Ett halvår går fort
Även om vi inte uppdaterat vår blogg på över ett halvår kan de som följer oss på vår Facebooksida se att det har hänt en hel del ändå. Detta inlägg sammanfattar hur vi köpte en VW Caddy maxi och körde till Grekland för att tömma Sarita på våra personliga ägodelar efter vi tagit upp henne på land och satt upp henne till försäljning samt vår resa till stugan i Tänndalen där vi bott under hösten och vintern med undantag för en resa till Nordnorge under september.
När vi väl beslutat att sälja Sarita tog vi upp henne på land i slutet av juni på Cleopatra Marina utanför Preveza på den grekiska västkusten. Vi gjorde henne fin för kommande visningar, bland annat målade botten med en ny primer, och kontaktade en mäklare för visningar och administrationen runt en eventuell försäljning. Vi började titta efter en bil som skulle fungera i den svenska fjällvärlden och samtidigt vara rymlig för att transportera all personlig utrustning från båten och ge en möjlighet att kunna sova i. Ett av kraven var fyrhjulsdrift då stugan i fjällen ligger halvvägs upp på kalfjället med smala vägar med branta backar, och då fick vi leta efter bilar i Sverige, se tidigare inlägg.
Den fjärde juli flög vi hem till Sverige och hittade snart en VW Caddy maxi som vi fixade iordning innan vi körde ner mot Grekland och Sarita. Vi tog bort skiljeväggen bakom sätena för att få mer utrymme i lastdelen av bilen. Vi köpt en gardinstång och hängde en filt som skiljevägg istället. Vi köpte också en 12/220V portabel kyl, en vattendunk och en matta. Ett enlågigt gaskök för att koka vatten och laga enklare mat fanns också på listan av saker att ha med liksom en madrass som vi kunde rulla ut på “durken” som säng. Det var allt vi behövde för att bekvämt kunna kajka runt i Europa med vårt hus med oss på väg till Grekland.
Den 17:e juli startade vi resan söderut. På vägen ner hälsade vi på en bekant som bor i Skåne, Alve Henriksson. Jag träffade honom när jag var frilansjournalist för Vi Båtägare och Segling och skrev en artikel om Alves imponerande bygge Searcher, en stålbåt ritad av Rolf Modig (Långedrag) men byggt helt egenhändigt av Alve som en forskningsbåt, beskrivet i boken “Öar av frihet“. Efter att ha seglat med forskare ombord, bland annat till en obebodd ö i Pitcairngruppen i södra oceanen, så sålde han båten till Ola Skinnarmo som döpte om den till Explorer och seglade genom Nordvästpassagen. Numera bor Alve i Rydsgård och importerar och säljer liggcyklar med stor passion. Han cyklade själv från den nordligaste punkten på Europas fastland till den sydligaste ön i Europa i en av sina liggcyklar. Vi fick köra en testrunda när vi var där och visst är det ett vettigt tänk bakom principerna för liggcyklar. Gå gärna in på hans hemsida och läs mer.
Efter färjan från Trelleborg till Rostock blev det motorvägarna genom Tyskland där vi innan kvällen hittade en skuggig sidoväg där vi kunde ställa bilen för att sova. Bilens luftkonditionering fungerade vilket underlättade tillvaron på väg ner då hela södra Europa hade en värmebölja med temperaturer över 40 grader. Det blev en svettig natt på en parkeringsplats bakom en skyddande dunge i Rimini där vi hade alla dörrar öppna utan att det svalkade nämnvärt. Luftkonditioneringen på färjan mellan Ancona och Igoumenitsa fick kämpa hårt och vi hittade en sovplats under en av enheterna där luften kom ut. När vi kom ner till Sarita den 22:a juli visade termometern i bilen på 40 grader. Så vi packade ihop båten så snabbt som möjligt för att kunna styra kosan norrut igen utan fördröjning, men vi hann också att besöka några av våra favoritställen innan vi lämnade området kring Joniska havet. Stranden med kitehyddan på Lefkas fick ett besök med svalkande bad i det turkosa vattnet och Vonitsa med vår favorittaverna Maistrali med sina “Drunken mussels” fick också en påhälsning.
Med alla personliga tillhörigheter, inklusive hopfällbar cykel, en SUP, en hel del verktyg, lakan och handdukar och flera kassar med garn så fylldes lastutrymmet snabbt. Vi åkte till brädgården i närheten av varvet för att leta efter en plywoodskiva. Vi hade varit där förut när vi gjorde om en av hytterna till verkstad/förvaring och då byggde hyllor. Utanför brädgården vajade en grekisk och en svensk flagga då ägaren har anknytning till Sverige. Sonen var där och var som vanligt mycket hjälpsam så vi fick en plywoodskiva formsågad efter golvet på lastutrymmet så den kunde förvaras platt när den inte användes. Vi sågade också till nio stolpar i samma höjd som vi placerade mellan alla väskor som låg på golvet. Sen la vi plywoodskivan ovanpå och vips så hade vi en ny plan nivå ovanpå packningen. Sen var det bara att rulla ut madrassen på plywoodskivan och vi hade en sängplats klar.
Den 24:e juli var vi klara med vår packning och kunde starta mot färjan i Igoumenitsa. Allteftersom vi kom norrut i Italien så började värmen släppa så så sakteliga och norr om Verona stannade vi till för natten. Vi körde på då vi längtade till de svenska fjällen så nästa natt blev utanför Hermsdorf i Tyskland. Eftersom det var i slutet på juli och högsäsong så var det svårt att hitta plats på färjorna från Tyskland till Sverige. Så vi fick sova en natt till i närheten av Rostock då den enda plats vi lyckades boka var morgonfärjan den 28:e juli. Efter några dagar i Stockholmsområdet med ompackning så kunde vi äntligen anlända till Tänndalen i början av augusti.
I vår stuga på Åsvallen i Tänndalen kunde vi för första gången på länge bara vara utan att ha massa måsten. Försäljningen av Sarita kändes som nödvändig med osäkerheten om hur lång tid det skulle ta var något vi måste hantera. Och ännu är Sarita inte såld även om vi haft många spekulanter. Så om ni känner någon som drömmer om att ha en vacker 52 fots båt med klassisk design (Sparkman & Stephens) och som är byggd för att segla runt jorden så gå in på denna länk för mer information. Just nu är Sarita prissänkt till €99 500.
Men förutom den osäkerheten så kändes det härligt att ha en fast punkt med så många möjligheter som en stuga i ett fjällområde ger. Vi började genast med att vandra på de olika leder som finns i området. Det var upp på Funäsberget, Rödfjället och Svansjökläppen och Knallen. Det var runt på kalfjället vid Östra Kroktjärn och Malmbäcksstugan och vid norska gränsen. På alla våra vandringar hade vi med oss ryggsäck med fika men också påsar och plastburkar för att kunna plocka bär och svamp, och 2023 var verkligen ett bra svampår. Men för att se vad vi gjorde är det bäst att titta på videon nedan.
Vi lämnade dock stugan i början av september för att åka norrut till Norge. Lucinas dotter Signe hade hyrt en stuga under säsongen i Selnes i Gratangens kommun norr om Narvik och Lofoten. Nu hade hon kommit in på en treårig utbildning på universitetet i Umeå och kunde inte utnyttja stugan. Då hon hade tre månaders uppsägningstid så erbjöd vi oss att betala hyran och själva åka upp till stugan då vi alltid tyckt Norge har en fantastisk natur. Så det gjorde det möjligt för oss att utan att ha planerat för det kunna njuta av den norska naturen och gästfriheten. Så den 6:e september startade vi vår resa norrut och tänkte ta det lugnt på vägen norrut för att kunna njuta av den svenska fjällkedjan. Upplevelserna under den resan med besök på Harsprånget, Lapporten, Torne Träsk, Abisko, Riksgränsen och många andra platser kan bäst ses på videon nedan.
När vi passerade Riksgränsen och kom in i Norge så började det regna men skönheten i landskapet var betagande. Väl framme i Selnes kunde vi uppleva en natur med fjordar och höga spetsiga berg där inlandsisen inte nått upp till topparna för att platta till dem. Det är en annan känsla än de svenska fjällen, en sorts mäktighet som är imponerande. Vi spenderade et par veckor där och gjorde utflykter och vandringar runt i området där höjdpunkterna var Midnattsoltrappan, en trappa med över 2000 steg upp på berget utanför Tennevoll, och Belnesvatnet, en sjö uppe på kalfjället. Titta gärna på videon om våra upplevelser i Norge här under.
Vägen som gick längs fjorden var den enda vägen till och från halvön, och det är en smal tvåfilig väg i ganska dåligt skick. När vi var där pågick arbetet med att lägga nya dräneringsrör till alla bäckar som rinner ut under vägen till fjorden, och att asfaltera vägen. Det gjort att den periodvis var helt avskuren, antingen av att man grävt upp vägen för att lägga rör tvärsöver, eller att en del av vägen asfalterades. Så det gällde att läsa meddelanden om var och när stängningarna var (det mesta arbetet gjordes på natten).
Vi hälsade också på vår hyresvärdinna. Det visades sig vara en alert dam på över 90 år som hade så många historier att berätta att det var svårt att slita sig från besöket. Hon var med under andra världskriget och just den delen av Gratangen som vi bodde på förskonades av tyskarna för att det inte fanns någon väg dit på den tiden. Efter att ha lyssnat på delar av hennes äventyrliga liv så förstod vi varför en kvinna i den åldern kunde vara så pigg.
Vi var fulla av upplevelser när vi lämnade Selnes i slutet av september. Vi ville åka tillbaka genom Norge och då framförallt följa E6 söderut. Och vi ville åka innan det blev för kallt. Vi ville inte hamna i minusgrader med hala vägbanor då vi fortfarande hade ganska slitna sommardäck på bilen. Vi blev nervösa när vi passerade högfjällsplatån Saltfjellet där det snöat och vi mötte plogbilar. Men termometern kröp aldrig under noll och det blanka på vägbanan var fortfarande vatten och inte is så det var i sista stund vi började vår resa tillbaka till Tänndalen. Titta gärna på videon nedan från vår resa för att dela våra upplevelser av den fantastiska norska naturen.
Väl tillbaka till Tänndalen fortsatte vi våra vandringar med bär- och svampplockning ända till början av oktober då den första snön kom. De som är uppväxta i området brukar säga att snön ska komma och smälta tre gånger innan den lägger sig, men 2023 så la den sig på första försöket. Det kom bara mer snö och minusgraderna fortsatte så vår vinterperiod med skidåkning började tidigare än beräknat. Men det blir ett annat inlägg och andra videos.
