Oordningen återställd


Vi är tillbaka ombord Sarita efter vår sejour i Sverige och båtmässan och man kan säga att oordningen är återställd. Vi har fem hytter och en salong och kök på totalt cirka 30 kvadratmeter boyta ombord på Sarita som i nuläget är reducerat till en tredjedel då vi lever i en hytt, en halv salong och pentry. Resten är upptaget av verktyg, färgburkar, dynor, reservdelar, bra-att-ha prylar, segel, gummijolle och lite allsköns bråte. Helt normalt då båten är i ”work-mode” med andra ord.

Det var ett tag sen vi skrev något på bloggen (ni som vill följa mer vår vardag så rekommenderar jag vår Facebooksida som vi uppdaterar betydligt oftare) så det blir lite av varje. Det blir lite om båtmässan, att boken Bortom horisonten fått ett nytt förlag, om Tore båtpulare, att vi hittat en systertbåt till Sarita och lite status på alla projekt ombord. 

Båtmässan ”Allt för sjön”

Montern Segla bortom horisonten på båtmässan “Allt för sjön” och lite vad som erbjöds där.

Först vill vi tacka alla som gjorde vår tid i Sverige i allmänhet och båtmässan ”Allt för sjön” i synnerhet till en så trevlig upplevelse. Att kunna ha Drottningholms slott som granne var storstilat, inte för storleken på grannbyggnaden utan för möjligheten att ha någonstans bo då våra bostäder är uthyrda. Tack till Håkan och hans mamma Marianne som gjorde det möjligt att kombinera boende med promenader i en vacker omgivning.

På mässan blev det en repris av förra året med vår egen monter ”Segla bortom horisonten”. Som vanligt blev det en lågbudgetmonter bestående av stolar och matta köpta på Stadmissionen, skynke med lapptäcke av molas och ett par bord från källarförrådet, en monterdisk uppbyggd av tomkartonger och boklådor täckt med tyg som andra monterbyggare slängt och en TV som Tobias lånade ut under veckan (som han nästan inte vill ha tillbaka då han tyckte veckan varit skön utan TV). 

Monterns placering var nästan perfekt då vi stod mitt emellan Kryssarklubben och Quinnliga Segelsällskapet (QSS), men framför allt bredvid scenen ”Sailforum” där många intressanta föredrag hölls, inklusive många av oss som stod i vår monter. Men vi hann också gå runt lite på mässan och kunde göra lite nya investeringar till Sarita till mässpris. Det blev en ny rodkick, nytt dyneema storskot, ett reservstag i dyneema och nya landströmskontakter.

Liksom förra året bjöd vi in andra seglare att stå i montern och det blev i stort sett samma gäng som då med Milo Dahlmann, Lasse Hässler, Birgitta Silfverhielm och Tobias Törnebohm. Den enda som saknades från förra året var Linda Lindenau som var på väg från Sydafrika till Brasilien på sin båt Peristera, men vi fyllde på med Bengt Utterström och Håkan Norberg. Även Thomas och Margaretha Veber hann vara med i montern en stund sista helgen. 

Det var inspirerande att kunna prata med våra montergäster om alla aspekter om livet ombord och båtar med andra som har stor erfarenhet, och vi hade kul ihop. Alla har dessutom något att erbjuda besökare. Förutom sin erfarenhet och kompetens också i form av böcker, utbildning eller möjligheter att följa med som besättning på deras båtar. Men det är nog ändå alla besökare som kommit förbi som gett inspiration och som gjort mässan till en så positiv upplevelse. De har kommit och pratat segling bortom horisonten och ställt frågor om sina förväntningar och farhågor, pratat om sina drömmar och ibland köpt böcker. 

Och med alla dessa samtal så känns det att vi har gjort rätt val i livet då vi tog beslutet att flytta ombord Sarita. Stressen vi upplever när vi är tillbaka i storstaden och den puls som råder där gör att vårt liv ombord Sarita känns som ett privilegium. Läs mer om våra tankar om detta i blogginlägget om våra åtta skäl att flytta ombord. Att då kanske kunna inspirera andra att uppleva samma känsla känns då positivt och det finns så många som både brinner för och har möjlighet att kasta loss, och det behöver inte vara med båt utan bara en förändring av livsstilen. Det blev många inspirerande samtal.

Nytt förlag för ”Bortom horisonten” 

Ett par av besökarna var ägare till förlaget Brixham Books. Den kontakten ledde till att min bok ”Bortom horisonten” numera har Brixham Books som förlag. Bara ett halvår efter att boken gavs ut av Nautiska Förlaget på Norstedts så las det förlaget ner på Norstedts och sedan så såldes Norstedts. Så jag köpte tillbaka både rättigheterna och restlagret och boken har en tid bara varit tillgänglig på min hemsida. Men med ett nytt förlag så finns den åter i Bokinfo och därmed säljs boken åter genom återförsäljare som till exempel näthandelsbolaget Bokus, bokhandeln Akademibokhandeln och båttillbehörsaffären Hjertmans istället för på min hemsida. Det underlättar för mig som bor på båten i Grekland och ger bokköpare snabbare och bättre service (och kanske boken får lite hjälp med marknadsföring).

Tore träbåtspulare

Tore vid R-10:an Unda anno 1974 och vid Sarita anno 2018

Cleopatra marina där vi ligger är ett av tre varv som ligger på halvön Aktio mitt emot staden Preveza, (Aktio och Ionian är de andra varven). De har säkert runt 1000 båtar var så om man är intresserad av att titta på båtar har man kommit rätt, för att inte prata om att köpa en då många av dem är till salu och aldrig sjösätts. På varvet Aktio ligger Tore och Weras Shipman 28 som vi ibland tittar till. Tore har jag inte träffat så ofta under åren men vår historia tillsammans tål att berättas. I tonåren när jag började segla var vi några ungdomar som tillsammans köpte träbåtar på 1970-talet för att segla i Stockholms skärgård. Vi började med en Jog-kryssare men kom snart in i ”träbåtsfixargänget” när vi köpte en Salander-ritad Skärgårds 55:a som hette Carina. Vi låg på Tranebergs Segelsällskap i Mälaren och lärde snabbt känna andra, och mer erfarna, träbåtsägare. Däribland Tore och Wera som hade Skärgårds 55:an Maritza. 

Cleopatra marina är bara en av tre i området

När vi ungdomar sen följde våra drömmar och sålde Carina och 1973 köpte en R-10 ritat av Fife från 1904 (den mättes in som R-båt senare eftersom regeln kom efter hon var byggd). Hon hette Unda men hade tidigare gått under namnet Magda IV. Mycket var ruttet men vi var förälskade så vi köpte henne och renoverade. Klicka här för att läsa om hemseglingen från Norge där vi köpte henne. Men vår kunskap räckte inte till omfattningen på renoveringen (byte av kölplanka, förstäv, akterstäv, bottenstockar och bordläggning upp till vattenlinjen (tänk vad järnspant och bottenstockar av järn kan ställa till med)). Till en början blev det en Åländskt båtbyggare, Elis Gustavsson, som fick göra jobbet men till slut hade vi inte råd med honom utan pratade då med Tore, som tillsammans med en kompis som bägge utbildade sig som båtbyggare åtog sig att avsluta jobbet med framför alt bordläggningen.

Bilder på Unda

När vi sedan sålde Unda 1979 (köptes av Bo Eriksson i Ö-vik som bl a fått Gaff Yacht Society Stiftelsens stipendium 2001 för den fortsatta renoveringen) och jag började min sejour på charterbåtar försvann kontakten med Tore. Vi sågs under åren någon enstaka gång av tillfälligheter på stan. Tills för något år sedan då vi sågs på ett av Oceanseglingklubbens möten och började då genast prata om både minnen och nutid. Då förstod vi att vi hade båtar på varv som låg grannar med varandra och sen dess har vi åter mer kontakt. Så nu är Tore med och ger oss råd när det gäller arbetet ombord, men numera inte på en träbåt från 1904 utan en glasfiberbåt från 1991. Det känns dock som om en cirkel har slutits på något sätt. Och då Lucina och jag tycker det är trevligt med promenader och att titta på båtar så styr vi ibland kosan mot grannvarvet för att titta till Tore och Weras båt på Aktio.

Systerbåt

Systerbåten Cita

Innan vi åkte upp till mässan så tog vi en sådan promenad till Aktio efter en åskfrontspassage med mycket vind. Efter vi sett att allt såg bra ut på Shipman 28:an gick vi lite längre och kom förbi inhägnaden med geten (ja det finns en get på varvet liksom en åsna, så det är inte bara hundar och katter). På en båtrad lite längre bort såg vi ett skrov som påminde om Saritas. Vi styrde våra steg mot båten och ju närmare vi kom desto mer likheter med Sarita upptäckte vi och när vi var framme var vi övertygade om att det var en systerbåt. Den enda skillnaden var egentligen att de hade ett inre förstag istället för babystag, men det var något vi tittar på att ändra på själva så det var ingen anledning till att tro att det var en annan båttyp. 

Vi hade hittat en systerbåt på grannvarvet! Även om det är en ovanlig båtmodell och få byggda så visste vi att det existerade andra Solitaire 52 och att det skulle finnas någon i Medelhavet, men hade inte reflekterat över var. Nu stod hon där, Cita, på grannvarvet. Vi blev förstås nyfikna om vilka som var ägare och deras erfarenheter. Vad var de nöjda med, var var de missnöjda med, vad hade de hade fixat och vad planerade de att fixa? Vi kontaktade varvet och bad dem skicka vidare ett mail vi skrivit till ägarna och snart hade vi fått ett svar. 

Det var ett franskt par i övre medelåldern, han var från Sardinien, och de hade haft båten framför allt omkring den ön under en period innan de kom till Joniska havet. De hade hört talas om Sarita men inte aktivt letat efter henne. Nu hade de gjort ordning Cita för att segla till de franska öarna i Västindien och skulle sjösätta i april. Men vi hann med att titta på systerbåten, visa Sarita och ha en middag tillsammans. Dessutom hade de en originalbroschyr för båttypen med bilder på vår Sarita som vi gjorde en pdf-fil av. 

Cita hade också haft problem med läckage från det gamla teak däcket men valt att byta ut det mot ett nytt limmat teak däck som fixades av ett varv för runt en kvartsmiljon (för några år sedan som läckte lite fortfarande – kanske?). Layouten var liknande där de också hade omvandlat de två hytterna i förpiken till en större hytt med dubbelsäng. Men det inre förstaget var ingen problem att flytta så det ingår i våra planer också då man dels får större utrymme att förvara en eventuell jolle på däck, kunna ha ett stagsegel och en stormfock som är mer centrerad. Och visst var det kul att veta att det finns en en systerbåt till Sarita och höra lite historia omkring modellen.

Projekt på Sarita

Motorn lyfts ut, en av projekten på gång just nu

Annars så är det som vi inledde med, en stor organiserad oordning ombord på Sarita. Alla vardagshändelser (som byte av pumpar som läcker) och småprojekt (runt 100) kompletteras med de lite större projekten som motorlyftet och alla åtgärder kring detta, det nya vindrodret och montering av detta, solpaneler och installering av dessa. Förutom fortsättningen på däcksprojektet där all teak är borta och alla hål (runt 3000) är fyllda med epoxi, skotskorna är åter monterade och stora delar av däcket har grundmålats. Så det är mycket spackla, slipa och måla som är kvar, förutom runt en kvadratmeter på fördäck som delaminerat och behöver specialbehandling. Men vädret bör stabiliseras mer då och inte komma med åskfronter och lågtryckspassager med regn. Så vi går inte sysslolösa även om vi upplever att vi lever ett lyxliv som är få förunnat. Vi rår över vår egen tid och har inte bråttom. Vi lever vår dröm och behöver inte jaga den så vi kan njuta av den i vardagen, för vi har allt vi behöver och mer därtill.

Share Button

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.