Öparadiset

Utsikten från Duncan och Ruthies hus i Salão på Faial i Azorerna

Vi har bott i ett hus på Faial i Azorerna under en och en halv månad. Det var vänner  som bor där och som skulle på semester och behövde någon att vakta deras hus och husdjur under tiden. Jag har besökt ön och värdparet tidigare under seglingar och semestrar, både på 1980 och 90-talet. Kärleken till dessa vackra öar med sitt lugna tempo har funnits kvar sen den tiden, så vi såg fram emot vår tid på Faial, och vi blev inte besvikna. Här är lite vad vi upplevde.

Huset

Huset 1991

Huset 1996

Duncan and Ruthies hus ligger i Salão på Faials nordliga kuststräcka. Från huvudvägen som går runt hela ön kan man se taket, men väl nere i huset så har nästan 30 års trädgårdsodling resulterat i både ett imponerande utbud av fruktträd, grönsaker och blommor men också träd, buskar och häckar som skyddar från både insyn och den ofta närvarande vinden. Huset är ett av de traditionella stenhusen med bastanta takbjälkar, som är vackra och synliga inne i huset, och över en halvmeter tjocka stenväggar. Detta hus har ingen rappning utan stenarna, som skapats av vulkaner och formats för hand, får ge huset dess karaktär, både på in-och utsidan. 

Huset 2018

Så här såg köket ut 1991

Det finns många ruiner på ön efter alla vulkanutbrott och jordbävningar, den senaste jordbävningen var kraftig och skedde 2007. Duncan och Ruthies hus stod pall även om de sov i tält i nästan en vecka under tiden då efterskalven härjade. Den största förändringen var dock vulkanutbrottet 1957-58, men läs mer om det under Capelinhos. Många av ruinerna har nu naturen tagit över och inne i de taklösa rummen växer fikonträd, bambu, kanonviskor, blåvindor och annan växtlighet. En del ruiner räddas av nya ägare som renoverar och fixar, medan andra nog är bortom räddning. Duncan och Ruthies hus var om inte en ruin så ett stort projekt att få iordning. De höll fortfarande på med att inreda köket när jag besökte dem 1991, då hade de varit på ön i över ett år. 

Som köket ser ut nu

Men nu finns allt på plats och det finns allt vad man behöver då det gäller bekvämlighet. Förutom badrum och toalett för både övervåningen och gästrummet på nedervåningen så finns en utedusch som används flitigt. Att stå och duscha med gröna kulla och Atlanten som utsikt gör tvagningen så mycket behagligare. Nedervåningen innehåller också förråd och en verkstad med alla verktyg man kan behöva, och det behövs det då det mesta på huset har varit självfixat eller med lite hjälp av hantverkare från ön. 

Överblick över trädgården 1995

Överblick över trädgården 2018

Husen på Azorerna är byggda efter de behov som finns på ön. Mot havet, där saltspray och vind kommer ifrån, har man inga fönster, de ligger istället mot gatan där det som är intressant allt händer. Att ha koll på vad alla grannar håller på med är viktigare än utsikten mot havet, den ser man ju ändå när man jobbar på fälten. Så ett av de första åtgärderna Duncan och Ruthie gjorde när de köpt huset var att installera ett panoramafönster mot havet. Hantverkaren som skulle bygga fönstret ville först inte göra det. Omöjligt sa han, det har ingen gjort. Men då Duncan är envis så fick stora delar av väggen rivas ner för att sen byggas upp med en fönsterkarm monterad. ”Gringon med det stora fönstret” blev hans öknamn i trakten. Men vi är tacksamma för hans envishet, vi har njutit av utsikten varje gång vi legat i sängen, en utsikt som ständigt ändrar karaktär. Och vänder vi på huvudet syns toppen av Pico

Utsikten från sovrummet

sticka upp bakom Faials gröna kullar och som vi kan följa förvandlingen på för varje minut när moln sveper förbi eller försvinner och solen färgar den i olika nyanser. Nedanför bort mot Pico breder trädgården ut sig. 

Trädgården är värt ett kapitel i sig men det får räcka med att konstatera att på Azorerna verkar allt som sätts i jorden frodas. Nästan allt i den stora trädgården har varit frön från början och antalet både fruktträd, trädgårdsland och pryndnadsrabatter ökar i omfång år efter år. När jag var här första gången 1991 så fanns det några fruktträd längst bort innanför skyddande häckar. Resten av området mellan huset och fruktträden var en åker. Numera är hela området fylld med, av vackert klippta häckar, avskilda avdelningar där trädgårdsland med tomater, gurkor, squash, chili, sallader, mangold zukini, grönkål, basilika, persilja, libsticka, morötter, potatis, lök, vitlök och lite annat smått och gott blandas med prydnadsväxter som här mer växer som buskar. Ett par avdelningar är reserverat för fruktträd och där växer apelsiner, mandariner, grapefrukt, citroner, lime passaionsfrukt, tamarillo (trädtomat), körsbärsguava, cherimoya, charon, avocado, banan, fikon päron och äpplen och sen säkert frukter som vi inte har kunnat identifiera. Där finns också en bikupa för honung. Inte undra på att vi kallat detta för Öparadiset, vi har verkligen trivts.

Värdparet/MAYS

Mid Atlantic Yacht Services (MAYS) vid starten

MAYS har utvecklats under de nästan 30 år sedan starten

Duncan och Ruthie bosatte sig på Azorerna när de väntade sin dotter Leah som föddes 1990. Det var då dags för dem att avsluta karriären ombord på privata- och charterbåtar som du försörjt sig med under 1980-talet, att byta ett kringflackande liv till ett mer stationärt. Väl här så startade de, först med ett annat par som snabbt försvann ur bilden, företaget Mid Atlantic Yacht Service (MAYS). De hade sett behovet av en allt-i-allo service för båtar som stannade till i Horta på väg över Atlanten, och det är det över 1000 per år som gör. Sen dess har företaget vuxit och har idag flera heltidsanställda och underleverantörer för olika tjänster som varierar från motorreparationer till hjälp med pappersexercisen i kontakt med myndigheter. 

Hamnen i Horta har utvecklats och en ny pir för färjor och kryssningsfartyg har byggts till. Numera stenar över 1000 båtar varje år här på vägen över Atlanten MAYS ligger precis vid hamnen där en marina numera finns med flytpontoner.

Men det är ett intensivt arbete. De flesta som kommer hit planerar bara att stanna några dagar för att fortsätta färden mot Europa. Allt som har gått fel måste repareras snabbt för att inte försena färden. De flesta som skall över Atlanten från västra sidan av Atlanten mot den östra vill lämna innan orkansäsongen börjar (senast i maj) och vara framme så tidigt som möjligt i Europa för att utnyttja sommarsäsongen där. Då blir besöken i Horta koncentrerade från maj till augusti, sen lugnar allt ner sig. Men under den perioden är det inget 8-5 jobb för MAYS, det är tidiga mornar och sena kvällar alla dagar i veckan. 

Och det är efter en sån period som Duncan och Ruthie brukar ta en välbehövd semester i sin VW-buss camper som väntar på dem i New England i USA (Duncan är från Portsmouth, New Hampshire). Och med en hunden Jake, katten Flake och två fiskar i dammen, plus ett hus som behöver ”bos i” så har de alltid haft husvakter under sina semestrar. Och i år fick vi privilegiet att pröva på uppgiften, något som gett mersmak. Det har också varit kul att kunna bidra lite med att vattnat och rensa i trädgården, kapa ved och måla och montera fönster och stormluckor. Så vi har inte varit sysslolösa, men det har varit oerhört inspirerande att byta miljö från däcksarbete på Sarita i Grekland till ett Paradis på Faial i Azorerna.

”Sunday Walks”

Deb viktigaste händelsen under “Sunday walks” är korvutdelning till hundarna.

Det är vackra promenadvägar till rastplatserna för Sunday walks

Samma dag vi anlände, två dagar försenade då planen ständigt var försenade, var det premiär för ”Sunday Walk”. Det är hundarna i trakten som tar med sina hussar och mattar på promenad i olika vackra områden på Faial så de kan leka med varandra och se till att hussarna och mattarna gör upp eld och grillar korv som de sedan kan avnjuta. Att sedan hundägarna också tar en korvbit och annat gott som de har med sig i sina ryggsäckar är av underordnad betydelse.

Under grillningen så blir det en hel del prat om livets väsentligheter

Det är Duncan och Ruthie som startade traditionen och det är många hundar och dess ägare som kommit och gått i gruppen, och längden på promenaden varierar också. Deltagarna denna gång var Katie och Linda (två blandrasiga gathundar) med matten Ollie. En annan var Max (en annan övergiven gathund av blandning modell större) med Victor och Christine i släptåg samt Duncan och Ruthie med Jack, en charmig Podengo portogues som blev utkastad från ett lastbilsfönster som valp och adopterad av Leah, Duncan och Ruthies dotter.

Att lära sig sitta vackert är svårt när det vankas korv.

Denna utflykt på vår första dag i Faial startade som vanligt klockan 17.00 och gick till en Nationalpark i bergen med en rastplats med både grillar, vattenkranar, toaletter och lekpark. Det var folk där och med hundarna är det skönast att vara själva, framför allt Linda, Katie och Max leker ganska våldsamt medan Jack tar det lugnt och ofta spatserar iväg för lite egna upptäcktsfärder i närheten. Så vi tog en promenad bort till en äng där vi alla en öppen eld för grillning och prat om allt vad livet innehåller. Alla som var med på promenaden hade flyttat hit så de hade var sin intressant historia om hur de hamnat just här, det är inte det första stället de flesta tänker på att bosätta sig på. 

På vägen dit passerade vi fantastiska häckar med hortensior och kanonviskor kombinerat med blåvindor som täckte mycket av marken. Ståtligt raka barrträd skuggade stigen men släppte igenom ett magiskt ljus mellan stammarna i öppnare områden. Sedan dess har promenaderna följt levadas (byggda kanaler för regnvatten), små caldeiras (vulkankratrar), faja (låglandet närmast havet) och underbara platser med en fantastisk utsikt över Faial och havet. Vi kommer att sakna sällskapet och upplevelserna på dessa söndagspromenader.

Caldeira

Caldeiran, eller vulkankratern, är 2 km i diameter och man kan gå hela vägen runt på kraterkanten.

Faial är en relativt rund ö som från samtliga väderstreck sakta reser sig mot den över1000 meter höga utslocknade vulkanen med sin krater på drygt 2 km i diameter. Det finns en vandringsled som följer krönet på kratern hela vägen runt. Så med Jack i släptåg åkte vi upp en dag då det inte var för molnigt, men inte heller för soligt. Det kan bli varmt att gå i stekande sol. Nu fick vi ett idealt väder med ömsom sol och ömsom skugga, och det fascinerande är att molnen börjar under oss. De kommer upp längs sluttningen på lovartssidan och sprider sig över kraterkanten och ner i kratern, det är som att komma in i dimma. Men oftast höll sig molnen runt kanten så det skapades ett runt molnfritt hål över kratern. 

På promenaden runt kraterkanten har man utsikt både ner i kratern och ut över Faial och havet

Promenaden är inte speciellt ansträngande och kan rekommenderas till de flesta. Om det regnat kan det vara blött på den upptrampade stigen, så bra skor rekommenderas. Men belöningen är spektakulär vyer, både ner mot kratern i olika vinklar, men samtidigt ut mot sluttningen mot Atlanten och hela havet. I och med att man går runt hela krafterna så ser man hela Faial på vägen med allt från de karakteristiska gröna fälten avdelade med hortensiahäckar, till barrskogar och kargare landskap där lavaströmmarnas åsar avtecknar sig tydligt, hela tiden med en den blåa Atlanten med fri horisont som bakgrund. Kratern är inte jämn så det blir lite upp- och nedförsbackar men inte alls farligt bara man tar det lite lugnt. En härlig promenad blev det och Jack hängde på bra även om trippandet i början övergick på slutet till mer långsamt gående med tungan släpande i marken.

Levada

En av ”Sunday walks” gick upp till basen av den gamla vulkanen där man har börjat ett arbete med att göra så kallade levadas, vattenkanaler. Tanken var att leda regnvattnet till vattensamlare och till och med göra en vattenkraftstation på vägen. Man har byggt många kanaler som går på broar över raviner och genom tunnlar. Kanalerna har också blivit vandringsleder och numera är det mest som detta de fungerar då många av kanalerna börjar förfalla. Tanken var att de skulle gå runt hela vulkanen men det kompletterades aldrig så man kan inte gå runt utan får göra en ute och retur (dock kan man gå upp till kraterkanten och haka på den leden om man vill).

Vi följde levadan genom skogen, över öppna fält och genom en tunnel innan vi valde plats för vår korvgrillning med utsikt över havet. Vi mötte några vandrare på vägen, första gången på ”Sunday walks” vi har alltid lyckats hitta platser utan turister tidigare. Det blev nästan mörkt innan vi bröt upp och gick tillbaka till platsen där vi parkerat bilen. Hemfärden blev lite lättare för motorn på bilen vi har (”tillhör huset”) men hårdare för bromsarna, det är branta vägrar som, när man kommer bort från de huvudvägarna inte alltid håller bra kvalitet.

Faja

Ibland kom några större dyningar som gjorde att vi fick retirera på stranden

Det vita skummet som bildades vid varje våg som svepte in över den svarta vulkansanden bildade vackra mönster

Faja är det portugisiska namnet på låglandsområden närmast havet som skapats av jordskred från de stelnade lavaströmmarna. Sättet de skapats på gör att bakom det platta låglandet reser sig den bakomliggande sluttningen brant upp till nästa nivå, ibland flera hundra meter. Den ö i Azorerna som har flest Fajas och är mest känd för fenomenet är Sao Jorge, där kan många av de bebodda Fajas endast nås på stigar till fots, med åsna eller med båt då det är för brant för vägar. Även Faial har åtminstone en tydlig Faja som ligger i närheten av Capelinhos på öns västra sida. En stor del av denna Faja består av en svart sandstrand.

Faja, låglandet breder ut sig som ett slättland under branta sluttningar och har bildas av jordskred

Dit kom vi för att förhoppningsvis bada. Vi var ensamma på stranden, och förklaringen var nog att det var lågsäsong men också att det var en dyning som rullade in på den svarta stranden. Den var inte överdriven stor, men tillräckligt för att vara otäckt med en brant strandkant och ett utsug i vågen. Så vi fick nöja oss med en promenad längs stranden vilket i sig var härligt. Varje våg som rullande in och svepte över sanden bildade ett vitt skum som snabbt sögs ner i den svarta sanden. Solen sken och gjorde att skummet lyste intensivt en kort stund i vågmönster innan det absorberades av den svarta sanden. Våg efter våg rullade in med nya vita formationer i sanden. 

Då och då kom en riktigt stor dyning som nådde högre upp på stranden och vi fick ta snabba steg tillbaka för att inte bli blöta upp till midjan. Längre bort på stranden trippade en liten vadare omkring och gjorde samma sak som oss. Han trippade fram när vågen drog sig tillbaka för att hitta något ätbart i sanden som just exponerats för att snabbt dra sig tillbaka innan nästa våg kom inrullande. Hans precision och timing var imponerande, klart bättre än vårt.. 

Capelinhos

Utsikten från toppen av vandringsleden på Capelinhos, badet och fyren syns till vänster

Den största turistattraktionen på Faial är Capelinhos, det nya landområdet som bildades efter vulkanutbrottet 1957-58. En vulkan under vattnet började spy upp rök och sedan mycket mer och efter tretton månader så slutade aktiviteterna med att en ny udde på västra Faial hade bildats och den gamla fyren stod utbränd en bit inne i landet istället för vid kusten. En tredjedel av befolkningen flydde ön under perioden, de flesta till USA. 

Fyren vid Capalinhos som det såg ut 1991

Området är mer anpassat för turister idag.

När jag var här första gångerna på 1980-talet så var hela området kalt, svart och kargt med spridda ruiner här och var. Numera kan man se det spira lite grönt här och där och naturen har börjat sin återerövring av området, även om det mesta fortfarande ser ut som ett månlandskap. Man har insett det unika med Capelinhos och har med EU medel byggt upp ett underjordiskt museum, parkeringsplats, en asfalterad väg och gångstigar med stenplattor och staket innan stupen i området. Man har också markerat lite vandringsleder i området, så nu kan fler ta del av det unika, men lite av den ursprungliga charmen har gått förlorad. 

Museumet var ett imponerande bygge och utställningen skall vara bra, men priset €10 gjorde att vi istället tog en vandring till en närliggande topp med utsikt över området. Och att vandra omkring i den karga miljön där regn, vind och vågor har eroderat och format det lite porösa nya landet till spännande formationer gör mig ödmjuk inför naturens krafter. Och när jag ser hur olika växter försiktigt spirar genom aska och stenar imponeras jag av naturens förmåga att överleva. Det är en speciell miljö som måste ses och upplevas. 

Saltvattenbassänger och Varadouro

Badet vid Capelinhos har naturliga bassänger som ofta är ofta skyddade från dyningen

Det finns inte så många ”badbara” sandstränder på Faial. Alla har svart vulkansand och de två mest populära och lättillgängliga ligger på var sida av Horta medan den vackraste vid Faja. Ofta går det en dyning på Atlanten som rullar in och kan göra det farligt att bada där, men någon strand brukar alltid vara badbar. Men det vanligaste sättet att bada är i någon av de platser där det finns saltvattenbassänger. Det är små bassänger i havet som skyddas från vågor och dyning av naturliga stenformationer och klippor. Många av dem har också fått en mänsklig hjälpande hand med skyddet, och en del har helt sonika byggt pooler bland klipporna dit saltvattnet pumpas in. 

Badet vid Vanadoura har både naturliga bassänger och en som är uppbyggd och alltid skyddad, där finns också badvakter.

Vår favoritbadplats var Porto Eira och låg gångavstånd från huset. Tyvärr var det ofta en dyning som gjorde det farligt att bada.

Den mest kända orten med saltvattensbassänger är Varadouro där det också tidigare fanns varma källor (numera ”sinat”). Det är lite av gräddhyllans semesterort på Faial och de lyxiga sommarhemmen avlöser varandra. Där finns också en ”riktig” pool med saltvatten och till och med badvakter under säsong. Betydligt trevligare är då de mindre hamnarna där det är mer naturbassänger. Det brukar finnas några badstegar monterade för att lättare komma i och ur havet, men annars är det bara naturliga bassänger. Det kan också finnas lite cementerade gångstråk bland klipporna för att göra det enklare att ta sig runt bassängen. Under lågsäsong, vilket också är tiden för höst och vinterstormar, tas stegarna bort, annars skulle vågorna göra det istället.

Nackdelen är att de är känsligare för vågor och dyning, men om de är för farliga att simma i på nordsidan av ön så är chansen stor att det går bra på sydsidan. Vår favorit är Porto Eira, som också ligger på gångavstånd från huset. Vi brukar ta med Jack på promenaden dit. Nu har man tagit upp stegarna så det gör att det måste vara lugnt när man badar och det är det ett tag sen det var. Dock finns det små naturliga pooler som inte är en del av havet utan ”gölar” bland klipporna som fylls på när vågorna är tillräckligt stora och slår över klipporna. Annars är också den badplats som ligger vid Capelinhos trevlig och en av de mer skyddade.

Helene

Helens prognostiserade position natten mellan lördag och söndag

Stormluckorna för det störa fönstret hann bli klara och monterade. Vi stängde dem vid mörkrets inbrott för säkerhets skull, men varken vindstyrka eller regnmängd var så kraftig som vi fruktat. Prognosen till vänster visar vindar på upp mot 70 knop, det blev väl hälften.

Azorerna ligger strategisk utplacerade i Atlanten och är perfekt som mellanlandning för seglare på väg över Atlanten mot Europa. Vädermässigt är sommaren stabil då det Azeriska högtrycket brukar dominera vilket också hjälper till att skapa den portugisiska nordan (nordvinden utanför Portugals kust) och passadvinden söder om högtrycket. Men på hösten försvagas det och öarna börjar få känna av lågtrycken och fronterna som passerar Atlanten på väg mot Europa och som på sommaren passerar mer nordligt. Och i värsta fall så kan en orkan passera, antingen direkt på sin bana eller på tillbakavägen över Atlanten som ett intensivt lågtryck efter att ha härjat i Västindien, Bahamas och USA.

Det blev en del regn och kraftiga vindbyar, men lugnare än väntat.

Helene var en orkan vars bana var direkt mot Azorerna på sin väg mot NordEuropa. Hon bildades som de flesta i området väster om Kap Verde men till skillnad från Florence som härjade under samma tidsperiod, så satte hon en mer nordlig kurs. Frågan var hur nära Faial hon skulle komma, vilken sida hon skulle passera och vilken styrka hon skulle ha. Vi var lite oroliga ett tag och påskyndade målning och montering av stormluckor på huset och tog in allt löst som blomkrukor och trädgårdsmöbler. Om en orkan med full styrka träffar så är allt löst i fara. Men de tre frågorna besvarades alla med ett positivt besked. Hon passerad på respektfullt avstånd, hon passerade väst och nord om oss (vi fick den starkaste vinden från syd så vi var på läsidan av ön och vi slapp det värsta regnet) och hon var nedgraderar till tropisk storm. Det blev inte så farligt och vindbyarna var nog under 20 m/s och genomsnittsvinden betydligt lägre. Resultatet var egentligen lite blommor och buskar som knäcktes, men inget som var något farligt. 

Som avslutning några panoramabilder på olika vyer runt Faial och bilder från besöket vi gjorde till halvön Castelo Branco.

Med en utsikt som denna är det lätt att njuta av sovmorgnar

Och vänder man på huvudet syns Picos topp

Vi haft en underbar paus från vårt arbete med att slita bort Saritas teakdäck. Vi har tillbringat mer än sex veckor på ett öparadis och mött spännande människor,, beskådat enastående vyer, upplevt vacker grönska, ätit vad som vuxit i trädgården, promenerat i varierande natur, kopplat av och njutit av rofylldheten och stillsamheten. Det är bara att tacka för att tillfället gavs oss och det känns som om vi kommer att återvända på ett eller annat sätt. Tack för tiden på Faial!

Share Button

2 thoughts on “Öparadiset

  1. Vilken fin berättelse från en som det ser ut underbar ö/öar. Vackra bilder och storslagen natur gör att man gärna skulle vilja åka dit. Tack för att ni delar med er.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.