Roadtrip till och i Grekland, del 4
Den 21 maj lämnade vi Monemvasia på Peloponnesos östkust för att köra ner till dess södra spets och besöka stränderna vid staden Viglafia som ligger mittemot ön Elafonisos. Återigen gick färden mestadels uppe på slingriga bergsvägar genom olivlundar och små bergsbyar med stenhus innan vi nådde sydkusten på Peloponnesos östra finger. Där vid kajen för färjan över till ön Elafonisos hittade vi ett träd vi kunde ställa oss under som åtminstone delvis gav skugga från den allt hetare solen. Därifrån kunde vi se bilar anlända till kajen och vänta på färjan som gick skytteltrafik till ön och som efter ankomst snabbt lastade ombord alla som ville åka med. Vi kunde också se en av sandstränderna breda ut sig åt öster och gå runt närmaste udden. Bortanför udden, en kort promenad bort, låg utgrävningar från bebyggelse från bronsåldern, mer än 4000 år gammal, delvis under vatten då landet här låg högre på den tiden och ön Elafonisos var en del av fastlandet.
Efter en lunch med fruktsallad tog vi med oss snorkel utrustning och gick bort till Paulopetris arkeologiska utgrävningar vid Hamokelo Beach längre bort. Det var lite folk där som snorklade i vattnet redan när vi kom. Det stod att det skulle vara en bana markerad med bojar, men några sådana såg vi inga men det var tidigt på säsongen så de kanske inte var utlagda ännu. Vi kunde se stenmurar på botten och följde dem runt under vattnet. När vi kommit ut en bit märkte vi att det var mycket strömt runt udden så vi fick kämpa lite uppströms men vägen tillbaka gick snabbt med strömmen. Det var skönt med ett bad i värmen och med lite fantasi kunde man se hur människor levde här för 4000 år sedan men det behövdes en hel del fantasi då det var svårt att urskilja alla stenhögar i det lite grumliga vattnet.
På vägen tillbaka gick vi genvägen över land och hittade en dusch i kanten av ett campingområde som vi kunde använda. Det var skönt att bli av med det salta vattnet innan det var dags för lite kvällsfika och nattsömn. För det flyttade vi oss lite där vi kunde stå ensamma men utan något skuggträd, men solen var på väg ner och skugga behövdes inte även om temperaturen fortfarande var över 30 grader.
Vi stack iväg tidigt på morgonen den 22 maj dels för att det skulle bli en ny het dag men också för att vi bestämt att vi skulle styra kosan tillbaka till Sarita, vår båt, i Preveza då det hände saker i säljprocessen. Det var inte akut men vi kände att det vore bra att komma närmare vår båt och vi kände oss förliga med Peloponnesos för tillfälligt. Men först ville vi återbesöka Kaifassjön där vi trivts så bra på vägen ner. Det var en lång dagsetapp och då vi genade snett över Peloponnesos så gick den genom den bergiga delen av landet. Vi gillar att köra på de slingriga bergsvägarna som ger konstant nya utsikter, ofta över olivlundar alternativt höga berg täckta med taggiga buskar, men också de fina små bergsbyarna med stenhus som klättrar längs bergssidorna. Många av vägarna genom dess byar är mycket smala så möten är omöjligt då träd kan stå mitt i vägen som refuger och hussidor sticka ut. Många av byarna skulle inte gå att passera med en större husbil.
Även om färden över Peloponnesos var vacker så kändes det skön att komma fram till sjön Kaiafas och den långa stranden vid havet, det kändes nästan som att komma hem igen. Platsen under trädet vid kajen var ledig och brandbilen var kvar längre bort så allt kändes som vanligt. Det första vi gjorde var att ta ett dopp i den svalkande sjön då det fortfarande var hett. Sen var det middag, en promenad och kvällsfika innan vi kröp till kojs. På morgonen tog vi ett nytt dopp i sjön men då var vi inte ensamma, vi fick sällskap av både fiskar och en snok som kom simmande. Dessutom hade ett gäng fiskare anlänt till sjön lite längre bort vid kajen och fiskelyckan var god för dem.
Vi stannade vid Kaifassjön flera dagar och besökte den långa sandstranden vid havet flera gånger och återigen var vi helt ensamma. Vi åkte till den närliggande staden Zacharos för att fylla på vattenförrådet, vattnet i sjön hade inslag av sulfur och lite salt. Där fanns ett bageri och oregano växte vilt så vi plockade lite och kunde äta en lyxfrukost med brieost, tomater med oregano och färskt bröd. Vi åkte på en utflykt i bergen ovanför sjön och åt middag på en taverna, Ta Peeka, tvärs över vägen från sjön, den enda i närheten som var öppen. Det blev kalamari och en lammgryta som var så god att vi inte ville att den skulle ta slut. På tavernan fanns massa fotografier inramade på väggen som visade Kaifassjön under sin. Storhetstid med ångbåtar som trafikerade sjön och människor som besökte de varma helande källorna runt sjön.
Till slut kände vi oss redo att lämna Kaifas och fortsätta mot Sarita men vi ville också köra förbi några favoritställen på vägen, vi visste inte när vi skulle komma förbi nästa gång och det fanns både platser och människor vi ville återse innan vi åkte tillbaka till Sverige. Den första platsen blev Kryoneri som vi kom till den 24:e maj och Messolongi som vi besökte på vägen ner. Speciellt marinan, marknaden i Messolonghi och grapefrukt trädet i staden fick ett kort besök av oss innan vi körde vidare förbi saltbergen till Mytikas där vi legat på svaj med Sarita utanför den charmiga byn så många gånger. På vägen dit fick vi stanna flera gånger då vår färdväg stoppades av både får och getter som fördes fram av herdar eller gick fritt i bergen runt vägen. Vi följde kustvägen och kunde blicka ut över den del av Joniska havet som ligger skyddat från havsvågor av öarna Lefkas, Kefalonia och Zachintos och där vi seglat många år med Sarita och upptäckt fina ankarplatser bland öarna och på fastlandet.
Vi hittade en skuggig plats i Mytikas vid den halvmils långa stranden vid en av småvägarna som leder ner till den. Här kunde vi njuta av utsikten över havet och ha gångavstånd till strandens duschar. Men det kändes lite konstigt att ligga i vår van och se ut över havet istället för i sittbrunnen på Sarita. Vi hälsade på hos Afrodite, den fina affären för frukt och grönt med sitt ägarpar som vi lärt känna under våra besök. Vi unnade oss också en riktig god pizza på den enkla tavernan inne i byn med sina stenugn. Vi promenerade runt byns gator och såg alla fiskebåtar som låg förtöjda eller uppdragna på land för lite underhåll. Vi besökte även “vårt” strand café där vi tog en glass och tackade föreståndaren för säsongen och Lucina pussade på hans mamma som alltid brukar sitta på en stol vid husväggen.
Det var med lite sorg i bröstet som vi lämnade Mytikas den 26:e maj och fortsatte till Cleopatra marina för att återse vår båt Sarita och prata med mäklaren. Vi hade nu fått ett konkret bud som vi tackat ja till och köpare kändes bra, en svensk person som verkade praktisk lagd och hade planer på långsegling. Han var ute på en leveranssegling och skulle anlända till Grekland i juni då kontraktet skulle skrivas på. Så vi bestämde oss för att hänga kvar i området några veckor för att kunna vara på plats vid en överlämning och kunna skriva på alla papper tillsammans. Sen kunde vi göra Sarita fin igen till den nya ägarens ankomst och ge honom en bra introduktion till Sarita och alla hennes system som komplement till all dokumentation vi förberett. Dessutom hade vi då tid att återbesöka våra favoritplatser i området innan hemresan.
Det visade sig dessutom att Preveza jazz festival började den 30:e maj och en av huvudnumren den dagen var svenska trombonisten Nils Landgren med sin Funk Unit. Så vi åkte tunneln under inloppet till Amvrakiko Bay till Preveza. Vi tog en promenad förbi kajen där de höll på att sätta upp scenen och såg att just Nils Landgren och hans “Funk Unit” höll på och testade ljudanläggningen. Till saken hör att Lucina sedan unga år varit en stor beundrare av Nisse Landgren och när vi såg honom med sin röda trombon blev hon lite starstruck och blyg. Så jag som inte hade den relationen till Nisse gick upp till honom och frågade om jag fick ta en bild med honom tillsammans med en beundrare sen många år, något han mer än gärna ville. Så Lucina fick en bild tillsammans med sin idol och vi fick lyssna på inte bara ett härligt funk gung från Nisse med gäng som fick hela publiken att vara uppe på benen och dansa till slut, utan även andra imponerande jazzgrupper som “Dock in Absolut”.
Innan den nya ägaren till Sarita anlände hann vi också besöka Vonitsa för att kunna svalka oss i vattnet där i den allt ihärdigare värmeböljan som härskade med temperaturer på över 35 grader de flesta dagar. Där kunde vi sitta under de kommunala parasollerna och se på när traktens ungdomar i båtklubben var ute och övade kappsegling med optimistjollar och laserbåtar. Även ett besök till vår favorittaverna, den familjeägda Maistrali med “drunken mussels” på tallrikarna hann vi med. Sonen som är kypare känner igen oss och vi behöver inte göra en beställning utan han bara frågor om vi vill ha det vanliga vilket förutom de delikat tillredda musslorna är grillat bröd. Efter middagen gick vi bort till halvön vi brukade ankra i skydd bakom och passerar då mullbärsträden som var mogna så det blev en efterrätt där. En promenad genom eukalyptus skogen som ger så skön skugga och ett besök på Vonitsas fina måndagsmarknad där vi numera känner många av försäljarna av de fina frukterna och grönsakerna. Vi bär med oss så många fina minnen från Vonitsa.
Vi åkte också till Lefkas och Kite stranden och norrut till Ionian riviera. Men mycket tid la vi också för att åter tvätta Sarita från Sahara sand som regnat ner medan vi varit borta , tvätta kläder, lakan och handdukar och städa båten så hon skulle vara fin vid överlämnandet. Och den 19 juni 2024 såldes vår båt Sarita och en fantastisk epok i våra liv var nu över och en annan kunde ta sin början. Den hade innehållit många fina minnen från seglingar, människor och platser som vi kommer bära med oss resten av livet. Men också mycket jobb, slit och ständigt nya utmaningar som vi lärt oss nya saker från, speciellt åren på land under Saritas renovering. Men vi kände ett behov av att vara mera fria att göra andra saker än att segla och ta hand om Sarita, så beslutet hade mognat fram under tid och kändes helt rätt även om det var sorgligt att säga adjö av vår följeslagare sen tolv år.
Den nya epoken hade redan börjat med en stuga i Tänndalen och en VW Caddy maxi som vi kunde ha både som transportbil och husbil. På vägen tillbaka till Sverige fisk den fungera som bägge. Vi hade visserligen tömt Sarita på det mesta av våra personliga tillhörigheter året innan men det fanns en hel del kvar. Men allt fick rum och med en trevlig stund med den nya ägaren kände vi oss trygga att Sarita skulle få ett fortsatt bra liv. Så den 20:e juni började vi vår färd tillbaka till Sverige, en resa med vissa förhinder skulle det visa sig men det får bli nästa inlägg.
