Orkaner, naturens urkraft
Det mänskliga lidandet och den materiella förödelsen i kölvattnet av Irmas härjningar börjar komma till ytan, inte minst med bilder och filmer på Facebook. Rapporter om dödsfall och skadade från öarna som är värst drabbade kommer in och siffran stiger. De västindiska öarna och alla som bor där har skänkt mig så mycket glädje och fina upplevelser genom åren så det gör ont i själen att se förstörelsen och ger perspektiv på mina egna upplevelser av orkaner.
Orkanen Irma passerade Västindiens nordöstra lovartsöar, Hispaniola, Bahamas och Florida innan hon lämnade havet och avtog i styrka på det amerikanska fastlandet. Hon har lämnat efter sig en ödeläggelse av sällan skådat slag. Efter kom José som hade en mer nordlig bana och skonade i stor utsträckning de drabbade öarna, man skall inte sparka på de som ligger. Det enda man vet säkert är att fler orkaner kommer att bildas på Nordatlanten innan orkansäsongen tar slut, men frågan är om de tar vägen förbi Västindien eller inte, och förhoppningsvis kommer ingen av dem upp i den styrka som Irma hade.
Irma var den mest våldsamma orkanen hittills pi denna del av världen med vindar upp till ofattbara 300 km/tim. Spåren av Irma kommer att finnas kvar länge då öarnas infrastruktur är känslig. Jag hade kontakt på Messenger med gamla kollegor från chartertiden som numera bor på St Barths, och deras berättelser vittnade om stor förstörelse, framför allt med översvämningar och förstörda hus och vägar.. På St Martin finns filmer av, människor som bokstavligen blåser bort och uttalande om att 95% av franska delen av St Martin är förstörd. Barbuda har evakuerat samtliga 1800 innevånare till Antigua då ön, som till stora delar låg under vatten, betraktas som obeboelig då i stort sett alla hus och infrastruktur är bortblåst.
Jag kan bara hoppas att så många som möjligt klarat sig så bra som möjligt, men att alla på de drabbade öarna har påverkats syns tydligt på allt som publicerats (kanske bäst illustrerat av bilderna nedan från “orkansäkra” Paraquita Bay i Tortola före och efter Irma). För de som vill följa utvecklingen och se ögonblicksbilder så finns mycket av detta under #irma på både Facebook, Twitter och Instagram. Det finns också flera artiklar skrivna om hur man kan förbereda sig för orkaner i allmänhet och i Västindien i synnerhet, en från Boat Galley, en från Cruising world, en från VI.com och en från American Sailing Association. Dessutom en artikel om platser att rida ut orkaner i Västindien från Cruising World. Den officiella hemsidan för orkancentret i Florida ger alltid uppdateringar. Men alla förberedelser har nog svårt att stå emot en orkan av Irmas styrka.
Maktlöshet är ordet som kommer upp just nu i den fruktansvärda situation som uppkommit men på sociala media kan man läsa hur innevånare nu hjälper varandra. Tyvärr har också plundring följt i spåren av förstörelsen där också med fängelser ödelades och alla fångar kunde vandra ut i frihet. Men nu har militären kommit till öarna och någorlunda upprättat lag och ordning igen,
Återuppbyggnad kommer att ta tid på öar med känslig ekonomi som är beroende av turism, hjälp och stöd utifrån är nödvändigt. Och detta är en katastrof som naturen skapat, även om människor hjälpt till med global uppvärmning. Det är då så sorgligt att det finns värre katastrofer som helt skapats av oss människor genom konflikter som ofta får en bråkdel av den uppmärksamhet som Irma skapat.
Orkansäsongen på Nordatlanten börjar i juni och varar till november med kulmen september/oktober. Sen börjar vattentemperaturen sjunka och passadvinden fylla i och från mitten av november till slutet av maj brukar betraktas som orkansäkra. Men jag har legat i Antigua för den årliga båtshowen runt Lucia-tiden i december när en orkan dykt upp. Den gången tog den en nordlig bana innan Västindien och försvann utan att landa på någon ö, men helt säker är man aldrig. Att orkanerna i år blir många och kraftiga beror bl a på att vattentemperaturen är ovanligt hög (orkaner drivs av fukt och värme) och att el Nino, strömmen vid Sydamerika, lös med sin frånvaro i år. Att den globala uppvärmningen har påverkat detta är de flesta överens om.
Orkanerna går heller inte för långt söderut så många som översomrar i Västindien lägger båtarna i Trinidad som anses tillräckligt långt söderut. På en AIS bild kunde man se många båtar förflytta sig söder och väster ut när det blev klart att Irma skulle landa i Västindien. Om man gör det tidigt kan man undvika att bli påverkad för mycket, orkanerna är starka men ofta så täcker de inte så stort område där vindhastigheterna är stora. Däremot gör vindstyrkan och vindskiften att sjön blir orolig även en bit bort från orkanens område.
Andra lägger sig i orkansäkra vikar eller tar upp båten på land. Om man skall vara kvar i ett orkanområde är det säkraste sättet att förvara båten på land och då inte bara med stöttor utan också gräva en grop där båten sänks för att minimerar risken för att båten skall tippa. Bara stöttor kan vara för osäkert för vindar med orkanstyrkor. De flesta lämnar dock Västindien för andra platser att utforska, vanligtvis upp till USA, Europa eller vidare mot Söderhavet.
I november 1984 seglade jag med Swan 57:an Ioarana från Stamford Connecticut (Long Islands Sound utanför New York) till Västindien. Vi mellanlandade i Bermuda innan vi fortsatte söderut. Via kortvågsradion hörde vi om en orkan som bildats och var på väg i en bana som de flesta orkaner har, västerut för att sedan vika av mot nord och ost. Frågan var mer när den skulle göra det. Vi fick bra uppdateringar genom Southbound II (Herb), en radioamatör och duktig meteorlog som länge hållit seglare uppdaterade på väder men som numera har ”pensionerat sig”, och orkancentret i Florida.
Information var ganska entydig, Klaus, som orkanen döpts till, skulle gå en bana förbi Västindien och sedan nordost och inte mor USA:s kust. Med den informationen la vi om kursen till en mer västlig för att ge Klaus ordentligt med utrymme när vi mötte honom. Med ett öra mot kortvågsradion för uppdateringar fortsatte vår segling mot sydväst. Vi möttes på ett respektfullt avstånd som gav oss kulingvindar och vågsystem som var jobbiga att hantera men ingenting som var farligt.
Det var när vi anlände till Jungfruöarna och St Thomas som vi förstod hur mycket förstörelse Klaus hade orsakat. Båtarna låg på rad uppsköljda på stränderna och många byggnader var skadade. Men det är inte första gången öarna genomlider en orkan och arbetet med återuppbyggnad går oftast ganska snabbt om de inte är för stora skador, något som Irma verkar ha fört med sig. Rapporter om plundring kom in vilket alltid är tråkigt.
Den upplevelse som varit mest skrämmande med orkaner var 1992. Inte så mycket för att det var en kraftig orkan, utan för att vi hamnade mitt i den och att vi red ut den till havs. Det var med en 48 meters lyxmotorbåt som hade ett tidsschema som gjorde att vi passerade Atlanten från Gibraltar till Florida under sensommaren då risk för orkaner finns. Men med all tänkbar kommunikationsutrustning och en snabb båt ansåg skepparen att vi skulle kunna runda ett oväder som vi hade förvarning om. Problemet var att orkanen bildades på vår position söder om Bermuda, så vi var de första som rapporterade om Frances (som blev hennes namn) till Orkancentret i Florida. Den upplevelsen kommer i ett senare inlägg.
Men vi hade ändå tur för det var samma år som Andrew ödelade delar av Florida i allmänhet och Miami i synnerhet. Vi kunde se förödelsen när vi kommit fram. Den var inte lika omfattande som Irma men lokala tromber hade liknande vindstyrkor och förstörde allt i sin väg. Det var som ett par hundra meter breda gator av förstörelse med bara dibris medan hus på ömse sidor kunde stå kvar. En av dessa vindstötar passerade orkancentret och blåste bort deras vindinstrument.
Min upplevelse av orkanen Gloria 1985 har jag skrivit om på denna hemsida så om du vill läsa mer om hur det kändes att i Long Island Sound vänta på att en orkan skulle passera kan du klicka här.
