Azorerna i mitt hjärta

Caldeiran, kratern, på Faials vulkan vars kant man kan promenera på hela vägen runt.

Det var kärlek vid första ögonkastet. När jag angjorde Faial på en Atlantsegling första gången 1980 slogs jag av skönheten och lugnet på ön. Sen dess har det blivit fler återbesök, mest med båt på väg från Västindien till Europa. Nu är jag här med Lucina och vaktar huset åt vännerna Duncan och Ruth som sedan nästan 30 år bor på ön. Mer om detta i senare inlägg. Under ett besök 1991 reste jag runt på en del andra öar för att skriva en artikel för resetidningen Vagabond. Den finns bifogat i detta inlägg. Mycket har förändrats sedan dess, men mycket är detsamma.

Mer turister har letat sig hit och de gamla oxkärrorna har ersatts av EU-subventionerade traktorer och mjölkleveranserna sker inte längre på häst- eller åsneryggen utan med moderna bilar med fyrhjulsdrift även om många fortfarande mjölkar för hand. Och fler av öarna har numera gästhamnar. Men blomsterprakten, de vackra vandringslederna och det lugna tempot finns kvar.

Cafe Sport finns kvar men har utökats med flera byggnader med annat utbud

Duncan och Ruth startade Mid Atlantic Yacht Service 1992 och driver det än idag.

Duncan och Ruths hus i Cedros som vi nu vaktar när ägarparet är på semester.

Även om seglarbaren Cafe Sport i Horta, Faial i stort sett är oförändrad så har saker runtomkring förändras. Peter, eller José som han egentligen hette, har avlidit och hans son har tagit över och expanderat så nästan hela gatan har olika Cafe Sport inslag, från scrimshaw museum till turistaffär (och det finns nu Cafe Sport barer även i Ponta Delgada och Lissabon). Men inredningen och stämningen i själva baren har man lyckas behålla.

Så häng med på en oredigerad text från 1991 om de nio öarna mitt i Atlanten som heter Azorerna. Många av personerna omnämns i artikeln är kvar. Även om de inte nämns i artikeln har jag alltid bott hos Duncan och Ruth när jag varit på Azorerna och inte varit ombord på en båt Jag gjorde många sjömil med Duncan ombord på båtar på 1980-talet och han etablerade sig på ön med sin fru Ruth och de startade och driver fortfarande Mid Atlantic Yacht Service som hjälper seglare som stannar till på ön. Manni och Rosa som beskrivs i artikeln äger och driver nu en bar och affär i byn Cedros. Deras äldsta barn har bägge blivit tandläkare, dottern med egen praktik i Cedros medan sonen arbetar i Boston.

Jag kommer inte ens ihåg om artikeln någonsin blev publicerad eller inte. Bilderna kommer från den resan, således från 1991, liksom texten som var tänkt lite som reseguide så den har inte så mycket en seglarvinkel. Även om mycket har förändrats så finns miljöerna och många av människorna kvar, men jag kan inte garantera för riktigheten i de praktiska detaljerna. Men lite av ett tidsdokument är det för de som är intresserade att läsa vidare, och upplevelserna på öarna är definitivt liknande nu som då.

Här kommer artikeln:

Azorerna – ett existerande Atlantis

Introduktion:

När jag för över tio år sedan första gången kom till Azorerna blev jag förälskad. Dessa nio intensivt gröna öar av vulkanisk ursprung har en oerhörd dragningskraft. Här finns få turister som stör den vänliga atmosfären. På de mustigt gröna fälten betar kor. Människor lever enkelt men sprider en värme som smittar av sig. Överallt spirar vilda blommor som lyser i regnbågens alla färger. Många av dem har jag hemma förgäves försökt locka till överlevnad i blomkrukor. Här växer de som buskar och träd. En promenad är ett äventyr där mötet med en oxkärra med trähjul dragen av ett par lunkande kor är ett naturligt inslag. Vin och mat i överflöd till ett pris som skattetygnda svenskar har råd med. Ett lagom klimat med behaglig värme och sol. Luftföroreningar är ett okänt begrepp. Ja det är paradiset jag kommit till. Att detta är det sjunkna Atlantis står helt klart för mig.

Historia:

Vilka är dessa öar som lockat mig till fler besök sedan dess. Azorerna ligger utspridda i Atlanten ungefär en tredjedel av vägen från Lisabon till New York. Vem som först upptäckte dem är osäkert. Det kan ha varit vikingar, nordafrikanska sjörövare eller någon köpman från Venedig eller Genoa som felnavigerat. Men redan omkring 1100 var det troligt att man visste om deras existens. Men det var inte förrän 1427 som den första ön, Santa Maria, officiellt upptäcktes av portugiserna. Man döpte dem till Azorerna (portugisiska för hök) för de många rovfåglarna man såg cirkla över öarna. Om det var de nu mycket vanliga ormvråkarna som de misstog för hökar eller det var en nu utrotad höksort här på Azorena tvistar de lärde. Öarna var obebodda så man kan verkligen säga att de upptäcktes. Det tog till 1452 innan alla nio var siktade. För att etablera en portugisisk kolloni här lockade man med skattefria områden och nybyggarna fick mark utan kostnad. Enda kravet var att den måste vara odlad inom fem år, annars gick den tillbaks till staten. De flesta som kommit hit härstammar från norra Portugal. Men även många flamländare fann sin fristad här, ofta på flykt från religös förföljelse på fastlandet. 

Första gången jag kom hit anlände jag ombord en segelbåt. Det kändes naturligt då havet alltid spelat en stor roll för Azorerna. Då endast en av öarna, San Miguel, är större än Bornholm har man alltid vattnet inom synhåll. Med sin position blev de snabbt en viktig plats för Atlanttrafiken. Det började med segelfartygen som stannade på sin väg runt världshaven för att proviantera och bedriva handel. I modern tid var det också en viktig mellanlandningsplats för flygtrafiken. Denna betydelse har dock nästan försvunnit då dagen moderna flygflotta och yrkessjöfart inte behöver mellanlanda. Dock finns här fortfarande en betydande amerikansk flygbas. Idag är Azorerna, speciellt ön Faial, istället en oas för seglande fritidsbåtar på väg över det stora havet. 

Azorerna har alltid varit ett stolt och frihetsälskande folk som hjälp demokratiska krafter under olika tidsperioder. 1580 ärvde Spaniens kung, Filip den förste, Portugal. Då bildade portugiserna helt sonika ett eget kungarike med Azorerna som säte. Resultatet var ett stort sjöslag 1582 utanför San Miguel där den spanska armadan slog dessa utbrytare som då hade hjälp av fransmännen.

När Portugal i slutet på 1700-talet blev indraget i de europeiska revolutionskrigen försvarade azorianerna de radikalas ideér och fungerade ofta som fristad. När sedan Napoleon stormade in i Lisabon 1807 hade kungafamiljen, med Johan den sjätte i spetsen, timmarna innan seglat iväg mot Brasilien. Återigen upprättades ett portugisiskt kungadöme utomlands, denna gång Brasilien som genom ett trollslag förvandlas från kolloni till kungöme. När Johan den sjätte återvänder till Portugal 1821 och Brasilien skall återgå till kollonistatus revolterar brasilianarna. Johans äldste son Pedro stannar kvar och leder revolutionen och blir Brasiliens första kejsare. Krafter som ville störta enväldet i Portugal kallade på hans hjälp för att störta hans bror Miguel. Återigen samlade man kraft, mod och en armada på Azorerna innan man seglade iväg mot Portugal 1832 för att efter flera slag erövra tronen. 

Så när Portugal utropades till republik 1910 var ingen tillfällighet att den första presidenten, Manoel de Arriaga, var från Pico på Azorerna. Han var också författare och dessa öar har inspirerat och sett många av portugals mer kända författare växa upp. Azorianerna har sålunda en stolthet i sin historia och natur. Här finns en rikedom som inte bara räknas i pengar. Det märks hur azorianerna för sig och med den stolthet de visa upp sina djur. Att azorernas nuvarande president låter presidentpalatset stå obebott och istället bor hemma hos sin mamma ter sig bara naturligt.

Religion:

En profession i San Miguel

Det är aldrig långt till en kyrka på Azorerna. Man är katoliker med en djup religiositet. Kyrksamheten är hög och Jesus och Maria-bilder pryder hemmet i olika former i allt från urklippta veckotidningsbilder till karvade träfigurer.

Man har många religösa högtider, gärna med en procession som höjdpunkt. Den största och viktigaste  sker i San Miguel den femte söndagen efter påsk. En avbild av “Senhor Santo Cristo dos Milagres”, som gavs till nunnor av påven Paul den tredje 1530, bärs igenom staden Ponta del Garda. Men varje ö deltar i olika religösa högtider. Speciellt runt påsk är bygatorna där processionen skall gå fram dekorerade med utströdda färgsprakande blommor och löv. Förutom de stora högtiderna kan det förekomma lokala helgdagar och högtider i olika byar.

Klimat:

Klimatet och den vulkaniska jorden gör det väldigt bördigt. Här från Faial med hortensiahäckar (blommar i juni-juli) som skyddar fälten från vinden.

Azorerna har ett behagligt milt maritimt klimat. En avstickare från Golfströmmen hjälper också till att göra medeldygnstemperaturen relativt jämn oberoende av årstid. Cirka 13 grader på vintern och 23 på sommaren. I stort sett kan du, oberoende av tidpunkt på året, uppleva olika årstider genom att förflytta dig i höjdled. Även om vintern inte är så kall kan den vara blåsig. Dessutom regnar det mer under denna period. Då är molnen låga och skymmer många av de spektakulära vyerna som öarna kan erbjuda. Dock kan det under vinterperioden vara härligt väder med varma dagar med en klarblå himmel och kristallklar luft som ger fantastiska vyer från utsiktpunkterna. Men säkrast att uppleva det behagliga vädret är från mitten av april till slutet av september. För den badsugne är vinterns atlantiska badvatten cirka 16 grader och på sommarens över 20.

Natur:

1991 fanns fortfarande väderkvarnar som användes för att mala säd.

Jag tror inte att det finns några väderkvarnar i bruk fortfarande, den på Faial på bilden är i alla fall nerlagd.

Alla öar har sin egen karaktär även om det finns många likheter. De gröna fälten med betande kor, de brant störtande klipporna, de höga vulkantopparna ofta med en stor krater som kan ha en sjö, blomsterprakten, terassodlingar längs branterna, de pittoreska småbyarna med stenhus, byar som klänger sig fast på klippplatåerna vid kusten eller klättrar ned mot en skyddande hamn, skogspartier av cederträn och så vidare. På de utbredda gröna platåerna med fälten avgränsade av stenrösen eller buskage av hortensior, kamelior, spanskrör och andra exotiska växter betar Azorernas viktigaste inkomstkälla, korna. Här och var finns kvarlevorna av väderkvarnar som visar att man odlade betydligt mera sädesslag tidigare här på öarna. En del bara som ruiner och andra fortfarande fungerande och använda. Att Azorerna har fått influens från flera håll ser man då ursprunget för dessa kvarnar kommer från Nordafrika/Portugal, där byggnaden är fixerad, flamländska, där hela överdelen snurrar samt den holländska, där bara toppen snurrar.

Här finns sandstränder även om de inte gnistrar vitt. De består av svart vulkansand med glänsande guldkorn som bildar spännande mönster som ändras efter varje dyning som rullat in. För stenletare är dessa stränder ett paradis med sina rundade svarta vulkaniska stenar. Men långa vita sandstränder lyser med sin frånvaro. Däremot finns många badplatserna i naturliga eller byggda saltvattenspooler bland klipporna i kustbandet. En vacker inramning för ett dopp i havet.

Blommor:

Ägarna till apelsinplantager under 17- och 1800-talet försökte bräcka sina kollegor med de vräkigaste trädgårdarna istället för som idag med bilar. Det var framför allt under denna tid som exotiska växter importerades till landet varav många nu växer vilt. Många så vilt att den späda ursprungliga floran är på väg att kvävas. Det är framförallt stormviskan och en rabarberliknande växt med ett kraftigt rotsystem kallad gunea pictoria som spritt sig som ogräs vid framför allt vägkanten. Men de flesta av de vilda exotiska blommorna växer kontrollerat som vindskydd för odlingar eller för att dela in fälten. Det är framför allt hortensior, azaleor och kamelior.  

Stormviska

Kalla

Papegojblomma

Finessen med dessa blommor är att naturen har inrättat en överlappande blomningsstafett som gör att landsbygden på Azorerna alltid fylls med någon eller några prunkande vilda exotiska blommor. Den enda osäkra månaden är november då det kan bli ett gap efter den gula stormviskan blommat ut och kameliorna och hibiskusen börjar sin tid. I slutet på mars börjar azaleorna regera tillsammans med rododendron. Framförallt azaleorna skymmer sina gröna buskar med kronblad i all regnbågens färger och når sin högpunkt i april. De får hjälp av den blåa agapantusen i maj. Dessa blommor avlöses av hortensians blå och vita blomklasar i juni. De dominerar under sommaren tillsammans med den intensivt gula stormviskan som startar i mitten på sommaren. Bella Donnan kommer fram i månadsskiftet augusti/september vilket förklarar det portugisiska namnet som översatt blir “Barnen till skolan”. 

Azaleor

Förutom den mer vilt växande floran ståtar Azorerna med mycket annan ögonfägnad. Här finns den ståtliga papegojblomman eller estrelitsian som vecklar ut sina vackra kronblad på eftervintern. Kallor, de vackra vita liljorna blommar hela vintern. Blåregnets klasar börjar lysa i blått på vårkanten. Boganvillan lockar också med sina vackra blommor.

Alla dessa blommor ståtar längs vägkanterna när man förflyttar sig runt öarna. Vad jag slogs av var hur välansat allting var trots den vilda karaktären. Många Azorianer tar hand om skötseln av dessa vilda blommor runt om sina hus, men det är inte hela förklaringen. De vackra vägkanterna hålls levande av av trädgårdsarbetare, men även av arbetslösa som får att få sina bidrag måste ta tjänst i den allmänna servicen, en sorts ams-jobb. Då blir det att hjälpa till med “trädgårdarna” längs vägkanten.

Djurlivet:

För svenskar som lever i en natur utan farliga djur är det skönt att komma till en ögrupp som är om möjligt ännu säkrare. Inga ormar som ringlar i stenrösen och busksnåren. Här kommer prasslet från ödlor, råttor eller hör och häpna igelkottar.

Även om det vanligaste djuret är kon så finns det annat. Här betande kor på Pico med dess berg, Portugals högsta punkt, i bakgrunden.

Annars består djurlivet mest av fåglar. För mig, som delar in okända fågelarter i mås, pippi och kvack-kvack, känns det skönt att känna igen fåglar från den svenska naturen. Koltrasten och bofinken förgyller luftrummet med sin sång. Forsärlor spatserar på fälten tillsammans med gråsparvar och i sjökanten syns hägrar. Svarthättan här är en nästan tam byfågel istället för en skygg skogfågel. I luften blandas duvors, måsars och trutars siluetter med den på öarna vanliga ormvråken. Med uppvindarna runt klippkanter och bergstoppar måste detta vara ett paradis för dessa glidflgande rovfåglar. Här finns även tre typer av kungsfågel, rödhakar med flera mindre arter. Över havet glider lyror över vågtoppar och smeker vågdalens yta på jakt efter något ätbart. På nätterna kan sedan deras egenartade läten hålla en vaken, de påminner lite om mänskliga barnskrik och joller.

Boende:

Hotellen på Azorerna är av god kvalitet från femstjärniga och nedåt. Vanligast är trestjärniga så kallade Pensao, där frukost brukar ingå i priset som rör sig om 150 SKr och uppåt för ett dubbelrum under lågsäsong och uppåt 200 SKr under högsäsong (sommaren). Recedentcials är nästa steg uppåt och hotell brukar de finaste och tillika dyraste inkvarteringarna kalla sig. Dessa kan komma upp i priser på betydligt över 500 Skr. De flesta öarna har bra med hotellkapacitet, men det kan vara idé att reservera plats under sommarhalvåret. Under festivalveckor, speciellt veckan femte söndagen efter påsk på San Miguel, kan det dock vara omöjligt att hitta ett ledigt rum. Några egentliga vandrarhem finns inte utan snarare enklare typer av Pensaos.

Vid en del stränder och badplatser finns också camping platser

Stuguthyrning har inte etablerat sig här även om det finns en stor potensial då många hus står öde. Det finns dock möjlighet på en del av öarna. Bäst är att prata med de lokala turistbyrån som finns på varje ö om hus finns tillgängliga. En varning för mycket varierande kvalitet är dock på sin plats. Mest utvecklat är detta på ön Faial där en del ickeportugiser, främst seglare som blivit kära i ön, köpt gamla stenhus och renoverat dem till en mycket god standard. Då de bara använder dessa hus under korta perioder finns det möjlighet att hyra. 

Det finns även kampingplatser på öarna. Alltifrån välorganiserade med fullservices som på Faial och Sao George till mer enkla på San Miguel där det finns designerade områden vid några kratersjöar där tält får slås upp. Det finns ingen allemansrätt här, men då antalet kampande turister är så få är chansen för att hitta en egen tältplats efter att ha pratat med någon markägare stor.

Transporter:

Mellan öarna går Azorernas eget flygbolag SATA till mycket rimliga priser. Man kan köpa en biljett mellan två öar och utan kostnad stanna på mellanliggande. Detta gör att flygbiljetter till öarna utanför routen, typ Santa Maria blir förhållandevis dyra. Mellan flera öar går dessutom färjetrafik. Framför allt mellan Flores och Corvu samt Faial och Pico. Men även Sao Jorge nås från både Pico och Faial. Turtätheten är större på sommaren och under vintern kan även både färjor och flyg ställas in på grund av dåligt väder. Ett mer primitivt men spännande sätt kan vara att försöka lifta med några av de lokala fraktbåtarna som går mellan öarna.

Städerna är inte så stora så det går bra att promenera och de busslinjer som finns går mer mellan byarna.

På de flesta öarna finns ett bra fungerande bussystem. Turtätheten till mindre byar kan dock vara dålig, framför allt på helger. Taxi är också lättillgängliga och kan hyras för en guidad rundtur. Se till att du hyr någon varsa språk du förstår. En hel del pratar till exempel engelska. Hyrbilar finns också på de större öarna, men är dyra. Mest ekonomiskt blir det att hyra minst tre dagar med fri mil. Tänk dock på att Portugal har Västeuropas värsta statistik för trafikolyckor, och i det avseendet är azorianerna inget undantag. Ett annat problem är att de bilkartor som finns inte är av bästa kvalitet och vägmärkningen osäker på många ställen. I en storstad som Ponta Delgada kan de ibland till och med vara förvillande. En skylt vid en gatkorsning visar med en pil vägen till museet. Vid nästa vägskäl finns helt plötsligt inget att gå efter. Det finns även lokala turistarrangörer som ordnar bussturer med guidning på flera olika språk. Men billigast är att lifta, som är mycket enkelt, och använda apostlahästarna, Azorerna är vackra att vandra på. 

Maten:

Mycket är självhushåll med nöt- och griskött

Förvänta dig inte några kulinariska höjdare på azorerna. Här serveras istället en enkel husmanskost med rikligt med mat till mycket rimliga priser. Ofta finns det halvportioner på menyn. Dessa är dock fullt tillräckliga för en normalt ätande svensk. Speciellt om man tycker om söta desserter vilket finns här i överflöd. Men en varning är på sin plats, de är verkligen söta. 

Olika öar har provinsiella specialiteter. Man äter mycket av rotfrukten jams, samt har en uppsjö av varianter på soppor. Blodkorv och hemgjorda kött-och fläskkorvar “linguesa” och “morcelas” är andra specialiteter. Små nyplockade råa musslor “lapash”, gärna tillsammans med nyplockat sjögräs är en annan. Överhuvud finns många fiskrätter där olika tillredningar av bläckfisk är populärt. Majs och sweet-bröd är också ett gott tilltugg till maten. Men det finns även restauranter med en men internationell meny med alltifrån smörgåsar, pizzor till franskt kök. Hamburgerrestauranterna har dock inte fått något grepp om azorianerna som nog vill ha en mer avspänd och traditionell måltid.

Hemslöjd/Köptips:

Lergods är en av de saker man kan köpa från öarna, det är framför allt San Miguel som är känt för sitt porslin

Till en dels förtret och andras lycka finns inte så väldigt mycket fantastiska köp på Azorerna. Visst börjar man hitta de obligatoriska askopparna eller kylskåpsmagneterna med en bild på Azorerna på framsidan och “made in Korea” på baksidan. Mycket av det importerade varorna, till exempel kläder, är dyrt. Det finns en del lokal hemslöjd som varierar mellan öarna. Framför allt flätade korgar, hattar och dylikt samt broderier och knypplade dukar. Det finns fina keramikföremål, framför allt på San Miguel. Men det mest unika är de arbeten med inristningar i valtänder från kaskelotter samt valben, så kallad “scrimshaw”, som traditionellt har gjorts här sedan valjakten introducerades på 1700-talet. Det är framför allt på Pico och Faial dessa konstverk finns att köpa. Då valtänder är dyrare än valbenen får du se upp så du inte blir lurad. Dessutom är det tveksamt om du får ta in dessa föremål lagligt till Sverige då de räknas som utrotningshotade djur.

Näringsgrenar:

Jordbruket har alltid varit grundvalen för ekonmin. Tillsammans med handeln utvecklades det tidigt. Svårigheter med  terräng, vulkanutbrott, jordbävningar och pirater gjorde dock livet besvärligt periodvis. Olika öar specialiserade sig på olika grödor och i början var det vanligast med vete, majs, potatis, jams, växter för tygfärgning och frukter, speciellt apelsiner och vindruvor. Viktigt var också nötköttsuppföding och mejeriprodukter. Framför allt apelsiner frodades på 17- och 1800-talet med stora plantager med rika plantageägare som följd. Då byggdes de flesta av de mer ståtliga byggnaderna på öarna. Men i slutet på 1800-talet slog en parasit ut i stort sett hela beståndet av både apelsiner och druvor. Numera odlas det mera bara till husbehov även om de flesta öarna har egen vintillverkning, speciellt dessertvin.

Jordbruk, mjölk och nötkött ‘r viktiga näringar och 1991 så brukades jorden mycket för hand med plogar dragna av kor eller oxar.

Fisket är också en viktig näring på ön

På öar utslängda mitt i Atlanten är det naturligt att fisket också spelat en central roll. Man har dock alltid haft enkla redskap och båtar vilket gjort betydelsen mindre. Ett uppsving hade man under perioden då valfångstfartygen seglade runt jorden. I dessa valrika trakter rekryterades besättningar och byggdes valfabriker. Så småningom byggdes en egen valflotta upp, men inte bestående av stora segelfartyg utan av små öppna långbåtar med segel. Med dessa jagade man ifatt passerande valar, handharpunerade det gracila djuret från fören för att sedan åka på en så kallad “Nantucket sledgeride” där valen drog iväg med båten släpandes efter. Denna traditionella valjakt fortsatte till bara för några år sedan då ekonomiska och moraliska realiteter gjorde att den upphörde.

Båtarna sköts med omsorg

Idag sker det komersiella fisket mest på stora tonfisktrålare som tar fångsten direkt till Portugal. Kvar är de små öppna båtarna vars färgprakt och fina underhåll tyder på ett kärleksförhållande från sina ägare. man använder dessa mest för att fiska till husehov, och några stora livskraftiga fiskmarknader finns inte på öarna. Som EG-medlem med dess regler och dålig lönsamhet på detta småskaliga fiske finns det risk att det dör ut i ännu större utsträckning än i dagsläget. En ny industri har däremot kommit till. Djuphavsfisket med turister. Det är populärt då dessa vatten är en av de västa i världen för svärdfisk, tonfisk och andra av havets åtråvärda vidunder.

Vandringar:

Azorerna är gjorda för vandringar. Turistbyråer och andra organisationer har förslag på olika leder beroende på din kondition och intresse. Förlaget “Sun Flower Books” i England ger ut böcker med vandrings och bilvägar. Hittills är bara San Miguel täckt men man planerar att täcka hela Azorerna. Du kan vandra upp till någon vulkantopp för att bli belönad med en hissnande utsikt över en öde kratersjö. Du kan vandra längs låglandet och njuta av vyerna och blomsterprakten. Eller du kan promenera runt i de små byarna som sprider ut sig längs kusterna. Det är vad jag tycker bäst om. Följ med på en förmiddagstur i en typisk azoriansk by. I detta fall Cedros på ön Faials nordsida.

Många säger att den största attraktionen med ön Faial är utsikten mot grannön Pico

När jag kliver ut ur stenhuset vid halv niotiden välkomnas jag av solen som belyser den mäktiga vulkanen Pico på grannön. Toppen syns med sin snötäckta kam över en mängd gröna fält som är delade av häckar med hortensior prunkande i blått. Jag konstaterar att det är väderomslag på gång. Picos topp har nämligen en liten molnmössa. Men än skiner solen som glittrar i havet. Jag vinkar åt grannen som mjölkar sina kor. Han är sen och nickar mot mig, då hans händer är upptagna av att dra i spenarna. Jag går runt huset och in i något som liknar en bambuskog. Det är en växt släkt med sockerrör som planteras runt fruktträdgårdar, så kallade quintas, för att skapa lä mot vinden. Jag hoppar över bäcken som rinner ned till havet. När jag närmar mig huvudvägen rycker jag till av hudskallet på min vänstra sida. Jag borde vara van vid det här laget då hunden alltid är bunden vid denna bakgård. Väl uppe på huvudvägen möter jag Joe ridande på sin åsna. Han har mjölkat korna färdigt och är på väg med mjölkkannan till uppsamlingsplatsen. Han har varit i USA så vi växlar några ord på engelska.

Det vanligaste sättet att mjölka korna på är för hand

Jag funderar på om jag skall gå över fälten ned till havet eller upp mot bergssluttningen. Byn är gles och vidsträckt. Min blick fastnar på mitt favorithus. Utsikten därifrån är havet, bergen, fälten, och berget Pico i bakgrunden. Dock bryr sig inte azorianerna om utsikter, de ser den ju jämnt. 

Det är viktigare, av tradition, att ha fönster och kontakt med gatan. Det är där det händer och därifrån man från urminnes tider fått information från förbipasserande. Det kan ibland kännas konstigt att se ett hus, med en underbar utsikt över fält och hav, ha alla fönster koncentrerade mot gatan där utsikten är grannens fasad. När vänner till mig renoverade sitt hus på Azorerna rev de ned en vägg för att sätta dit ett stort fönster med en underbar utsikt. I början vallfärdade byborna dit för att titta på denna underliga händelse. Han kallades “Amerikanen med det stora fönstret” i folkmun.

På många öar är jordplättarna små och plogningen sker efter en ko eller oxe.

Alla dessa stenhus är vackra i sin enkelhet. Sten formad och placerad med omsorg och skicklighet. En del hus är vitkalkade, andra är obehandlade och har kvar sin naturliga mörka vulkaniska färg. Taken är av enkelkupat tegel där taknocken och nedersta lagret ofta är cementerade fast. Annars kan taket blåsa av i vinterstormarna. De flesta husen har en stor ugn av sten som är uppbyggd med ett kupoltak. Skorstenen sticker upp genom taket. Här gör man majsbröd genom att elda ugnen varm. Sedan rakar man ur glöden och lägger in brödet och stänger till. Annars sker matlagning med gasolkök. De flesta hus saknar värmeelement och är oisolerade. Under blåsiga vinterdagar kan det bli lite kyligt. Det finns även många som fortfarande har utedass.

Mycket av transporterna till och från fälten skedde 1991 med häst eller åsna.

Korna måste fattas med jämna mellanrum för att få färskt gräs.

Naturen är alltid vacker även om vädret kan ändras snabbt och olika delar av öarna har sina egna mikroklimat

Det alltid mörkt och murrigt i hemmen. Oberoende av väder är gardiner och ibland fönsterluckor stängda. Jag försökte ta reda på varför men ingen tycktes veta bestämt. En sa att kanske det var för att skydda de dyra möblerna från att blekas av solen. Men till slut fick jag svaret av Albano. Tidigare var Azorerna förpestade med oerhört mycket flugor. Det gällde att se till att de inte kom in. Dessutom trivs de inte i mörker. Så renlighet blev förknippad med mörker och så är det än i dag.

Jag går en bit på huvudgatan när jag möter ett femtontal kor som flyttas till ett nytt betesområde. Bakom detta kaos av vaggande horn, klapprande hovar, frustande mulor och stora bedjande koögon ser jag en röd Toyota som försöker pressa sig förbi vid ena vägrenen. Kofösaren ropar till sina adepter och slår till med en stav. Korna går in mot sidan och bilen kan smita förbi. Då drar jag mig till minnes de lite udda gatuskyltarna jag sett på öarna.” Varning för kor”, som vår älgskylt men med en annan siluett, och skylten “kor förbjudna” vid de större städerna.

Jag viker av på en sidogata och går uppåt berget. Maria, de flesta har Maria som något av sina namn här, sitter i dörröppningen och skalar jams. En rotfrukt som tillsammans med potatis är stapelvara på Azorerna. En av finesserna med jams är att efter man ryckt upp plantan och skärt av roten kan man sticka ned blasten i jorden igen. Då växer nämligen en ny rot ut. Mycket praktiskt. Mindre praktiskt är att den måste koka upp till sex timmar innan den blir ätlig. Lite längre upp hörs röster. På håll låter portugisiskan nästan som ryska. Jag tittar in på en bakgård där en gris ligger stel med klövarna i vädret. Tre män håller på att raka den innan styckningen kan börja. Jag har kommit upp på den högre belägna huvudvägen och kan se ut över byn och fälten som mynnar ut mot klipporna vid havet. Husens små trädgårdar prunkar med grönsaker och variationsrika blommor.

Jag går upp till ett av fälten och lägger mig ned i gräset. Jag måste ha trampat på lite citronmynta för en söt behaglig doft når mig. Solen värmer gott och jag lyssnar på ljuden. Bakom häcken av röda kamelior betar några getter. Jag hör deras bräkande tillsammans med fågelkvitter. En humla surrar förbi och ett par hundar skäller nere bland husen. Från andra sidan hörs en åsnas genomträngande Hi-Hå. Jag vänder mig mot det hållet och ser den stå bunden vid en häck. Hans bäste kompis, en blandrashund, kommer fram och de nosar vänligt på varandra. En motorcykel bryter de naturliga ljuden men när smattrandet dör ut hörs en häst klapprande hovar mot stigen nedanför fältet jag ligger. En tupp gal och försöker göra gällande att det är dags att stiga upp. När kyrkklockan ringer, det är aldrig långt till en kyrka på Azorerna, reser jag mig upp för att gå nedåt igen. På vägen finns små kafeterior där männen börjar samlas.

Gamla kärror med trähjul dragna av oxar förekom fortfarande 1991

Vackra kärror

På sidovägen hör jag ett ljud jag känner igen. Ett knastrande lite hårt ljud. Jag vet vad det är så jag stannar till och väntar. Det är alltid lika roligt att se de gamla oxkärrorna användas. Med sina solida trähjul och sin stora handvävda stråkorg är de geniala i sin enkelhet. Den dras av två bastanta kor. Jag vinkar till föraren som går före. “Bon Dias” hälsar jag. Ett stort leende möter mig från det väderbitna ansiktet. Han mumlar något där “o” och “ia” ingår någonstans. Korgen är fullastad med gödsel, för det börjar bli dags att så majs. På ett närbeläget fält ser jag en bonde plöja sitt fält. Han håller sin träplog i ett bastant grepp bakom ett par kor som stretar och drar. Att vandra här känns som att gå tillbaks 100 år i tiden. Även om det ger fantastiska upplevelser behöver man inte gå på vandringslederna runt vulkankratrar med utsikt över grönskande kullar och havet för att njuta av Azorerna, det kan räcka med en promenad i närmaste by.

Bondefamilj:

Hur lever då en familj på Azorerna. Jag blev bekant med familjen da Rosa på ön Faial. Manuel, eller Manni som han kallas, och Lucy med sina tre barn, Paul 17 år, Debbie 15 och Noel 9 år. De flyttade till USA, landet som är drömmen för många här, på 60-talet. Det bor fler azorianer där än på de nio öarna sammanlagt. När de lämnade Azorerna fanns det varken telefon, elekricitet eller toalett där de bodde. Så när familjen da Rosa kom tillbaks för sju år sedan kändes det som om mycket förändrats till det bättre. De har visserligen sitt utedass kvar i reserv, men numera har de alla moderna bekvämligheter, vilket långt ifrån alla har. Mest var det för att deras föräldrar började bli gamla och behövde hjälp. Men Manni tycker det är skönt att vara tillbaks då han aldrig riktigt trivdes i det stora landet i väst.

Manni milking his cow

“Jag är min egen här och kan arbeta i min egen takt” säger han. Lucy längtar ibland tillbaks. “Det finns inget att köpa här och det som finns är så dyrt. När jag hälsar på i USA spenderar jag alltid mycket tid i shoppingcentras. Även om jag inte köper något är det roligt att bara titta” säger hon och skrattar lite generat. “Men här behöver man inte oroa sig för barnen och jag får mer tid över att spendera med familjen” tillägger hon och ler.

De bor i ett relativt stort och modernt hus vid huvudvägen. Inkomsterna kommer från boskapen, liksom för de flesta azorianerna. Här på öarna har man nästan totalt gått över till mjölkprodukter och nötkött. Det bor totalt cirka 250 000 personer på öarna. Dessa producerar över 200 miljoner liter mjölk och slaktar över 25 000 nötdjur per år. “Vi vill ha det lugnt och odlingar kräver mycket arbete. Vi är nog lite bekväma på öarna. Jag behöver så om mina fält en gång vart femte år. Sen flyttar jag bara mina djur runt på de olika fälten” säger Manni. “För en tio-tjugo år sedan odlades det mera grödor men numera är det nästan bara majs”. Förutom frukt och grönsaker är egentligen det enda da Rosas odlar potatis, yams och majs. Det senare planteras i april/maj och skördas i september. Då blir det lite merarbete. De torkas och används till majsbröd, foder till djuren och för att så ny majs.

På de gröna kullar syns var korna stått och ätit bundna till en nedslagen påle.

På Faial är det vanligast att binda korna runt horna med ett rep som sen fästs i marken med en kil. Andra öar har andra system. Man kan se resultatet i sluttningarna i form av runda cirklar av avbetat gräs på de annars gröna fälten. De som har många djur har börjat använda 12-volts elstängsel som är lätt att flytta. Även om mjölkmaskinerna börjar göra sitt intåg, ofta i form av mobila Alfa Laval enheter, mjölkar de flesta fortfarande för hand. Manni berättar: “Jag mjölkar två gånger per dag. Då jag i nuläget bara har tre mjölkkor går det ganska snabbt. Men det blir fler, tre till väntar kalvar. Jag föder dock upp mina djur mer för köttets skull. Totalt har jag 34”. Mjölkkorna har man på områden närmast husen medan köttkorna finns längre upp i bergen dit man inte åker lika ofta. Manni använder oftast sin pick-up bil för att komma ut till fälten. På eftermiddagen arbetar han på en bar och då får istället Paul mjölka korna när han kommit hem från skolan. Han har dock inget körkort ännu. Familjen har nyss köpt en häst som han använder. En del fält går inte att komma till med bil så häst eller åsna är fortfarande ett mycket vanliga transportmedel även om det är et samhälle i förändring. Fyrhjulsdrivna kombibilar börjar göra sitt intåg. Efter mjölkningen är avslutad och familjen tagit vad man behöver lämnas flaskan in till en hämtplats. Där hämtar lastbilen från kooperativets mejeri upp flaskorna.

Paul drar sitt strå till stacken

Jag följde med Paul på en eftermiddagsrunda. Fotboll är hans, liksom de flesta azorianers, stora intresse. Han känner väl till svenskarna i den portugisiska storklubben Benfica. Han spelar själv i lokallaget. Alla är engagerade och det kan gå hett till även på läktaren. “Tanterna är värst” säger han. “På bortaplan får man mycket glåpord av dem och ibland är det nästan slagsmål på läktaren.” Han har bott halva sitt liv i USA och han skulle gärna åka tillbaka och studera vidare till tandläkare. Men han säger samtidigt: “Jag trivs bra här. Det är ett lugnt tempo och jag är min egen. Ingen som tittar över axeln och säger vad jag skall göra”.

Han mjölkar genom att sitta gränsle över mjölkspannen och rikta strålarna i dess innanmäte. När jag pratade med honom medan han kärleksfullt mjölkade en av korna och tittar på utsikten och njöt av solskenet tänkte jag: Om jag blir återfödd som ko skulle jag vilja leva här på Azorerna. Uteliv i behagligt klimat året runt. Härligt saftigt gräs oberoende av säsong. En fantastisk vy av gröna runda kullar, färgsprakande blommor, glittrande blått hav, spännande klippbranter och en imponerande bergsmassiv. Att kärleksfullt bli mjölkad av fasta men vänlig händer.

Lucy i sitt kök

Lucy tar hand om hushållet och trädgårdsodlingarna. Man är självförsörjande när det gäller mycket av maten. En gris, ett tiotal hönor och bikupor ingår också i hushållet. Förutom grönsakslandet har man en fruktodling med framför allt apelsiner och bananer. Det sker mycket byteshandel bland byborna. Tjänster och gentjänster är det som gäller. “Det som svider är klädkontot för barnen” klagar Lucy. Azorianska familjer tjänar i allmänhet inte mycket pengar. Men man lever ändå ett rikt liv om man ser till livskvaliteten. 

Jag blev bjuden på middag. Där serverades en hemgjord köttsoppa som förrätt. Den fick munnen att vattnas. Huvudrätten var en blandning. Kokt och stekt jams som smakade som… var grunden. Till det serverades en hemmagjord korv som påminde om en liten salami, … och …. Dagen till ära hade de fått tag i små musslor, .. som äts råa. Smakfulla om man tycker om den typen av mat. Vad jag tyckte bäst om var det kokta sjögräset som det var säsong på. Det påminde om spenat. Manni fick bryta upp tidigt då han skulle på ett styrelsemöte för den lokala Folkets Hus Föreningen. De flesta kommuner har en sådan. Där organiseras hantverk. Där träffas männen för en öl och ett dominospel på kvällen. Där finns ett lokalt apotek och läkarmottagning och mycket mera. I Cedros har man också organiserat ett hembygdsmuseum.

Öarna:

Azorerna ekonomi lutar sig hårt mot nötkött och mejeriprodukter. I viss mån också fiske och en växande turism. Det är ett agrart samhälle där endast två av öarna, Terciera och San Miguel, har städer med mer än 10 000 personer. Det finns någon sorts hierarki om hur utvecklade de olika öarna är. Det märks bland annat på huvudorternas storlek, utbudet av varor och på sättet jordbruket bedrivs. Hierarkin för transporter till fälten går från fyrhjulsdrift – traktorer – hästar – åsnor – apostlahästar. På de mer rika och utvecklade öarna finns fler traktorer, mjölkmaskiner och fyrhjulsdrivna bilar än på de fattigare. Som turist upplever man en mer genuin stämning och unik miljö på de mer traditionella öarna. Naturligtvis finns det variationer på samma ö beroende på vilken del man befinner sig. Om jag skulle våga mig på någon rangordning skulle det bli San Miguel som den mest utvecklad tätt följd av Terceira och i viss mån Faial. Sen kommer Sao Jorge, Graciosa och Santa Maria. Längre ned på skalan finns Pico, Flores och Corvo.   

San Miguel:

San Miguel ligger längt mot nordost i ögruppen. Det är den klart största av öarna (nästan dubbelt så stor som den näst största) och har blivit den mest utvecklade. I början odlades här vete, sockerrör, växter för färgning och druvor. Under sin storhetstid under slutet av 1700 och början av 1800-talet var dock apelsiner den stora inkomstkällan. Under den senare delen av 1800-talet förstördes dock denna spirande rikedom av en parasit. Numera är det egentligen den enda ön där man försöker odla kommersiellt parallellt med inkomsterna från mejeri och köttprodukter. Det är varierande produkter. Bland annat te, tobak, passionsfrukt och ananas. De sista odlas i över 3000 växthus och tar två år att mogna. I gengäld har de en mycket söt och mustig smak.

Ponte Delgada, lite känsla av storstad i miniatyr

På San Miguel odlas te

San Miguel har en vacker kratersjö

Sjön skiftar i olika färger

Här finns Ponta Delgada, Azorernas enda storstad. Om man kan kalla en ort med under 30 000 personer för en storstad. Det är tillika Azorernas administrativa centrum. Att anlända hit blir en kulturchock om man tillbringat en längre tid på de andra öarna. Med smala trottoarer, många fotgängare, livlig trafik och till och med trafiksignaler känns det hur stresshormonerna kommer tillbaks. Men här finns å andra sidan ett utbud som slår de andra öarna med åsnelängder. Trottoarerna är dekorerade med en sorts mingatsten som bildar vackra mönster i svart och vitt. En teknik som sägs uppstått efter jordbävningen i Lissabon i slutet på 1700-talet då gatstenarna splittras i smådelar. Ett tålgt arbete krävs i alla fall. Här är också en av de få platserna där du kan se någon klasskillnad. Det finns ett Ponta Delgadas “Djursholm” samtidigt som det existerar vad som kan liknas med slumkvarter. Här finns också förorter med radhuskaraktär.

Utanför Ponta Delgada finns en porslinsfabrik i Vila do Lagoa. Den har varit verksam sedan 1860-talet och framställer vackert handgjort blåmålat porslin. Vulkanisk lera används och föremålen placeras i en vedeldad jätteugn vars öppning muras igen vid bakningen. 

I de varma källorna lagas mat genom att gräva ner maten i den varma marken

San Miguels natur är mycket varierande. Bland annat beroende på dess storlek kan San Miguel erbjuda lite av vad som är unikt för var och en av de övriga öarna. Här finns Faials hortensiahäckar, Flores flodraviner och vattenfall, Graciosas grottor, Terceiras öppna fält, Picos stengärdsgårdar och så vidare. Här finns flera vackra kratersjöar med Sete Cidades och Lagoa do Fogo som höjdpunkter. Från topparna av några av vulkanerna har man spektakulära vyer över i stort sett hela ön.

Här finns också Furnasdalen. Denna dal är fylld av varma källor. En del utnyttjade för hälsosamma bad och andra bara som bubblande osande hål i marken. Området var bland de sista platserna att bli befolkade på San Miguel då befolkningen var rädda för “marken som levde”. Hit kom Thomas Hickling på 1700-talet som plantageägare. Han påbörjade en park för tropiska träd och blommor som ständigt växt. En del av träden är över 350 år gamla och är nu utrotade där de ursprungligen kom från. Men här i Terra Nostra Park lever de vidare. De vindlande gångarna genom denna grönska och färggranna blommor är värt ett besök. Numera är det ett hotell här och till och med en golfbana.Men lika storslagna som vyerna från vulkantopparna är lika fängslande kan en promenad i någon av de små pittoreska byarna vara. Speciellt fiskebyn Rbeira Quente på öns sydsida. Inte för att den slingrande vägen dit följer en flodravin med vattenfall, intensiv grönska, färgsprakande vilda blommor och vackra vyer. Om du har tur anländer du när de väderbitna fiskarna kommer tillbaks med sin fångst. De drar gemensamt upp de öppna vackert färgade fiskebåtarna på byns ramp. Här fins ingen lyx utan byn befolkas av fattiga fiskare som är stolta över sitt arbete. 

En religös procession i Ponte Delgada

En gång i den botaniska trädgården full med azaleor

Nordostkusten har många vindlande vägar som passerar mängder av spektakulära flodraviner. Här finns också charmiga fiskesamhällen där jag tycker Pedreira är en liten pärla.

Santa Maria:

Även om Santa mMaria tillhör de mindre öarna i arkipelagen var det den första ön att bli upptäckt och befolkad. Förmodligen för den ligger längst söderut och närmast det portugisiska fastlandet. I vår tid spelade ön en viktig strategisk roll under andra världskrigets slutskede. Den stora flygplats, som byggdes 1944, användes flitigt. Efter kriget fortsatte dess betydelse. Överljudsplanet Concord mellanlandade här på sin väg till Sydamerika. Man gjorde sig under senare tid beroende av inkomsterna från denna flygplats. Det resulterade i en del omställningsproblem efter dess minskade betydelse.

Fält på Santa Maria

Vad som annars är unikt för Santa Maria är den sedimentära bergarter från Tertiärtiden. Här kan man finna gigantiska fossiler, eller “ben av jättar” som lokalbefolkningen säger. Det har också resulterat att man som enda ö kan ståta med en långsträckt sandstrand av ljusare karaktär än de traditionellt svarta Azoriska vulkansandstränderna. Med hårt arbete har man lyckats terrassera stora delar av sluttningarna. Här finns också en del grottor man kan besöka.

Ön besöks inte av så många turister. En anledning är att, förutom de sedimentära bergarterna, det inte bjuds på något speciellt som de andra öarna inte har. Men även för att ön ligger lite utanför det vanliga flygstråket genom Azorerna. Det kostar en del extra att ta sig hit.

Terceira:

Terciera är tillsammans med San Miguel de mest tättbefolkade öarna. Här finns också en vacker liten stad med över 10 000 innevånare, Angra do Heroismo. Från halvön Monte Brasil, som skyddar staden från havet, kan du från den lilla vulkantoppen se ned på hamnen och de vackert formade taken. Vid basen finns Sao Joao Baptista kastell. Angra bjuder på ett charmigt mellanting mellan småstadsatmosfär och en större stads utbud, med kyrkor, museum och trädgårdar.

Överallt på öarna möter man intressanta människor

Terciera var den viktigaste och rikaste av de azoriska öarna fram till slutet av 1800-talet. Framför allt som anlöpningshamn för segelskepp på väg till USA och Indien för handel och utforskning. Ön var bland annat ett handelscentrum för guld, silver och diamanter som kom från andra kontinenter. Ön är fortfarande en av de mer expansiva. Internationellt inflytande finns fortfarande i egenskap av en amerikansk flygbas. 5000 amerikaner bor i ett samhälle som absurt skiljer sig från resten av ön. Inom ett inhängnad område ligger modulhusen utslängda som i en tråkig svenskt radhusförort. Kontrasterna till de charmfulla azorianska stenhusen stora. Amerikanernas närvaro märks förvånansvärt lite då de fått order, av säkerhetsskäl under rådande förhållanden, inte beblanda sig för mycket med lokalbefolkningen.

Vad som är speciellt för Terceira är de vidsträckta fälten på den östra platån. De lyser i olika skiftningar av grön, gult eller brunt beroende på om de odlas eller används som bete. Fälten omgärdade av stengärdsgårdar i ett fascinerande rutmönster. Uppe från åsen Serra do Cume har man en spektakulär vy över detta landskap med havet och vulkanmassiven i bakgrunden.

Många av invandrarna till Terceira kom från områden där tjurfäktning var djupt rotad. Då det på 1500 talet fanns över 100 000 nötdjur på ön utvecklades tjurfäktning även här. Men formen är mer lekfull. Tjuren har vadderade horn och är fastbunden med ett långt rep som sköts av en grupp män. Resten är en version av tjurrusningen i Pamplona.

Inlandet bjuder på en stor krater, omfattande grottor att utforska och ett par fina vulkantoppar med vackra vyer. Även här finns det charmiga små byar och även en golfbana. Ett nystartat vinmuseum finn i Biscoitos på Terceiras nordkust. Byn är värt ett besök ändå men museet gör det mer spännande. Det är fjärde generationen av ? som fortfarande gör ett dessertvin som är ett mellanting mellan bordsvin och de traditionella dessertvinerna. Han visar gärna runt bland gamla pressar, verktyg, och historiska dokument om vinframställningen på gården.

Graciosa:

Graciosa var en gång i tiden mycket rikt och har nu ett bördigt landskap. Tidigare mycket vete med det slutade ett tiotal år sedan. Man var självförsörjande. Så Pico kom med torkad fisk och ved för att byta till sig dess överflöd av varor med segelbåtar på 50-talet.

Graciosa är liten och den plattaste av öarna i gruppen. Genom det får den mindre riklig nederbörd och ett varmare klimat. Det har därmed genom tiderna varit mycket lämplig för jordbruk. Även idag har den en mycket agral profil med ett lugnt tempo. Framför allt har förutsättningarna gjort att man här kan producera ett relativt välsmakande bordsvin. Annars är det mest dessertvin som kan framställas på Azorerna. Den låga profilen tillsammans med många odlingar har gjort att många väderkvarnar ståtar på kullarna. Numera är det inte många som används, men även som ruiner är de vackra att se på.

Förutom de vanliga utsikterna är den största attraktionen de unika Sulfurgrottorna. I en vulkankrater går en över 100 meter lång tunnel ned till en undervattenssjö med kallt sulfurhaltigt vatten. I den över 80 meter höga grottan hänger stalaktiter (droppsten). Vackrast är det mitt på dagen då ljuset penetrerar grottan och skapar spännande effekter.

Faial:

Som symbol för öarnas strategiska betydelse i mitten av Atlanten är Faial en bra representant. Från början var det segelfartygen på väg från Afrika. På 1800-talet var dess hamnstad Horta bas för många av Valfångstfartygen från New Bedford. Upp till 400 fartyg kunde ligga i hamnen. Besättningar rekryterades härifrån och den kunskapen resulterade i en egen valfångsttradition på ön. Varje år i juni firas Havets vecka. Segeltävlingar med bland annat de traditionella öppna fiske och valbåtarna avlöser varandra under karnevalsstämning. Här finns också flera båtar för djuphavsfiske, vilket är bland de bättre i världen runt dessa öar.

Hamnen i Horta hade 1991 fått en inre pir med en marina innanför

Cafe Sport, eller Peters bar, med Peter framför

1876 började arbetet på en stor hamnpir vilket gjorde hamnen ännu säkrare. Det lockade dit även de nya ångdrivna fartygen. Nästa steg var när man 1893 lade den första atlantiska undervattenskabeln från Portugal till Faial. Det var starten till att Horta blev ett mycket viktigt kommunikationscentrum. Det inkluderade även en viktig väderstation. 1919 startade nästa fas i utvecklingen. Då landade Albert Read med ett sjöflygplan på den första transatlantiska flygningen. Senare blev Horta mellanlandningsplats för de berömda Pan American Clipperplanen på sin resa över Atlanten. 

Scrimshaw, inristningar med bläck i valtänder, var stort på Azorerna och Cafe Sport har ett museum med mycket scrimshaw

En av de sista från Faial som gjorde scrimshaw, Othon

Numera är det ett andningshål för segelbåtar på väg över Atlanten. Det började redan på Slocum tid, den första som seglade runt jorden ensam på 1800-talet. Han stannade här längre än beräknat på grund av den gästfrihet han åtnjöt. Sen dess har toppen av seglarnas och segelbåtarnas grädda passerat revy här. Före andra världskriget var det en celebritet att se någon fritidsbåt här. Numera rör det sig om mer än 800 båtar per år.

Cafe Sport 1991. Själva baren har inte förändrats nämnvärt sen dess.

Vulkanutbrottet 1958 skapade en ny halvö och gjorde en ruin av fyren.

Halvön är lite som ett månlandskap

1986 byggde man en ny trevlig och säker gästhamn för att möta det ökande behovet. Alla dessa båtar måste av tradition åstadkomma lite grafitti. De måste måla en teckning på någon av hamnpirerna. Det är en färgglad hamn vid detta laget. De måste också besöka den berömda Cafe Sport, eller Peters Bar som den också kallas. Det är den fjärde generationen Azevedo som driver denna bar som är seglarnars oas. Dess ägare, Peter, har ett scrimshaw-museum med en samling som är mer imponerande än vad det officiella valmuseet på Pico har. 

Faial består av gröna sluttande runda fält avdelade med framför allt hortensiahäckar. När de blommar under juni och juli lyser sluttningarna i blått. Faial betyder också den blåa ön. Men även kamelior, hibiskus och spanskrör är vanliga. Om man vill plantera sin egen häck kostar plantorna cirka sju öre styck. När jag var där hade jordbruksmyndigheten en drive och lastbilar körde omkring och delade ut cederplantor gratis till de som ville ha dem. Och att det är enkelt att få dem att ta sig kan mina vänner som försöker starta en trädgård intyga. De går ut och plockar plantor längs vägrenen och sätter ned i marken. Ibland räcker det till och med att sticka ned en avbruten kvist och resultatet kan bli ett välmående träd.

Mitt på ön finns en stor krater. På dess kant kan man vandra runt under en timslång promenad med utsikt runt hela Faial och siluetter av grannöarna. Öns västra udde ser ut som ett månlandskap. Här skapades entt nytt landområde 1958 under ett vulkanutbrott. Föregånget av upp till 200 små jordskalv skapade en vulkan ett nytt landområde. Den gamla fyren vittnar om detta. Istället att som förut stå på yttersta västudden syns dess urblåsta siluett mot en nyskapad landmassa. Att den fortfarande är intakt är ett under av byggnadskonst då över 300 hus förstördes. Annars är en av attraktioner med Faial faktiskt grannön Pico. Denna vulkantopp är imponerande där den kan ses från olika vinklar från Faial.

Mjölnaren som fortfarande 1991 malde säd i sin kvarn på Faial. Medan vingarna sakta snurrade drog han i snöret som öppnade luckan för säden att ramla ner i kvarnstenarna. Ett avslappnat arbete.

Väderkvaren som fortfarande var i bruk 1991 med som numera är nerlagd.

Pico:

Pico domineras av den 2351 meter höga vulkantoppen. Ordet Pico betyder också topp. Det är den högsta punkten i hela Portugal. På vintern är det alltid snö på toppen vilket gör dess profil ännu mer spännande.  Det är en stenig ö och det syns att befolkningen fått kämpa till sig varje bördig plätt. Där Faial har hortensiahäckar för att dela upp fälten finns på Pico stengärdsgårdar. Karl-Oskar och Kristina från det småländska stenparadiset skulle trivts bra här. Längre upp vid basen av Pico breder sig en grön platå ut sig där kor betar. Här finns också stora skogspartier.

Ett strävsamt par som brukar den lite karga jorden på Pico

Man har haft svårt att odla saker kommersiellt på denna steniga ö som alltid levt fattigt i bakvattnet på sina bördigare grannar. Man har däremot en lång tradition av vintillverkning här. Speciellt vinet “Verdelho”, en typ av dessertvin, var vida populärt under ett par hundra år i Europa. Till och med tsaren av Ryssland specialimporterade det. Men efter parasiten härjande i slutet av 1800-talet upphörde detta. Numera har det byggts upp vinodlingar igen, men inte med samma kommersiella betydelse. 

Pico var nog den ö tillsammans med Faial som fick mest uppsving i och med valfångstperioden på framför allt 1800-talet. Ett utmärkt och intressant valmuseum i Lajes do Pico vittnar om detta. Långt efter dessa valbåtar från New Bedford slutade komma hit förblev denna industri betydande för öborna, nu i egen regi. Den utfördes från små, åtta meters, öppna segelbåtar. Man seglade ifatt valen och handharpunerade . osv.

Sao Jorge:

Sao Jorge har en spektakulär natur och är underbart för fotvandringar. Med en längd av över fem och en halv mil men en största bredd av åtta kilometer är det en långsmal ö. Den har en 700 meter hög central platå. Byarna blir därmed unika för Azorerna. De ligger vid randen på denna platå 2-300 meter högt. San Miguel till exempel har ingen by på så hög höjd. En kustlinje där klippor störtar brant i havet förstärker intrycket. Men här finns också de så kallade “Fajas”, ett sorts lågland nedanför klipporna. Till många av dessa bördiga områden kan man inte nå med moderna transportmedel. Enda möjligheten att komma dit är på små åsnestigar som slingrar sig ned för branterna. Naturligtvis finns här också toppar med vackra vyer, strömmar med vattenfall, djupa raviner och blomsterprakt.

Då Sao Jorge länge inte hade någon bra hamn har man tidigare periodvis varit isolerad. Någon större ekonomisk betydelse har man aldrig spelat. Ett lugnt tempo och inge större tätort avspeglar detta faktum. Numera har man efter mycket arbete byggt en flygplats och ett par mindre hamnar. Man kan nu bättre utnyttja öns potential för produktion av grödor, kött mejeriprodukter och fiske. Osten härifrån är välkänd och välsmakande och här odlas kaffe. Här finns även en av de få fabrikerna för fiskekonserver.

Man har en speciell mentalitet och många lever ett sorts dubbelliv. Nere på de svåråtkomliga “Fajas” lever familjer under halva året under mycket primitiva förhållanden. Utan elektricitet eller andra moderniteter. Man har självhushållning och bor bokstavligt med grisar och höns. Men under andra halvan av året flyttar man upp till högplatån. Här har man ett större modernt hus med TV, diskmaskin med mera. Man kör en fyrhjulsdriven japansk bil och kan sätta in en ordentlig summa på banken. Pengarna får man från att för slakt sälja nötdjur som betat under överseende av någon släkting. 

Flores:

Flores ligger lite avsides och bildar tillsammans med sin lilla granne Corvo det nordvästra hörnet av ögruppen. Av de azoriska öarna är dessa två glesast befolkade. Flores upptäcktes och befolkades sent. Avståndet och brist på bra hamn gjorde det svårt att kommersiellt utveckla ön. Den blev under långa perioder nästan totalt isolerad. Numera har man förbättrat hamnen och byggt en flygplats. En fransk sattelitsökstation hjälper också till att bryta isolering. 

Trots detta kan det vara svårt att ta sig till denna ö, speciellt på vintern. Flygtrafiken är inte lika frekvent som till andra öar och på vintern händer det att flygplanen inte kan landa på flera veckor beroende på dåligt väder. Då har öborna förtur vilket gör att turister kan bli strandade.

Naturen är annars spektakulär, speciellt med de många floderna med vattenfall. Men här finns också en kratersjö och mjuka kullar tillsammans med vulkantoppar. En sorts raukar gör också landskapsbilden intressant.

Men det är människorna som gör ön unik. Då man levt isolerade i så stor utsträckning finns här en genuin atmosfär. En lugn råder över ön och man håller ihop till något som liknar en stor familj. Man använder sällan korna som mjölkkor då det är för mycket jobb. Som turist kan detta rofyllda tempo ställa till besvär. En underbart solig dag ville en dam ha en rundtur av 

någon av öns taxibilar. Föraren frågade varför hon skulle runt ön. “Det är så vackert väder och jag vill se ön” svarade hon. “Just det och här vid baren är det underbart” fick hon till svar innan föraren satte sig till ro igen med en cigarett i mungipan och en öl på bordet framför sig.

Det mesta delas. En motorcykel som står utanför en bar kan användas av någon som behöver den. Det behöver inte vara ägaren. Ett par kamrater till mig som hälsade på ön med sin segelbåt fick erfara detta. De hade lämnat jollen vid hamnen och gått på en promenad. När de kom tillbaks hade ett par män tagit den för att fiska. Det var inte betraktat som stöld eller ens ohyfsat. Den låg ju där och de behövde den. Den var allas egendom.

Corvo:

Strax norr om Flores ligger Corvo, den minsta av öarna. Det är den enda utan flygplats. Då även hamnen är dålig är kommunikationerna osäkra. Ön kan vara isolerad under dåligt väder som förhindrar färjan från Flores att komma dit. Dess isolering bröts framför allt av ankomsten av valfartygen från New Bedford. De rekryterade besättningar från ön samtidigt som det öppnade en möjlighet för emigration.

Trots sin litenhet finns här samma skönhet som på de övriga öarna, om än koncentrat. Här finns en krater med sjöar. Öarna i dessa sjöar kan med lite fantasi representera de Azoriska öarna. Här finns en charmig liten by, klippor som störtar sig i havet, raukar med spännande former och bergsbäckar.

Vad som är unikt för Corvo är dock faktumet att här bara bor drygt 300 personer. Det återspeglas i den sammanhållning och och den traditionella livsstil som finns här. Man delar sorger och bekymmer i om möjligt ännu högre grad än på Flores. Man har till exempel en gemensam trädgård med fruktträd. Visserligen ägs de olika träden individuellt och ärvs av familjen men skötseln sker gemensamt. Postbåten som kommer en gång i veckan är en viktig livsnerv. Ofta blir det en fest i samband med ankomsten vilket gör återfärden osäker.

Vänner till mig besökte ön och köpte bröd som de inte tyckte om. De lämnade det på en parkbänk innan de åkte därifrån. Just innan båten lämnade hamnen levererades brödet till sina ursprungliga ägare. Hur de lokaliserat ägarna och visste var de var förstod de aldrig. Så när de lämnade båten på Flores lämnade de det inte alltför eftertraktade brödet på båten. följande morgon levererades det till deras hotellrum. Ärlighet kan vara besvärligt ibland.

Share Button

2 thoughts on “Azorerna i mitt hjärta

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.