Mot det kända okända

Jag och Thomas framför huset i Huvudsta, Storgatan 2 (som ändrades till Lundagatan 4 efter gatuomläggning)

Jag sitter på pendeltåget på väg till mitt tillfälliga arbete. Ett snöblaskigt Stockholm passerar förbi och mellan Karlberg och Sundbyberg Centrum så passerar jag tegelhuset där jag växte upp i Huvudsta. Där finns sluttningen på husets bakgård där jag och Thomas besteg Mt Everest på vintern. Vi var tvungna att komma till toppen (nudda husväggen) innan tåget kom, annars svepte en lavin oss till botten och vi fick börja vår farliga klättring från början igen. Nu passerar jag sluttningen som gett så många äventyr på väg till arbetet och en kombination av vemod och lycka går genom kroppen. Jag ska nu iväg till något okänt, men ändå bekant.

Det känns nästan som symboliskt att jag nu dagligen passerar platsen där jag präglades som barn. Det ser annorlunda ut nu. Där vi lekte indian och cowboy på Indianberget och åkte skidor nerför stora och lilla Himlabacken ligger Post Nords stora terminal. Där SBL (Statens Bakteriologiska Laboratorium) hade hästar och får för sina experiment är nu bostadshus och konferensanläggning. Fåren, som man matade på väg till Ingentingsskogen på barnpromenad med tant Märta är sedan länge borta, liksom skogen och kärret där man plurrade på våren och åkte skridskor på vintern.

Utförsåkning modell 60-tal i stora Himlabacken, helt utan kontroll.

Klädda för strid mot cowboyerna på Indianberget.

På väg hem från barnkalas i Ingetingskogen dit barnpromenaden brukade gå, numera Infanterigatan.

Allt detta och mycket mer därtill dyker upp i huvudet i takt med tågets vaggande på spåret. Men minnet ger sig av på stickspår inspirerade av vad som komma skall. Det är perioden som charterskeppare som gör sig påmind. Ett tiotal år utspritt över ett kvarts sekel där mitt hem var båtar, en förpik och en garderob. Ett på många sätt njutbart liv men som också hade många utmaningar. Nu ska jag tillbaks till livsstilen, men på ett sätt som jag då drömde om, på egen köl.

San Blas öarna utanför Panamas kust är ett område som hägrar för ett besök. Öarnas skönhet och kulturen i området (Kuna indianerna) lockar.

Att jag och Lucina skall flytta ombord på Sarita skapar blandade känslor, det känns både härligt, spännande och skrämmande. Men de positiva känslorna dominerar på tåget där jag upplever stress och människor som trängs och som försöker få ihop det så kallade livspusslet. Jag kommer snart befinna mig på en båt utan att ha ett ekorrhjul att springa i. Visst kommer det finnas massa måsten i form av underhåll på båten, men valfriheten hur detta skall se ut är stor jämfört med hur jag lever mitt liv nu. Och att vara tvungen att minimera alla prylar till det som är absolut nödvändigt känns mest befriande.

Perioden med leveransseglingar hade sin charm men seglingarna skedde oftast under tidspress som gjorde att en del sträckor gjordes under inte idealiska förhållanden.

Under charter- och leveransseglingsperioderna i mitt liv. bodde jag också på båtar, men nu kommer det bli annorlunda. Hur annorlunda visar lite frågorna från omgivningen, även från de som själva skall ut och långfärdssegla. De vanligaste följdfrågorna efter någon fått reda på att vi ska flytta ombord på vår båt är nämligen: När kommer ni tillbaka och Vart ska ni? Det känns som om konceptet att flytta ombord är främmande för många. För när vi svarar att vi inte vet så höjer folk på ögonbrynen. Vi ska inte segla någon planerad rutt för att sen komma tillbaks till där vi startade.

Drömmen om en ensam vik omgiven av korall i tropiska vatten finns där, som här vid Green Island vid Antigua i Västindien. Men lika mycket lockar att uppleva natur på högre latituder som Skottland, Lofoten och Svalbard på norra halvklotet. Sen finns det platser att lockas till däremellan, som att åter besöka de frodiga öarna mitt i Atlanten, Azorerna.

Det kan hända att resultatet av vårt beslut blir en rundtur till de populära seglingsområdena, men det är inte det vi planerar för. Vi planerar att i vår takt njuta av att bo och leva ombord på en segelbåt. En livsstil som vi hoppas ger ett lugn och en tydlig närvaro i en stressad värld där vi minimerar alla måsten. Ett liv i enkelhet där vi måste klara av det mesta själva och där vi försöker skapa ett så autonomt system som möjligt ombord med ett minimum av miljöpåverkan. Ett liv där vi kan uppleva nya platser och ta del av andra kulturer, helst bli en del av dem. En livsstil som kan pågå länge men också sluta abrupt, det vet vi inte. Men att inte ha några planer känns befriande.

Sarita för ankars i Joniska havet där hon nu väntar på oss.

Så i april bär det av mot det okända. Nu behöver jag inte stressa för att hinna över oceanerna till starten för chartersäsongen i Västindien, Nordamerika och Europa. Vi kan själva bestämma takten och om vi gillar ett ställe kan vi stanna där så länge vi känner för det och det är praktiskt möjligt. Jag behöver heller inte fylla båten med chartergäster eller ha en ägare ombord som kräver service och underhållning samt bestämmer vart vi ska segla. Lucina och jag hoppas kunna ta emot gäster även i fortsättningen, men det är vi som beslutar var, när och hur ofta. Samtidigt som det är mindre press med agendan så blir det dock mer press med ekonomin. Nu är det jag och Lucina som skall få ihop pengarna till vår segling.

Så formen för att bo ombord är annorlunda nu, men jag ser fram emot att utforska vad allt detta kommer att innebära. Vi hoppas kunna dela med oss av våra upplevelser på denna blogg. För det är nog det enda jag vet säkert med livet, att det kommer hela tiden nya upplevelser,.Något som vi ser fram emot. Välkomna ombord.

Share Button

5 thoughts on “Mot det kända okända

  1. GMY Mange o Lucina . Härligt att ni tar steget! Cilla o jag springer på ett tag till i ekorrhjulet men med lite tur är det vår tur sen. Jag önskar er många härliga o utmanande stunder. Vi är sugna på en sväng till Söderhavet så vi kanske mönstrar på vad det lider ifall det passar ert schema. Kram Johan

    • Johan och Cilla,
      Tack för stödet, ja det känns helt rätt. Hoppas ni kommer iväg också, annars är ni alltid välkomna ombord :-). Lunch i Kista någon gång i mars?
      Ha det bäst,
      Magnus

  2. Anita o jag har läst din blogg med stort intresse. Vi har följt dej under så gott som alla dina år och känner att vi står dej mycket nära. Vi förstår dina blandade känslor inför det nya äventyret, men vi tror att det här ett bra val för dej och Lucina.
    Med nyfikenhet och värme kommer vi att följa er blogg, och hoppas att våra vägar ska korsas då och då även i fortsättningen.
    Vi önskar er god seglats och lycka på färden.
    Anita o Rolf

    • Anita och Rolf!
      Tack för de vänliga orden och för att vi fått lära känna er! Lycka till på livets seglats och vi får se till att ses igen :-).
      Magnus och Lucina

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.