Sarita har en ny ägare

En epok i våra liv avslutas och därmed kan en ny fas ta sin början. I tolv år har vi fått de finaste upplevelserna tillsammans med Sarita och vi känner stor tacksamhet för allt hon gett oss. Men det är med blandade känslor vi lämnade henne i Cleopatra Marina och startade resan norrut.

Lättnaden fanns där men även en sorg. Vi har lagt ner vår själ i Sarita med så mycket arbete och vi har lärt känna henne in i minsta detalj. Det kommer behövas lite tid att vänja oss att vara utan arbetslistor och möjligheten att lyfta ankaret och segla iväg till en ny ankarplats. Vi kommer också att sakna alla fina platser vi lärt känna i Joniska havet. Innan vi åkte träffade vi den nya ägaren, som är en landsman, och kunde gå igenom Sarita i detalj. Det kändes bra och vi önskar den nya ägaren all lycka på sina fortsatta äventyr med Sarita.

Dagen efter Sarita fick en ny ägare åkte vi till andra sidan sundet och sökte skugga i en pinjeskog vi varit i tidigare med ett himmelsblått Medelhav bara femtio meter bort vid Ionian Riviera. Det blev en orolig natt under fullmånen då en tomhetskänsla gnagde samtidigt som temperaturen var nära 30 grader även under natten. Lucina tog en sista ljuvlig simtur i det 27-gradiga turkosa vattnet innan vi startade resan norrut och inåt landet med sikte på Skopje i Nordmakedonien, efter att ha tankat bilen, fyllt många vattenflaskor och handlat mat.

Utan fungerande AC och +40 grader under dagen hade vi fullt fokus att ta oss till vårt mål, och undvek alla onödiga stopp även om det blev ett frukoststopp i skuggan av ett träd. Den första delen av Grekland kändes bekant sedan tidigare men den nordligaste för oss nya delen var vacker med höga berg och bördiga dalgångar. Det var lite surrealistiskt att i över 35 graders värme se skyltar till skidorter där. 

Vid gränsövergången till Nordmakedonien var betongbyggnaderna slitna, en del med rostiga plåttak, schäfer hundar i kättingar och en stor blå påfågel som satt på ett rostigt bord. Passeringen över var dock smidig och snabb. På bägge sidor gränsen varnade man för vilt, men inte för älgar utan för björnar, vildsvin, hjortar och kor. Motorvägen slutade i Grekland och började inte förrän vi närmade oss Skopje även om byggnationen av en ny motorväg genom bergen var på gång.

Vägen norrut till Skopje var i skiftande skick även då vi körde betalvägar och landskapen var i stort sett obebodda. Skyltar med  viltvarningar för björn, vildsvin och hjortar minskade allteftersom åker och odlingsmarker tog över från bergsområden. Ända fram till Skopje körde vi genom till synes orörd natur bestående av kulliga berg med av hettan brunbränt gräs och vilda lövskogar. Det enda spår av människor var de som jobbade i +40 grader utan hatt eller skugga på den nya motorvägen genom bergen.

I Skopje körde vi igenom kvarter där fattigdom syntes på de slitna betongskraporna där balkonger hängde på sniskan med rostiga luftvärmepumpar och massa tvättlinor. Men även mycket lyxiga nybyggda kvarter med stora villor, alla omgärdade av höga stängsel.  Hettan gjorde att vi spenderade tiden på hotellrummet i “The Bulevard Hotel” och valde bort att utforska Skopjes sevärdheter. Där hängde vi dagens skörd av sköljda svettiga kläder på tork och svalkade oss på hotellrummet i 20 grader mindre än den vi kämpat med hela dagen.

Från Skopje fram till Serbiska gränsen blev landskapet mildare och vänligare, små byar började dyka upp med tegelhus, odlingar och djurhållning.Vid gränsövergången till Serbien var det långa köer, och stämningen var macho där vi fick öppna alla dörrar och visa vår packning. Efter gränsen såg vi att vägarna var utan hål, gropar och lagningar och vi upptäckte att de sedan tidigare på grund av rost oläsliga, eller ofta helt saknade, vägskyltarna hade återkommit. Vi körde genom böljande frodiga vackra landskap. Husen i de små byarna var mer välskötta och av tegelstenar och röda tegel på taken. 

Genom hela Serbien överraskades vi av de enorma odlingsmarkerna där solrosfält och majsfält avlöste varandra. Vi passerade vattenfyllda floder, små sjöar och storkar med sina bon på elstolparna. Vi övernattar i Novi sad nordväst om Belgrad där vi genom Booking hittade en billig privat lägenhet, “Family apartment”, som låg i ett ganska välmående område med hus i olika stilar och många fruktträd och lite majs. En konstgjord brasa skulle skapa en romantisk stämning och allt var välskött med ett vänligt värdpar. Vi tog en kort morgonpromenad innan hettan börjat och körde sen vidare. 

Vid gränsövergången till Ungern och vårt återinträde till EU var det långa köer från båda håll, men när vi väl kom igenom gillade vi det vi såg.-Det var välklippta vägrenarna på de fina vägarna och vi såg inte något skräp och allt kändes välorganiserat. Människor vi mötte var vänliga men nästan ingen kunde något annat språk än ungerska, som vi upplever låter lite som finska med östeuropeisk brytning. Vi såg heller inte en enda husbil eller turist från något annat land än Ungern under vår färd. Den starka hettan runt 40 grader gjorde att vi körde igenom dessa länder utan att stanna och utforska närområdet närmare då det var för varmt att vistas utomhus.

När vi passerade över Donau vid den lilla pittoreska byn Dunföldvar beslutade vi för att stanna till och ta en promenad längs parken vid Donaus strand. Där träffade vi en ung man med hund som såg vårt svenska registreringsskylt och började prata med oss på bra engelska och förklarade att han hade vänner i Sverige. Han tipsade oss också om en strand med en ponton för båtar några kilometer bort som var bra att övernatta vid. Så vi åkte dit och kunde se Donau forsa förbi, bokstavligen forsa då strömmen nog var runt sex knop. 

På midsommardagen var det första gången som temperaturen höll sig under trettio grader sedan vi startade vår resa från Grekland. Efter övernattningen vid pontonen utanför staden och en dramatisk händelse med en familj med kanoter som i den starka strömmen drev på och fastnade med en av kanoterna i pontonen kändes det behövligt att ta ytterligare en vilodag, men då inne i byn. Vi kände också för att ta en lite längre promenad i Dunaföldvar. 

Där hittade vi en park invid Donau och på söndagen tog vi för första gången på veckor en timmes promenad på morgon och upptäckte alla vackra byggnader i stadens centrum med bland annat det fyrkantiga Törökstornet från 1500-talet och många kyrkor. Vi passade på att svalka oss med fantastisk god glass på ett rosa ställe som var mycket populärt. På väg tillbaka till parken vid Donau passerade vi en bergvägg där grottor skapats som bostäder.

Efter vår promenad kastade vi helt om våra planer på att åka genom Slovakien och Tjeckien och förbi Lucinas fars födelseby. Vi tittade på vädret och de kommande veckorna skulle det fortsatt vara över 30 grader på Balkan och vi kände att vi hade kämpat färdigt med hettan och ändrade kursen västerut istället i riktning mot Österrike och Schweiz där behagligare temperaturer väntade.

Vi fortsatte vår färd genom Ungern på väg västerut och körde på icke betalvägar, genom fina byar och odlingsfält då vi upptäckte att vår 12-volts kontakt slutat ladda våra mobiler som är nödvändiga för kartläsning. Vi körde in till  närmsta större stad, Szekesfehervar, där vi hittade en bilverkstad som hade en voltmätare och snabbt kunde lokalisera rätt säkring. Där fick vi tips om att staden har ett fint bilfritt centrum med anor från medeltiden som vi måste se, vi får också tips på var vi ska parkera. 

Så vi åker in men att betala p-biljett lyckades vi inte med, ingen engelsk info någonstans och ingen vi frågade som pratar något språk vi kan. Det var en vacker gammal stadskärna med pampiga hus och flera stora kyrkor och stora välskötta parker. På torget fanns en sprinkler som med fina strålar duschade de  människor som ville svalka sig i i hettan vilket vi kompletterade med en god glass. En hel del turister, men vi uppfattade ingen som inte var från Ungern.

Efter besöket till Szekesfehervar fortsatte vår färd västerut, men på motorvägen någon mil utanför staden väljer vår Caddy att ta paus och signalerar med blinkande varningslampor. Vi hittar en liten vägren vid en miniviadukt där vi kan parkera för att se i manualen vilket fel som indikeras. Vi konstaterar att det är fel i motorstyrningen, Sen vägrar Caddy att starta igen. 

Vi klättrar ner från motorvägen och sätter oss med våra campingstolar i en tunnel för en bäck som nu är torr. Där får vi lite svalka, och ringer vårt försäkringsbolag. Efter två timmar får vi bärgning till en bilverkstad i staden vi just lämnat, men den är stängd just denna dag, men efter lite trixande har någon säkerhetsvakt med en nyckel dykt upp och Caddy släpps in och lastas av och vi får en minut att packa med oss det viktigaste innan järngrinden stängs. Efter ytterligare två timmars väntan på en trottoarkant får vi en taxi till ett hotell som försäkringsbolaget beställt och betalt, dock får vi stå för kostnaderna för allt arbete på bilen. 

Efter två dagar har verkstaden haft tid att göra en grundlig felsökning och informerar oss om att det största problemet är injektorerna som måste skickas till Budapest för analys och renovering (eller bytas) om bilen skulle kunna köra igen, och det kan ta upp till två veckor. Så Szekesfehervar kommer vara vårt hem för ett tag framöver.