Roadtrip till och i Grekland, del 3

Den 14:e maj vaknade vi i vår lilla husbil på en liten skogsväg i en olivlund i bergen. Vi var på väg från Peloponnesos västkust över bergen till bukten mellan dess västra och mittersta fingrar de halvöar som sticker ner söderut på Peloponnesos. Efter en fika på vägen utanför, ingen bil hade passerat under tiden vi varit där så det kändes säkert att sitta på vägens södersluttning och få lite värmande sol medan vi tog vårt morgonfika. 

Sen var det av på ringlande bergsvägar som sakta blev rakare och bredare ju närmare kusten vi kom men hela tiden kantades vägen av olivlundar och en och annan fruktodling. Vår första anhalt efter att ha kommit ner till kusten var Agio Andreas, en fiskeby med en liten marina. Vi stannade till där för att äta frukost. Fiskebåtarna som varit ute och vittjat sina nät eller trollat började anlända när vi satt där och en av fiskarna visade stolt upp den största fisken i fångsten för oss efter att ha förtöjt sin båt, och vi blev imponerade. En fiskekollega gjorde gällande att det alltid var han som drog upp de största fiskarna så vi stämde in i kören med beröm. Även om fångsterna inte alltid är imponerande så är sjömanskapet det, Många av fiskarna är ute helt själva under sina turer och hanterar fisket helt själva och lägger till utan problem vid sin plats på kajen.

Efter frukost fortsatte vi till en annan lite större kuststad, Petadeli. Där hittade vi en parkering med utsikt över hamnområdet men borta från gatan och parkeringsplatsen där de stora husbilarna stod. Vi hade börjat se fler och fler stora husbilar i de orter vi passerade, åtminstone när vi förlade de lite större vägarna men uppe på de ringlande bergsvägarna var vi ofta ensamma. Vi beslöt att övernatta i staden och gick på promenad. Det var lite grådaskigt och det duggregnade till och från så temperaturen var behaglig för promenader. Vi upptäckte att Petadeli inte bara var en fiskeort utan också var influerad av jordbruksbygden runt omkring då det stod många traktorer av olika storlek och ålder vid många byggnader. 

Men naturligtvis upptäckte Lucina ett mullbärsträd som vi fick ett mellanmål från. Vi bestämde oss också för att unna oss ett mål mat på taverna, och då vi inte ätit pizza på mycket länge hittade vi en taverna som serverade just det. Men först så hittade jag en öppen frisör, något som jag var i stort behov av så det blev en klippning innan vi kunde sätta oss till ro och njuta av lyxen att få lagad mat serverad till oss. På kvällen klarnade det upp och vi fick återigen en fin solnedgång med utsikten även hamnen.

Nästa dag fortsatte vi till Peloponnesos mittfinger och körde då förbi Kalamata. När vi kom in i staden kände vi att det var för mycket liv med bilar, folk, affärer och allmänt stök så vi körde bara igenom staden. Vi bestämde istället att försöka hitta något mindre stökigt och såg en liten fiskeby som hette Kitries på Google Maps och styrde kosan dit. När vi anlände så var det på en smal väg som ledde brant ner till byn genom stenhus som bildade nästan som en arkad och där öppnades en liten hamn med några tavernor och stenhus som kantade strandpromenaden. Vi kände att här ville vi stanna och hittade en plats för bilen vid en mur lite avsides alldeles vid hamnen, där stod också ett träd som gav oss lite skugga. Härifrån kunde vi se vad som hände i hamnen då fiskebåtarna kom och gick utan att vara mitt i händelsernas centrum.

Vi gick en promenad längs den korta strandpromenaden som var vacker med alla stenhus men de flesta tavernorna och kaféerna verkade stängda Det var den 15:e maj och Lucinas födelsedag så vi tänkte återigen unna oss ett besök på en taverna och hittade till slut en som var öppen med utsikt över havet. Sen drog vi oss tillbaka till vårt lilla hem där vi riggat vårt bord och stolar för att ta en fika efter maten. Vi förstod att Kitires var ett populärt resmål för turister för även om det var lågsäsong så kom det ett par busslaster med turister från olika länder som vandrade omkring på strandpromenaden. Men också ett tyskt par som kom dit i egen bil som vi började prata med. Det visade sig att de hade ett semesterhus de renoverat från ett gammalt stenhus i bergen ovanför Kitires och vi var välkomna på frukost dagen efter. 

Så efter en god natts sömn planerade vi att ge oss upp i bergen och leta efter tyskarnas hus. Men vi “grundade” med en liten fruktsallad om vi inte skulle hitta huset. Men vi fann det efter lite letande och det var snarare en herrgård än ett hus och frukosten var framdukad och slog vilket lyxhotells frukostbuffé med råge. Det var bara tacksamt att tacka och tia emot och samtidigt njuta av den vidunderliga utsikten över Medelhavet nedanför. Huset låg så högt att vi såg örnar cirkla på termik vindarna nedanför oss. 

Efter vårt frukostbesök var vi mätta och belåtna och fortsatte söderut på Peloponnesos mittfingers västra kust. Eller snarare upp i bergen då det i början inte gick någon kustväg från Kitries utan först var det slingriga bergsvägar som gällde. Snart dök dock kusten upp och vi hittade en plats för natten utanför kuststaden Agio Nikolaos. Där bakom några buskar syntes knappt vår lilla husbil varken från strandpromenaden vid havet eller vägen bakom oss. Hela kusten var klippor som sakta hade eroderats av havets vågor och delar av klipporna hade rasat ner i havet och det var sprickor som antydde att mer ras var på gång. Så när vi tog en kvällspromenad längs strandpromenaden gällde det att inte gå för nära klippkanten, och vi hittade heller inget sätt att ta oss ner till havet men vi hade en vacker utsikt ut över havet.

Nästa dag fortsatte vi vår färd vidare söderut och vi kände att det var dags för ett bad och en dusch, så prioritet var att hitta en strand med duschar. Vi hittade en vid Neo Oitylo där vi stannade till för ett bad Vi letade efter en plats att stanna för natten men hela strandlinjen var kantad av tavernor, hotell eller husbilar som stod parkerade så vi valde att åka tillbaka en bit på vägen vi kommit från då vi sett små bivägar som ledde ut mot havet som vi passerat. Där vi lite utanför kuststaden hittade en parkeringsplats där vi kunde stå ensamma med staden bara en promenadväg bort. 

När vi tittade på kartan och hörde med folk omkring så verkade kustlinjen söderut på Peloponnesos mittfinger svårtillgänglig med mest höga klippor och inte så mycket stränder. Vi bestämde också att det var dags att börja tänka på hemfärd till Sarita då vi hade haft kontakt med mäklaren och visningarna hade börjat ge resultat och vi hade ett bud att ta ställning till och kontrakt att kanske skriva på. Så vi bestämde att vi fick välja var sin plats som vi tyckte lät intressant att besöka innan vi vände kosan norrut igen. Lucina ville se den medeltida staden Monemvasia som ligger på en halvö i havet väster om Peloponnesos endast förbunden i land med en smal passage som nu är en vägbro. Jag var nyfiken på hur det såg ut vid det östra fingrets södra spets, vid Elafonisos som skulle ha stränder som påminde om Västindiens. 

Men vi började med Monemvasia och åkte därmed nästan rakt österut mot Peloponnesos östkust. Återigen var det upp bland bergen på vinglade vägar med hårnålskurvor men snart öppnade sig en högplatå där olivlundar snart ersattes av enorma fruktodlingar, speciellt apelsiner. Vi blev förvånade att de fortfarande skördade frukten i maj då det är vanligare att citrusfrukterna har sin säsong under vintern. Men det finns förmodligen olika typer av apelsiner som mognar vid olika tidpunkter. 

På eftermiddagen den 18:e maj var vi nere vid Peloponnesos östkust och följde den till vi kom till Monemvasia. Vi hittade en perfekt parkeringsplats utanför staden Gefyra på en platå bredvid vägen med lite spridda olivträd som gav skugga och med utsikt över bergen och staden vid dess fot och inte minst halvön där byn Monemvasia klättrade på södra bergssidan och ruiner syntes på toppen av den över hundra meter höga ön, vi förstod varför Monemvasia kallades Österns Gibraltar. Inte nog med det. Vi upptäckte en stig ner till havet där en liten strand öppnade sig mellan klipporna och där hade någon dragit ner vatten och en dusch. Det blev bara bättre och bättre.

När vi dessutom fick kontakt med en seglarvän, Lars Tiger, som vi visste seglade i området och fick reda på att han var på väg in mot Monemvasia körde vi ner till hamnen för att möta honom. Vi tog med oss mat också så efter vi hjälpt honom med förtöjningslinor i hamnen så åt vi middag ombord med Lars och delade med oss av varandras upplevelser under den senaste tiden. Innan vi tog farväl för kvällen så bestämde vi oss för att besöka den populära staden på halvön tidigt nästa morgon, dels för att undvika värmen mitt på dagen men också den värsta strömmen av besökare då platsen var ett populärt turistmål.

Den 19:e maj gick vi upp vid soluppgången och plockade upp Lars i hamnen på väg för att utforska den historiska medeltida staden Monemvasia. Den grundades 583 e.Kr. och har haft många olika “ägare” under årens lopp. Vi besökte både den ”Nedre Staden” med sina spännande smala kullerstensgator med medeltida kyrkor, museer och byggnader, nu med tavernor, boutiquer, butiker och hotell inrymda. Vi vandrade också upp till platån 100 meter upp på ön där den ursprungliga ”Övre Staden” låg och som numera mest ruiner. Vi vandrade till den högsta punkten, Goulas, där ruinerna av den gamla fästningen låg och varifrån man har en vidunderlig utsikt horisonten runt över det omgivande området. Monemvasia har fantastisk arkitektur, slingrande gator och välbevarade bysantinska, venetianska och ottomanska influenser. 

Vi hade en fantastisk dag och när solen hade stigit så mycket att det började bli hett var vi tillbaka till den “Nedre staden”. Från platån hade vi sett att turistbussarna hade börjat anlända och turister vällde in för att vandra runt på kullerstensgatorna. Vi tog plats på ett av kaféerna med utsikt över taken omkring och havet och beställde in kalla frappe (kallt kaffe) att svalka oss med. Vi kände oss nöjda med dagen och begav oss åter till vår fina plats på platån bredvid vägen. Nu hade vi fått sällskap av två andra husbilar där men platån var stor så det var inte störande, och de verkade inte intresserad av vår badplats vi hittat. Så dagarna i Monemvasia blev verkligen lyckade. Mer om vår roadtrip blir det i del 4