Sverige tur och retur
När en längre värmebölja med temperaturer uppåt 40 grader låg i prognosen och Europas semesterfirare började fylla vikarna till bredden kände vi det var dags att åter uppleva de svenska fjällen samt beta av en del praktiska saker på listan. Det blev nästan två månader i Järna och i Tänndalen med fina upplevelser och vandringar, men nu är vi tillbaka till Sarita i Grekland och förbereder sjösättning.
Sverige bjöd inte till en början på den svalka vi räknat med utan hade också fått en släng av Europas värmebölja. Men efter några dagar blev temperaturen mer behaglig och vi kunde njuta av lite regnstänk. Vi ställde på bilen igen som stått och väntat på oss i Sverige och så snart vi kunde lämnade vi den lilla “Hångelboden” i Järna och och styrde kosan norrut. Känslan att kliva ur bilen och ta de första andetagen av frisk, ren luft i Tänndalen och åter se utsikten från stugan över Tänndalssjön, Rödfjället, Hamrafjället och de snöklädda topparna i de norska fjällen gjorde gott för själen. Att sedan Lucinas dotter Henny, som bor i stugan och jobbar i området, välkomnade oss med färdig middag gjorde inte saken sämre. Vi kunde inte fått en bättre start på vår vistelse i Funäsfjällen.
Nästan omedelbart fick vi bråttom att arrangera en välkomstkommitté för Lucinas yngsta dotter Nora som var på väg hit med tåg och buss från Abisko. Dit hon anlänt efter att ha vandrat ensam i över 120 mil med runt 20 kg i ryggsäcken i två månader med start från Grövelsjön. Leden kallas “Fjällfararnas gröna band” och följer den svenska fjällkedjan.Vilken prestation! Nu mellanlandade hon i Tänndalen innan hon skulle vidare till Järna för att hämta sin Ford transit som hon byggt om till husbil för vidare transport till sin Masterutbildning i friluftsliv utanför Oslo. Detta måste vi fira så vi välkomnade henne när hon steg av bussen vid Funäsdalen med plakat, tutblåsor, serpentiner och smällare. Medpassagerarna på bussen såg konfunderade ut men när de såg texten på plakatet så kunde de bara imponerade instämma i hyllningarna. Sen blev det smörgåstårta med champagne på kvällen.
Ganska snart så föreslog Henny att vi skulle göra en vandring till Bolagen. Först trodde jag det handlade om att köpa ut lite vin till middagen men ganska snart förstod jag att det är en sjö ovanför Tänndalsliftarna bortom Svansjökläppen som gränsar mot Norge. Förslaget var att vandra upp dit och övernatta i tält en natt och sedan vandra tillbaka. Ett sånt trevligt initiativ var bara att haka på. Så den lilla stugan fylldes av högar med kläder, tält, sovsäckar, mat och utrustning som skulle med för vår vandring.
Våra ryggsäckar vägde långt ifrån 20 kg och vi gick på sin höjd en mil första dagen, Nora gick mellan 2 och 3 mil per dag, men ändå så kände det i våra kroppar att det var nya muskelgrupper som användes. Respekten för Noras vandring växte i takt med att bördan på ryggen under vår egen lilla utflykt bara kändes tyngre och tyngre. Dessutom gällde det att försöka hålla någorlunda jämna steg med Henny som hoppas mellan stenarna som en bergsget. Ansträngningarna kompenserades dock med råge av alla vackra vyer, den fina naturen, rofylldheten vid lägerplatsen och känslan av att klara av strapatserna. Vädret som skiftar snabbt och ofta i fjällen var med oss och vi hade sol, varmt och vindstilla, men sällskap av myggen. Henny lyckades också få en öring på sitt kastspöt hon hade med sig. En underbar vandring där vi kunde konstatera att snöfläckarna på fjällen vi ser från stugan i Tänndalen är de som ligger på de norska fjällen vid sjön Bolagen.
Vi hade också fått nya grannar på Åsvallen, det verkade som ett gäng renar nästan flyttat in i stugan. De strök runt husknutarna i området och åt gräs, svampar, blad och annat godis. Henny hade odlingar i pallkragar med sallader, grönsaker, grönkål och tobak (hon gör eget snus) men efter att ha sniffat på tobaksbladen fick tobaken nobben av renarna. En harpalt visade sig dock betydligt mer intresserad av odlingarna men nöjde sig med bladen runt omkring.
Ganska snart var vi igång med våra vandringar igen, det kändes skönt att sträcka på benen uppe på kalfjället med den skönhet och grönska som fjällen bjuder på under högsommaren. Det blev besök till Malmbäcksstugan som var stängd för säsongen, men det var skönt för vi var ensamma under hela vandringen. Och svamp hade redan börjat dyka upp, mest Karl-Johan och andra olika soppar, och blåbär och kråkbär hade börjat mogna. Vi hade även sett några mogna hjortron på vandringen till Bolagen så vi funderade också att utforska några myrar i området. Så vi gjorde många fler utflykter med bärplockare och svampkorg , och en frys inhandlades för att kunna ge plats för naturens läckerheter.
Vi kompletterar varandra när det gäller dessa utflykter då jag mest gillar att plocka svamp och Lucina bär. Att vandra runt i naturen och försöka lista ut var svamparna kan gömma sig är en spännande utmaning. Att jag samtidigt kan njuta av naturen runt omkring är en bonus och när jag hittat några svampar är det oftast fler i området så korgen fylls snabbt. Sen är det gott också. Att vara i rörelse gör också att jag blir mindre myggbiten. Det mesta av svampen förvaras dock inte i frysen utan skärs i bitar och torkas i ugnen, eller i solen om den tittar fram. Lucina fyller påse efter påse med sin bärplockare och det går fort. Även jag hjälper till i blåbärsskogen ibland, men då går det åt mer tid vid rensning för på något sätt fastnar stora delar av skogen i min bärplockare.
Vi ville också pröva lyckan att hitta hjortron och för det åkte vi till Norge där vi hoppades Norrlands guld inte var renplockat. Så utrustade med olika bunkar och iklädda stövlar gav vi oss upp på den norska fjällens myrbeklädda sluttningar. Och tids nog hittade vi områden som lös gula i solskenet och vi kunde fylla vår frys även med hjortron. Det blev två dagar med Norge i sikte som förutom hjortron gav fina upplevelser av en vacker natur, och en hel del svamp också.
Fler utflykter följde och det blev ett kärt återseende av Tevsjön och Tevån vid Ljusnedal där vi vandrat många gånger. Där märktes det tydligt att vattenståndet var lågt. Spänger genom myrmarken där vi brukar få sulorna på kängorna blöta var nu torra och Tevån lät oss njuta av sitt evigt porlande, men nivån på vattnet och kraften i forsarna var inte som tidigare. Avlagringarna på Tevsjöns stenar visade tydligt att vattenståndet var ovanligt lågt Även här var svamp påsarna med som fylldes med olika soppar.
Men det var inte bara vandringar och utflykter, det var en hel del jobb med stugan på Åsvallen också. Lucina hade sett en järnkamin, en Jötul F3, till salu på nätet i Gävletrakten. Vi fick bilder och den såg fin ut och priset var en bråkdel av en ny så inför färden upp från Järna förberedde vi med utrymme i bilen och plankor att dra upp åbäket på, den vägde runt 120 kilo. Det var i mycket gott skick, skulle installerats i en sommarstuga som aldrig blev av, så med hjälp av säljaren baxades den ombord vår Renault Clio som varit med oss på många resor och varit vår hjälte i många sammanhang. Med hjälp av Henny och lite fler brädor fick vi in kaminen i huset som nu står och väntar på installation.
Mellan vandringarna hann vi också med att måla dörrarna, husknutarna och vindskivorna, installera en badrumsfläkt, riva ut plastgolvet i sovrummet, montera plåttak på skidboden som byggdes vid vårt förra besök och som målats av Henny, klä in delar under altanen för att skydda veden från vädrets makter och rensa sly, träd och rötter på tomten. Det sistnämnda var nog inte gjort på länge så det blev en hel del jobb. Rötter från tidigare avsågade träd där sly växer är ett pågående arbete där vi får ta en bit i taget på tomten. Men resultatet är en förbättrad utsikt och en behagligare volymkänsla på tomten.
Mot slutet av vår vistelse gjorde vi ett par av de aktiviteter som sportaffären Topsport, där Henny arbetar, erbjuder. En av dem var klättring. Genom Topsport får man hyra utrustning för att klättra upp på den preparerade klätterleden upp för Funäsdalsberget, Via Ferrata. Vi har vandrat upp till toppen förut, men då genom att gå upp för skidbackar och liftspår. Här går leden istället upp längst den branta delen av berget. Med klättersele försedd med två rep och karbinhakar samt hjälm kunde vi börja vår klättring. Det var blandad terräng upp. Ibland en brant stig genom skogen som kunde ha ett rep att hålla sig i, ibland lite öppen terräng där vi kunde njuta av utsikten medan vi förflyttade oss sidledes och ibland branta klippor rakt upp. Vid klipporna fanns öglebultar inslagna i klippväggen med en wire emellan som man kopplade sina karbinhakar i för att säkra upp sig. Lucina gjorde en hjälteinsats och överkom många rädslor då hon är höjdrädd. Att hon har grönt klätterkort hjälpte nog till. Min stil var allt annat än graciös, jag har ingen klättervana alls. Ofta hävde jag mig upp med hjälp av öglebultarna och wiren så några stilpoäng för klättringen var uteslutet. Men upp kom vi bägge två men det var en kraftansträngning som skulle kännas i kroppen dagar efteråt, inklusive blåmärken som påtagliga bevis för klättringen. Vi var stolta när vi fysiskt och psykiskt riktigt trötta tog de sista stegen upp mot toppstugan och vi såg vi fram mot att belöna oss med något gott, helst glass då det var en varm dag. Men toppstugan var stängd då lågsäsongen startat och de var bara öppna när gondolen gick, som var på helgerna. Det var dock en från personalen där för att packa ihop så vi kunde fira med ett glas vatten.
En annan utflykt som arrangerades av Topsport och som vi gjorde var att paddla kanadensare nerför Ljusnan. Efter lite logistik med lämnade av bilar och skjutsande så kunde vi kliva ner i en kanot och sakta glida med strömmen under några timmar till slutstationen där vår bil stod parkerad. En helt underbar upplevelse där man bara behöver använda paddlarna för att styra om man vill, Ljusnan gjorde jobbet åt oss och vi kunde njuta av omgivningen där älven ringlade sig fram i serpentiner. Kor stod och idisslade på flodbädden, sjöfågel lyfte eller dök framför oss, uddar av sand som lockade till en fikapaus dök upp vid krökarna i älven, skogar av både löv- och barrträd byttes om med öppna ängar ovanför älvkanten, sjögräs vajade på botten i älven och i solskenet i det kristallklara vattnet kunde vi även se en och annan harr röra sig på botten. Om vi blev törstiga var det bara att lyfta ner muggen i vattnet och skopa upp det godaste kalla vattnet vi smakat. Vi njöt i stora drag av det långsamma tempot. Allt eftersom Ljusnan blev bredare och djupare så minskade dock kraften i strömmen så det krävdes mer insatser från oss paddlare. Och när det började blåsa så blev effekten av älvens ringlande att varannan raksträcka hade vi motvind och varannan medvind. I motvinden fick vi kämpa för att göra fart framåt och nya muskelgrupper började kännas i kroppen. Så det var åter en känsla av stolthet som vi klev iland vid slutstationen som var ganska enkel att upptäcka. Förutom massa kanoter på land så fanns en stor sten mitt i älven som markerade starten på en grund strid ström med många stenpartier som skulle vara svårt att passera. Och ja, på väg till bilen så blev det lite svamp igen.
Så med frysens 100 liter nästan fylld med hjortron, blåbär, kråkbär, kantareller och lite soppar var det dags att dra söderut för transport till varmare trakter och Sarita. Först lite praktiska saker som att förtidsrösta, klippa mig, besök hos tandhygienist och fjärde sprutan för Covid. Och vi hittade en billig biljett med direktflyg till Preveza med AirTours och med fick vi en begagnad stormfock som vi köpt i Sverige. Så nu har vi åter upp mot 30 grader varmt, sol från klarblå himmel och en båt som skall fixas till för sjösättning. Allt skall göras rent från Saharasand utvändigt och invändigt, segel skall sättas, botten skall målas, durkar tas fram, jolle pumpas (hoppas den håller luft, lagade den innan vi stack), unkna kläder, lakan och handdukar tvättas, skatt betalas osv. Dessutom har vi fått biverkningar av Pfizer vaccinet men det skall gå över och vi ser fram emot att få Sarita i vattnet igen.
