Antigua Sailing week 1983
Bakgrunden till Antigua Sailing Week Ă€r förknippad med familjen Nicholson. Redan 1949 kom skonaren Mollihawk inseglande till English Harbour pĂ„ Antiguas sydkust med den pensionerade engelska kommendörkaptenen Vernon E B Nicholson med familj ombord. De var pĂ„ vĂ€g runt jorden men kom aldrig lĂ€ngre. En dagssegling med nya vĂ€nner runt ön utvecklades till en av de största charterorganisationerna i VĂ€stindien: Dessutom sĂ„ resulterade det i restaureringen av âthe Dockyardâ, lord Nelson gamla örlogshamn, till en rörelse med restaurang, bar och hotell.
Antigua Sailing week, eller “Race week” som den ocksĂ„ kallas, startade för runt 60 Ă„r sedan som en rolig avslutning pĂ„ chartersĂ€songen i VĂ€stindien. Desmond Nicholson, son till kommendörkaptenen, och Howard Hillford arrangerade den första kappseglingen pĂ„ 70 sjömil frĂ„n English harbour pĂ„ Antigua till DesHayes pĂ„ Guadeloupe, nĂ€rmaste granne söderut. Kappsegling gjordes för vĂ€nner i den lilla charterflotta som börjat byggas upp. VĂ€l framme var det picknick och lekar innan man nĂ€sta dag seglade tillbaks. BesĂ€ttningarna pĂ„ alla de fem deltagande bĂ„tarna tyckte det var ett lyckat arrangemang. Evenemanget vĂ€xte och 1968 startade den första offentliga Antigua Sailing Week med 26 deltagande bĂ„tar i tre seglingar pĂ„ banor spridda runt Antiguas syd- och vĂ€stkust.
I början av historien var V E B Nicholson ensam racekommittĂ© och hans trĂ„lare enda kommittĂ©bĂ„t. TrĂ„laren var inte den snabbaste farkosten pĂ„ de sju haven. Ett Ă„r med en vĂ€gvinnande vind kunde de deltagande bĂ„tarna se honom köra pĂ„ maxfart frĂ„n startomrĂ„det till mĂ„llinjen samtidigt som han vĂ€djade pĂ„ typiskt brittiskt sĂ€tt via VHF: âI say, you chapps in front. Could you be god fellows and and just sort of hang around a bit before the finish. Iâll be right with youâ. Men incidenter hĂ€nde fortfarande och sĂ„ sent som 1982 fick den ledande bĂ„ten jaga ett rundningsmĂ€rke som en man jagar en hatt som just blĂ„st av, bojen hade slitit sig frĂ„n sin förtöjning.
Trots att det fortfarande Àr viktigt med de sociala arrangemangen mellan seglingarna som prÀglat evenemanget genom tiderna, sÄ har tÀvlingsmomentet blivit viktigare och klasserna som tÀvlar flera. Speciellt dÄ karaktÀren pÄ de deltagande bÄtarna Àndrats frÄn endast charterbÄtar till flera av vÀrldens ledande kappseglingsmaskiner. Utvecklingen sker pÄ alla plan och första Äret man anvÀnde uppblÄsbara rundningsbojar lyckades en av de klassiska gamla skonarna pricka bojen med sitt bogspröt varvid den försvann med en knall, som en ballong stucken av en nÄl. Resten av flottan nÀrmade sig mÀrket och med skepparens sinne för fair play sÄ klÀdde han sin största gast i ett orange regnstÀll och placerade honom pÄ rufftaket och lade bÄten att dreja bi. SjÀlv satt han i sittbrunnen och rökte lugnt pÄ sin pipa och smuttade pÄ en kopp nybryggt te medan resten av klassen anvÀnde bÄten som rundningsmÀrke.
English harbour Àr Sailing Weeks huvudhamn. Det Àr en fÀrgstark plats dÀr man kan vÀlja att ankra pÄ svaj eller lÀgga till med stÀvankare och hÀcken mot samma kaj som engelska örlogsflottan anvÀnde under 1700-talet. DÀr i hamnomrÄdet, inrymt i de gamla byggnaderna/ruinerna frÄn Nelsons dagar, fanns hamnkontor, post, segelmakeri, restauranger, hotell, museum och affÀrer för turistprylar. PÄ andra sidan nÀset ligger den större viken Falmouth Harbour som ocksÄ Àr skyddad frÄn AtlantvÄgorna. PÄ 80- och 90-talen var det fortfarande en tyst ankringsplats men har numera utvecklats till att husera flera marinor med utrymme för megayachter och som har all tÀnkbar service och restauranger. HÀr kan man numera se flera av de klassiska J-bÄtarna, som Velsheda, Shamrock, Endeavour och Svea, ligga bredvid varandra och mittemot oligarkernas lyxyachter.
Dock flyttar sig armadan av kappseglings- följe- och Ă„skĂ„darbĂ„tar till de vikar som ligger nĂ€rmast mĂ„lomrĂ„det för dagens aktuella bana runt ön. PĂ„ sĂ„ sĂ€tt fĂ„r deltagarna bekanta sig med nya strĂ€nder att vandra pĂ„, nya reggaeband att dansa till, nya barer att dricka i och nya turistaffĂ€rer att handla i. Antigua Race Week 1983 kom jag med ombord pĂ„ den Sparkman & Stevens designade War Baby. Det var en renodlad kappseglingsbĂ„t som nu hade nĂ„gra Ă„r pĂ„ nacken, och Ă€gdes av Warren Brown frĂ„n Bermuda. Han hade bland annat producerat “the Muppet Show”, sĂ„ han hade rĂ„d att odla sitt kappseglingsintresse. Han var sjĂ€lv med som “skeppare”, men lyssnade pĂ„ de inhyrda professionella seglarna som fanns med pĂ„ nyckelpositioner dĂ€r Mr Bill var skeppare och Barney frĂ„n Seychellerna var fördĂ€cksgast. Sen fylldes resten ut med personer som jag sjĂ€lv. War Baby var egentligen mer kĂ€nd nĂ€r den var Ă€gd av Ted Turner och hette Tenacious. Med Ted Turner vid rodret hade hon vunnit totalsegern i det beryktade Fastnet race 1979 pĂ„ rĂ€ttad tid för handikapp. Det var Ă„ret dĂ„ en fruktansvĂ€rd storm drabbade regattan och bara 86 av de över 300 startande fullföljde. Ăver 60 bĂ„tar övergavs och flera personer omkom i tumultet som vĂ„gor och vind skapade.
NĂ€r hundratals bĂ„tar Ă€r ankrade pĂ„ svaj i samma vik och alla ombord vill till olika platser vid olika tidpunkter sĂ„ blir det logistikproblem. Speciellt nĂ€r en del av bĂ„tarna av viktskĂ€l inte har nĂ„gon jolle med sig. Det Ă€r den lokala företagsamheten frodas med smĂ„grabbar som sjösatt allt som flyter för att mot ersĂ€ttning skjutsa smĂ„berusade kappseglare till olika bĂ„tar. Taxan för tjĂ€nsterna brukar variera beroende pĂ„ utbud och efterfrĂ„gan samt tidpunkt pĂ„ dygnet. En del kan bli vĂ€l ambitiösa i sitt företagande. NĂ€r jag pĂ„ smĂ„timmarna skulle ut till bĂ„ten jag seglade pĂ„ hade jag sĂ€llskap ner till jollebryggan med ett par som lovat mig skjuts med sin jolle pĂ„ vĂ€g ut till sin bĂ„t. Problemet var att vi inte hittade deras jolle vid bryggan och under tiden vi letade kom en av entreprenörerna och erbjöd oss skjuts i hans jolle för tre lokala pengar (East Caribbean (EC) dollars â EC come, easy go). Vi sĂ„g inget annat rĂ„d Ă€n att acceptera hans erbjudande och klev ner i bĂ„ten. Paret tittade sig omkring och jag sĂ„g hur deras ansiktsuttryck förĂ€ndrades, frĂ„n en lite uppgiven tacksamhet till ren och skĂ€r ilska tills de skrek: âDet hĂ€r Ă€r vĂ„r jolleâ! I tumultet som uppstod lyckades jag hitta en annan skjuts ut till bĂ„ten av en annan nattsuddare vars jolle var kvar. Kanske för att den var förtöjd med en 10 mm kĂ€tting och ett gediget hĂ€nglĂ„s. Jag kom ut pĂ„ bĂ„ten och hittade en ledig sovplats pĂ„ en spinnaker med en blooper som huvudkudde. Det fanns inte kojplatser för alla 18 i besĂ€ttningen ombord. NĂ€r jag sakta vaggades till sömns av en svag dyning som letade sig in kunde jag fortfarande höra upprörda röster frĂ„n land som diskuterade hur entreprenörskapet skulle vĂ€rderas.
Ombord War Baby fick jag rollen att sköta om babords backstag och vara behjÀlplig med att vinscha nÀr jag kunde och det behövdes. Det gÀllde att ha en tidig start för att hinna med alla förberedelser inför starten. Den första utmaningen var att samla upp besÀttningen som kunde vara spridd över viken ombord pÄ olika bÄtar efter föregÄende kvÀlls aktiviteter. De som vaknade tidigt kunde i gryningen se en strid ström av jollar som körde mellan olika bÄtar för att leverera besÀttningsmedlemmar till sina respektive bÄtar. Den andra utmaningen var att flytta alla segel, det var runt 20 pÄ War Baby, frÄn dÀck och förpik dÀr de legat pÄ natten till sina bestÀmda platser midskepps inför seglingen. Det var en procedur som upprepades i omvÀnd ordning efter seglingens slut och tog tid och krÀvde organisation dÄ de stora förseglen vÀgde uppÄt 100 kilo. Sen skulle de sista reparationerna göras, de som inte hanns med föregÄende dag. Sen var det pep-talk och genomgÄng av dagens bana och taktik pÄ vÀg ut till startomrÄdet. Man bör vara dÀr tidigt för att i tid kontrollera vindriktning och vindstyrka för att kunna vÀlja rÀtt taktik och segelkombination. Starten Àr viktig och det var imponerande att se hur dessa stora bÄtar manövrerades som jollar för att fÄ den bÀsta positionen i förhÄllande till varandra.
VÀl ute pÄ kappseglingsbanan var det fascinerande att se hur ett lagarbete fungerade. Alla gjorde sin lilla del och vips sÄ fyllde vinden ett hissad spinnaker, och allt jag gjorde var att slÀppa eller ta hem pÄ ett backstag. Alla manövrar gick inte helt smÀrtfritt dÄ mÄnga var tillfÀlliga i besÀttningen, men allt löstes snabbt av de som varit med lÀnge. Och de större bÄtar som ville vara med att slÄss om segern hade alla en blooper att komplettera sin spinnaker med. Ombord pÄ War Baby hade vi ocksÄ wire skot till förseglet för att minimera töjningen och det hördes som klagande skrik varje gÄng man slÀppte lite pÄ skoten, och vid slagen fick man verkligen se upp för wiren som ven genom luften.
Vi deltog i klassen Racing 0. Det gjorde att vi var i samma klass som de tre maxi-raters som deltog, Kialoa IV, Nirvana och Condor. Maxi-raters var ett försök att skapa en klass inom IOR regeln som hade samma mĂ€ttal sĂ„ först bĂ„t över mĂ„llinjen vinner. Man hade satt de komplicerade mĂ€tparametrarna sĂ„ de sammanlagt blev ett maximimĂ„tt. Det var den tidens jĂ€ttar pĂ„ kappseglingsbanorna, som J-bĂ„tarna hade vart det innan dem. De brukade trĂ€ffas i havskappseglingar vĂ€rlden över för att mĂ€ta sina muskler, och allteftersom Ă€garna började förlora sĂ„ lĂ€t de designa och bygga en ny version som skulle vara snabbare och bĂ€ttre med nya exotiska material och frĂ„n de hetaste konstruktörerna. Ăgaren av Kialoa Jim Kilroy var inne pĂ„ sin fjĂ€rde version av Kialoa (ungefĂ€r lĂ„ng vit kanot pĂ„ Hawaii) och hade bytt designer frĂ„n Sparkman & Stephens till Ron Holland, men det skulle bli flera liksom av de andra MaxibĂ„tarna. Med i vĂ„r grupp fanns ocksĂ„ tre bĂ„tar som byggts för Withbread around the world race, som Volvo Ocean Race hette innan det bytte sponsor och man skapade en egen klassbĂ„t för tĂ€vlingen, V60 och V70. Sen var det lite blandat med stora racing- och charterbĂ„tar, bland annat Concorde en lyxig charterbĂ„t som kunde packa om spinnakern i en ruff som var luftkonditionerad. SĂ„ det var ett relativt stort startfĂ€lt som trĂ€ngdes pĂ„ startlinjen.
Antigua Sailing week 1983 startade med tvĂ„ seglingar utanför öns sydkust runt ett antal bojar strategiskt utplacerade för att de kappseglande bĂ„tarna skulle testas i bĂ„de kryss, lĂ€ns och slör. Andra dagens segling avslutades vid English Harbour sĂ„ den inplanerade vilodagen, utan nĂ„gon segling, kunde genomföras dĂ€r. Dagen fylldes med allahanda aktiviteter, organiserade eller spontana. Det kunde vara tĂ€vlingar med windsurfing, ensamsegling, jolledragkamp, ölhĂ€vning. Men det ingick Ă€ven vattenkrig som ocksĂ„ avslutades med en “skönhetstĂ€vling”, en “wet t-shirt” tĂ€vling, dĂ€r det verkade finnas en korrelation mellan vinstchans och antalet uppvisade kroppsdelar. En gren som numera har förpassats till en parantes i “Race weeks” historia. Det hela avslutades med en traditionellt jump-up, med grillfest och dans till medryckande calypso- eller reggaemusik.
Till detta tillkommer det normala utbudet i English Harbour dÀr det ingÄr ett dussin barer och restauranger med namn som Pizza in Paradise, Red Snapper, Friendly spirits, Floating disco (en stor husbÄt) och Admirals Inn. Dessa hade alla sin personlighet och stil, vilket inkluderade musikvalet. Man kunde sÄledes pÄ en fem minuters promenad genom marinaomrÄdet mellan English Harbour och Falmouth Harbour, eller fem timmar om man vill besöka vattenhÄlen ocksÄ, höra ett konstant flöde av musik som gick in i varandra. För att fylla ut eventuella musikluckor fanns ocksÄ de lokala ungdomarna strategiskt utplacerade med sina rastaboxar, kraftfulla bÀrbara stereoanlÀggningar, pÄ full volym. Det var som att springa ett musikaliskt gatlopp. Ett annat gatlopp var det mellan alla stÄnd med försÀljning av diverse onödiga turistprylar och t-tröjor som sÄldes i gÄngen upp frÄn English Harbour av de lokala entreprenörerna, som kunde vara ganska envisa.
Efter den vĂ€lförtjĂ€nta vilodagen var jag tröttare Ă€n före och inte direkt laddad inför de tre avslutande seglingarna, varav en var lagd som en olympisk bana med mĂ„nga och snabba segelskiftningar. Med de stora nybyggda kappseglingsdrakarna hade War Baby inte med toppstriden att göra, varje sig pĂ„ handikapp eller Line of honour (först i mĂ„l). Vi var inte ensam klass ute pĂ„ banorna. Racing 2 klassen vanns av en Whiteby 45 som hette Taboma. StĂ€mningen ombord kan illustreras av vad namnet kom ifrĂ„n. Det var en akrynom för Take A Bite Of My Ass. BĂ„ten fick Ă€ven âthe Brown Booby Awardâ vilket tilldelas den bĂ„t som har flest kvinnliga uppenbarelser som dessutom inte Ă€r sĂ„ noga med klĂ€dseln nĂ€r de seglade. Föga förvĂ„nande dĂ„ att ocksĂ„ skepparen, kallad OD (stĂ„r för Only Driver och inget annat) oftast styrde endast iförd en t-tröja och solhatt. Att de gillade att festa var ingen överdrift, men de kunde bevisligen segla ocksĂ„.
Men mitt hjÀrta tillhörde klassen med klassiska trÀbÄtar, cruising classics. HÀr seglade trÄbÄtar som var Àldre Àn 50 Är. Klassen vanns av Morva, en 56 fots kutter frÄn 1938. Men det var den Fife ritade 92 fots Belle Adventure som var vackrast enligt mina ögon. En annan favorit var Sirocco som hade ett anrikt förflutet. Hennes Àgare var lÀnge Errol Flynn och hon hade dÀrmed sÀkert varit ett tillfÀlligt hem för ett otal kvinnor. Det var hon fortfarande men pÄ ett annat sÀtt, hon tÀvlade med en helkvinnlig besÀttning pÄ 14 personer vilket var första gÄngen under en Antigua Sailing Week sÄ visst de visste. De gjorde bra ifrÄn sig utan att placera sig högt upp i resultatlistan. Men de uttryckte en frustration nÀr jag pratade med dem dÄ det var fÄ som var intresserade av att prata segling med dem pÄ alla cocktail fester de blev bjudna pÄ.
Den sista seglingen avslutades vid English Harbour igen för att nu kunna fĂ„ till en vĂ€rdig avslutning pĂ„ veckan. Den bestod av “the Dockyard days” dĂ€r det traditionella âthe non-mariners race” var huvudinslaget. DĂ€r gĂ€llde det att ta sig en strĂ€cka pĂ„ nĂ„gra hundra meter inne i English Harbour med ett flytetyg som uppfyllde tre kriterier. Det skulle aldrig tidigare varit sjösatt, inte ha nĂ„got mekaniskt framdrivningsmedel och inte kosta mer Ă€n 100 EC dollars (fast vĂ€xelkurs mot USD med 2,6 sĂ„ runt USD 38). Man kunde vinna pris i tre kategorier; först i mĂ„l, mest originella skapelse och farkost som fĂ„tt rum med flest deltagare. UpplĂ„sta plastpĂ„sar, tomma igenkorkade ölburkar, fendertar, drivved och uppblĂ„sta kondomer var nĂ„gra av de material som anvĂ€ndes i de olika skapelserna. Mest uppmĂ€rksamhet fick den helkvinnliga besĂ€ttningen pĂ„ Sirocco nĂ€r de flöt omkring pĂ„ en manlig uppblĂ„sbar plastdocka, med alla attiraljer inkluderat. Andra aktiviteter pĂ„ the Dockyard days var, för att citera programmet: âWalking the greasy pole, Tug of war and general hellraisingâ (dvs balansera pĂ„ en sĂ„pad horisontell pĂ„le som stack ut över vattnet, dragkamp och allmĂ€nna rackartyg). DĂ„ den sista punkten verkade vara den populĂ€raste hade man lagt till i programmet att allt skedde pĂ„ egen risk.
Dagen avslutades med Lord Nelsons bal med prisutdelning pĂ„ den lite fashionabla restaurangen “Admirals Inn“. Eftersom balen hade krav pĂ„ anstĂ€ndig klĂ€dsel, inklusive slips, sĂ„ blev det problem för de flesta i besĂ€ttningen inklusive mig. Jag Ă€gde ingen slips men en sjömansmĂ€ssig knop pĂ„ ett segelband runt halsen sĂ„ var jag klĂ€dd för att gĂ„ pĂ„ bal. En vĂ€rdig avslutning pĂ„ en seglingsfest som lever Ă€nnu idag.
I was a paid hand on Kialoa IV during that regatta.
During an upwind leg, on one of the races, the middle pedestal grinder blew its link chain to the other two pedestals to port and starboard. This meant that we only had two grinders to winch in the enormous headsails for each tack.
The other maxis noticed the problem and implemented a tacking duel to get passed us. This meant two people on each tack would get on the grinders, work their guts out then fall over backwards to make way for another set of two to take the next tack.
It was exhausting, but loved the Antiguan regatta (until I got beaten up by the police at the prize giving!)
Thanks for sharing that đ
Magnus