Turkiet i våra hjärtan
När vi nu styr kosan västerut mot Joniska havet igen så börjar jag inse att vi inte kommer att besöka de turkiska vikarna på ett tag. Men de har gett oss många härliga upplevelser under den tid vi spenderat längst kusten från Finike i söder till Bodrum i norr. Att lämna Turkiet fyller mig lite med vemod, inte bara för dess skönhets skull utan i ännu större utsträckning för alla varma människorna vi mött. Så med jämna mellanrum hoppas jag kunna blogga om de områden/vikar längst den turkiska kusten vi trivts bäst i.
Joniska havet betyder ingen mer middag hos Ali Baba eller besök i Sailors Paradise. Ingen mer kulinarisk upplevelse hos den utvandrade svenska Marianne på restaurant Aurora i Selimiye. Ingen grillat lamm hos Boynüs Bükü i Göçek skärgård, ingen utflykt till Knidos fyr för att se solnedgången eller en utflykt upp till ett av Feniciernas medeltida fort i Kalkan-området. Eller ingen mer lördagsmarknad i Fethie där man kan köpa solmogna tomater för tre och femtio kilot.
Men det är inte en oförbehållen kärlek som finns för Turkiet. Det är som det mesta inte svart och vitt, antingen eller, utan en gråskala och både och. Det går inte att ta ifrån Turkiet dess vackra kustlinje och varma människor, alltifrån familjen som driver den lilla tavernan i viken till det äldre paret som kommer i den ombyggda gamla fiskebåten för att sälja turkiska pannkakor med valfri fyllning som gräddas medan du väntar. Men där finns samtidigt ett styre som inte respekterar demokratiska rättigheter och där kurdfrågan förblir olöst. Det visades med oönskad tydlighet under IS härjningar på andra sidan den turkiska gränsen i Irakiska delen av Kurdistan där taktisk politik var viktigare än mänsklig empati.
Turkiet är muslimskt men sekulariserat, något jag hoppas det förblir även om det finns strömningar i annan riktning. Som alltid i en polariserande värld är det viktigt att se till individen, inte en folkgrupp eller religion. Mer än en gång har jag talat med personer i Turkiet som känt sig tvingade att börja samtalet med att säga att de är muslimer, men att de tar avstånd från det avskyvärda som görs i islams namn av terrororganisationer. En förklaring som borde vara lika onödig som för en kristen att förklara att det inte finns några sympatiser med Ku Klux Klan.
Men den turkiska kusten är spännande med sina djupa bukter som döljer många små skyddade vikar. Dessutom så kan man undvika den starka nordvinden Meltemi (som sveper in i vikarna mer som västlig vind) som kan blåsa längre ut vid kusten. Ju längre in i de djupa vikarna man seglar desto mindre blåser det. Kusten är dessutom betydligt frodigare än de Grekiska öarna utanför.
Just närheten av de Grekiska öarna gör också det historiska perspektivet extra intressant då det är ett resultat av första världskrigets efterdyningar. Turkiet var där på förlorarnas sida och Grekerna på vinnarnas och därmed så utökades Greklands gränser på Turkiets bekostnad, långt in på den turkiska halvön. Men Ata Türk ledde ett uppror som lyckades ändra fredsöverenskommelsen så Turkiet fick tillbaks hela fastlandet, men grekerna fick behålla öarna. Det gör att man på sina ställen nästan kan kasta sten mellan de bägge länderna som länge varit antagonister på olika sätt (bl a Cypernkrisen). Och det finns vakttorn uppbyggda längs kusten.
Det mest udda resultatet av detta är Kastellorizon, ön som ligger alldeles utanför Turkiets västra sydkust. Ön förlänger Greklands territorialvatten betydligt och är dessutom en charmerande ö. Men jag skall inte gå händelserna i förväg om våra favoritställen längst den Turkiska kusten. Och det finns många trevliga ställen att besöka så de som planerar en vistelse här kommer inte att bli besviken.
