Unikt möte på en unik ankarplats

Vi låg i en av våra favoritankarplatser, en liten vik på södra Kastos, och såg något ganska stort och mörkt ligga i vattnet. Vad var det? Det låg en bit bort så kikare fram. Kunde det vara en dykare med våtdräkt? Kanske inte, jag såg inget cyklop eller snorkel. Var det en stor stock som låg och flöt? Kanske en delfin? Men den låg för stilla och jag såg ingen fena. Plötsligt rörde sig föremålet och dök och jag såg en fena av en typ som inte går att missa.

Det var en sälfena jag sett i slutet på kroppen som dök under vattnet. Men sälar finns väl inte i Medelhavet var min första tanke. Men det finns ju Google och jag kunde snabbt konstatera att jo, det finns sälar i Medelhavet, en sälart som är utrotningshotad och finns i stort sett bara i Adriatiska och Joniska havet. En säl som heter havsmunk eller munksäl och tillhör arten öronlösa sälar. Gruppen munksälar är den enda sälarten som lever i tropiska vatten. Det skall bara finnas mellan 250 och 300 exemplar kvar, så efter att ha googlat insåg vi det unika med vårt möte.

Det gjorde vår lilla ankarvik ännu mer unik. Inte bara är den tillräckligt smal så det bara får rum en båt (och för säkerhets skull har vi två misskepps springlinor som spärrar av viken), det är också klarblått vatten och en bra ankarbotten (sand med lite sjögräs). Det gör den idealisk, nästan i alla fall. Den är helt öppen åt ost/sydost så med lite starkare vindar därifrån bygger det upp sjö som motiverar en annan vik.

Vi ligger med runt en meter under kölen så svallen från motorbåtarna klarar Sarita galant. Och med två akterlinor runt stenar i land, kompletterat med två misskepps spring och ett ankare i fören, ligger vi väldigt tryggt, så nattsömnen blir god. Vi ligger också i lä från eftermiddagens sjöbris som kan blåsa upp med runt 10 m/s, men vi har ingen dalgång som förstärker vinden utan snarare får vi för lite av den svalkande brisen. Vi får sällskap av andra båtar men på läsidan av Kastos finns fler vikar runtom, så vi ser masterna på flera båtar men få ligger inom synhåll.

Det händer att en större motorbåt ankrar i området och tar fram alla leksaker för sina gäster. Då störs friden av vattenjet, vattenskidåkning och till och med uppblåsbar rutschkana från högsta våningen från båten och sen på med musik på högsta volym.

De brukar dock sällan ligga över natten så på kvällen lägrar sig lugnet igen och man kan höra bjällrorna från de lösgående getterna när de förflyttar sig över ön från vattenhål, betesplatser och sovplatser. Man hör dem bräka också, det är framför allt killingarna som låter då de konstant ropar på sin mamma för att inte komma för långt bort från henne. Och det finns många getter på denna delen av ön där det inte finns några vägar. Men det gör det möjligt för oss att promenera i annars oländig terräng. Det gäller bara att tänka som en get och hitta stigarna. Och just nu kan vi också njuta .av en fullmåne som lyser upp tillvaron på kvällen.

Jobben ombord är det för närvarande lite sparsamt med då vi behövt vila efter att ha haft gäster ombord under en lång tid, men också för att Lucifer, värmeböljan med en luftmassa från Saharaöknen, råder i stora delar av Europa. Lucifer påverkar också Grekland, om än inte lika mycket som många andra ställen. Men temperaturer upp mot 40 grader i skuggan på dagen och över 30 på natten gör arbetslusten mindre, och på eftermiddagen blir det hett i båten.

Vi gör lite utflykter också emellan jobben på Sarita. Vi har promenerat norrut till den lilla byn Kastos på getstigar (tar över en timme) och även tagit jollen till samma plats (tar fem minuter). Attraktionen där är, förutom en charmig by med vackra byggnader som ägarna sköter om med kärlek, pizzabaren och kaféet med den godaste glass jag ätit (hemgjord choklad- och vaniljglass). Här finns också en affär som har det nödvändigaste där vi kan proviantera det vi får slut på, men vi har mat och vatten för ett par veckor utan problem (förutom nödprovianten med pasta och burkmat).

På ön så dyker det upp fler och fler nybyggda hus, Kastos börjar upptäckas av fler som en charmig plats utanför den hektiska turistindustrin. Det går inget flyg eller stora färjor hit och det finns inga stora hotell, bara små ”guest-houses” på sin höjd och lite olika tavernor och kaféer. Det är mest seglare som tillfälligt angör hamnen eller vikarna som utgör besökarna.

Förra gången vi var här tog vi en promenad söderut och kom förbi ett fantastiskt ställe som nog varit någon sorts resort. Det fanns en huvudbyggnad och annex och fruktträd som var inhägnat med en grind som ledde mot en väg till en övergiven hamn, en väg som var totalt demolerad. Det var ett så vackert ställe med ett fantastiskt läge där det hade kontakt med Joniska havet från två håll med utsikt över fjärden söderut. Det gjorde ont att se att stället börjat förfalla då ingen varit där och skött om det på länge.

När vi var i byn denna gång och köpte bröd så passade vi på att fråga affärsföreståndaren som är gammal Kastos-bo (och tjänar bra på affären då han spenderar varje vinterhalvår i Nya Zeeland, om han kände till stället. Jovisst, det ägdes av en gammal man som nu var sjuk och hade byggt och drivit det så länge han orkande. Hans två barn hade en fabrik som de tjänade mycket pengar från så de struntade i stället och lät det förfalla. Vägen hade brutits upp av grannen som ägde marken den gick över efter att sönerna ”tagit över” då han inte gillade dem. Även affärsägaren hade inte mycket till övers för deras värderingar och vi kunde inte annat än att nicka vi med.

Med alla erfarenheter har Kastos en speciell plats i vårt hjärta, ön och dess innevånare har skänkt oss många fantastiska upplevelser. Det är såna platser vi längtar till och ger oss möjlighet till den typ av liv som vi vill uppleva när vi tagit steget med att flytta ombord och göra Sarita till vårt hem. Och nu har sällskap av en utrotningshotad säl gjort denna plats ännu mer unik.