Efterlyses, mer njutbar segling

Jag följer en hel del seglingssidor på nätet och upplever att det är mycket fokus på det som är farligt, häftigt och extremt, men framför allt där det slås rekord av olika slag. Jag får leta efter det som jag upplever är essensen av segling, upplevelser från de som i lugn och ro med gott sjömanskap njuter av livet till havs och mötet med nya kulturer.

Alex Thomson på väg uppför masten.

Jag frågar mig vilka förebilder vi vill ha inom seglingen. Är det en av Hugo Boss sponsrad Alex Thomson som gör våghalsiga strunts, som att klättra upp för masten, och går upp på däck utan livsele för att vinka åt helikoptern medan sjöar sköljer över båten som har nästan fullt ställ i hård vind.

Jag har en stor respekt för de som nu ensamma ombord slåss mot naturens element i Vendée Globe, besättningarna ombord på Volvo Ocean Race båtarna som seglar under extrema förhållanden på gränsen till vad båtar och besättning tål och de som är ute efter att slå rekord med snabbaste seglingen över Atlanten eller jorden runt, ensamma eller med en besättning. Jag har en stor respekt för den yrkesskicklighet de uppvisar, De klarar av situationer och förhållanden som jag inte vet om jag skulle försätta mig i och klara av.

Alex Thomson ombord på Hugo Boss

Men jag kan ifrågasätta det sjömanskap många av dessa yrkesskickliga seglare visar och det föredöme de visar då de väljer att segla i förhållanden som säkerhetsmedvetna seglare försöker undvika och driver sina båtar på gränsen till vad som är möjligt istället för att ha en säkerhetsmarginal för att undvika missöden. Allt för att pressa båten det lilla extra för att få äran att vara snabbare än någon annan, eller först med något som man upptäckt att ingen gjort förut.

Visst kan jag förstå fascinationen av dessa sensationslystna personer, det jag saknar är fler historier som lyfter fram de som kan njuta utan att behöva få adrenalinkickar hela tiden eller att söka rampljuset för att kunna få både sponsorer och uppmärksamhet. Människor som kan beskriva njutningen av att uppfylla sina drömmar om långfärdsseglingen på sitt sätt, utan att försöka sätta rekord eller vara snabbast, utan för att njuta av livsstilen.

Från Skip Novaks seriie ”Storm sailing”

Det finns olika forum som beskriver en mer nyanserad bild av långfärdsseglandet och ger råd och tips med gott sjumanskap och säkerhetstänk. ”The interview with a cruiser” är en sida med en sammanställning av tio frågor till besättningar ombord seglande cruisingbåtar och Yachting World har ett några videoserier som har mycket matnyttigt: ”Bluewater Sailing Techniques” är en serie som handlar just om tips och råd till långfärdsseglare, ”Skip Novak’s Storm Sailing Series” beskriver hur man kan tänka vid hårt väder med bibehållen säkerhetsmarginal och ”Crash test boats” där man utsätter båtar för allehanda olyckor och ser hur man kan påverka utgången på bästa sätt.

Milo Dahlmann

Ett i min värld gott exempel är Milo Dahlman som sparade ihop pengar för att segla till Antarktis, ett ställe hon blev förälskad i under perioden som aktivist med Greenpeace. Pingvinerna lockade och som undersköterska hade hon bara råd med en liten standardbåt som hon bättrade på, en Bianca 27. Under den seglingen kom hon inte till Antarktisk, problem med utrustningen (främst vindrodret) gjorde att hon blev försenad. Hon kom inte ned till Ushuaia vid Kap Horn förrän i februari, lite sent för att undvika alltför hårt väder i Drakes Passage. Den bästa perioden för en passage till Antarktisk i relativt lugnt väder är under december och januari (minst någon kuling får man räkna med oavsett tidpunkt, men stormarna är då mindre frekventa).

Artemisia II med Milo ombord i Patagonien.

Att då ta det modiga beslutet att inte segla ned till Antarktis, trots att hennes drömmars mål låg mindre än en veckas segling borta, är för mig gott sjömanskap. Hon var dessutom helt omedveten om att vara den första svenska kvinnan som seglat över Atlanten ensam. Det var något vi som välkomnade Milo hem fick upplysa henne om. Men Milo seglade inte för att slå rekord utan för att leva sin dröm. Något som hon ett tiotal år senare gjorde efter att åter sparat ihop pengar, denna gång som sjuksköterska, för att låta bygga och utrusta en stålbåt. Denna gång fick hon hälsa på sina pingviner.

Som vanligt får vi läsare/tittare det vi efterfrågar. När jag tittar på de populäraste artiklarna/filmsnuttarna om segling så är det oftast någon kappseglingsbåt under extrema förhållanden eller haverier av olika slag. Och då produceras det mer av det som är populärt. Visst kan jag också ryckas med i det ”häftiga” i dessa filmer. Vad jag önskar är en mer nyanserad bild av vad livet till havs handlar om för mig, beskrivningar som förmedlar de upplevelser och känslor som livsstilen långfärdssegling ger.

Filmen ”Twenty eight feet, life on a Little wooden boat”

Det är historier som väcker nyfikenhet och berättar om livet ombord för långfärdsseglare som jag efterlyser och vill ha mer av och är en anledning till att jag har min Facebooksida ”Bortom horisonten” där jag försöker uppmärksamma artiklar, bloggar, filmer och historier om långfärdssegling, och det som är värdefull information för långfärdsseglare. Exempel som ”Twenty eight feet – life on a little wooden boat” eller den ensamseglande Liz Clark som videobloggar eller hönan Moniques äventyr på världshaven eller ”Hold fast”, filmen om ett gäng ungdomar som med små medel ger sig av på långsegling, eller ”Shifting ice”, en film om sex kvinnors segling och skidåkning till Grönland. Jag har även samlat bloggar på min hemsida för att ge inspiration till intressant läsning. Och har ni tips på bra bloggar/artiklar/filmer, kontakta mig så lägger jag ut dem.

Share Button

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.