Orkanen Gloria ombord Swan 57:an Iaorana
Gloria, orkanen, var redan gammal nÀr hon Àntrade en nordlig bana öster om Bahamas. Hon hade bildats utanför Afrikas kust och fÀrdats lÄngsamt över Atlanten. Nu hade hon fördjupats till en orkan av 7:e graden, pÄ en sjugradig skala, med vindar över 60 m/s.
SvÀngen hon startade tidigt onsdagen den 25 september 1985 var klassisk för tidigare orkaner som hÀrjat USA:s östkust. NÀr hon etablerat sin nordliga kurs var det bara en frÄga om vilken amerikansk stat som skulle drabbas vÀrst.
Jag och kockan Annie var ombord Iaorana och lÄg vid Pilot Points Marina pÄ Long Island Sounds nordkust i staten Connecticut. Vid 12-tiden pÄ onsdagen gav vÀderlekstjÀnsten denna del av kusten 10 % chans att bli hemsökta av Gloria.
Jag var pÄ det klara med att Àven om Gloria inte skulle landa i Connecticut sÄ mÄste jag förbereda mig som om hon skulle göra det. Men jag hade problem. För det första hade jag ingen lokalkÀnnedom om var det fanns en bra plats att möta damen.
För det andra hade jag inga tidigare erfarenheter av orkanvindar. I november Äret innan hade jag seglat runt orkanen Klaus pÄ en leveranssegling mellan Bermuda och VÀstindien. Men vi kom aldrig nÀrmare Àn ett par hundra sjömil frÄn ögat, vilket i mitt tycke inte var tillrÀckligt lÄngt ifrÄn. Men vi upplevde dÄ endast lite styva kulingvindar med orolig sjö.
Jag började frÄga runt bland varvsarbetarna jag lÀrt kÀnna pÄ marinan dÀr vi lÄg. Jag koncentrerade mig pÄ de gamla sjöbusarna, alla som rökte pipa och hade skepparmössa.
“Om den kommer med full kraft spelar det inte sĂ„ stor roll var du befinner dig”, sa en och tittade mig djupt i ögonen.
En av de yngre arbetarna, som aldrig Àgt nÄgon bÄt, föreslog att jag skulle dreja bi i Long Island Sound. HÀrligt, tÀnkte jag. Orkanbyar, brottsjöar, ingen sikt och lÀland i alla riktningar. Nej tack.
Jag gick tillbaka till bÄten med mÄnga frÄgor i huvudet. Skulle jag stanna i marinan dÀr jag hade sakkunniga i nÀrheten men en risk för att bli trÀffad av allt möjligt flygande i luften och flytande pÄ vattnet samt ett stort antal bÄtar som kunde slita sig. Eller skulle jag gÄ upp i Connecticut River och försöka hitta nÄgon skyddad plats att lÀgga mig. Det som blev avgörande var min tankelek om vad som skulle hÀnda om orkanen anlÀnde samtidigt som det var högvatten. En kraftig orkan kan ta med sig en tidvattenvÄg som Àr ett par meter högre Àn normalt vattenstÄnd. Jag dÄ tittade pÄ hur mycket som stolparna som flytbryggorna var fÀste stack upp nÀr det var högvatten. De kortaste stolparna var inte mer Àn ett par meter över vattnet. Det skulle innebÀra att om orkanen kom samtidigt som det var högvatten fanns det en risk att flytbryggorna skulle börja flyta fritt ovan förtöjningsstolparna. Vi skulle bort frÄn marinan.
Annie och jag avslutade alla pÄbörjade varvsarbeten för att möjliggöra en förflyttning sÄ snabbt som möjligt. Och nÀr allt var gjort var det för sent att före mörkrets inbrott försöka gÄ till nÄgon av de mer skyddade platserna uppe i floden. Det var en stjÀrnklar och vindstilla kvÀll, sÄ det var svÄrt att inse att en orkan inom nÄgon dag kunde vÀnda upp och ner pÄ vÄr tillvaro och den amerikanska ostkusten.
Torsdagen den 26:e var jag uppe med solen och lyssnade pÄ de senaste vÀderrapporterna. Gloria befann sig cirka 300 sjömil syd-sydost om Cape Hatteras och hon var fortfarande pÄ vÀg norrut med en chans at landa i vÄra knÀn med oförminskad styrka. Jag gick upp till varvet och meddelade förmannen att jag tÀnkte lÀmna min plats för att fÄ till Selden Creek, en biflod till Connecticut River.
Jag hade sett Selden Creek pÄ sjökorten och den sÄg lockande ut. Den Àr cirka en sjömil lÄng i nord-sydlig stÀckning parallellt med Connecticut River. Den ansluter dit i bÀgge Ànderna. Den Àr grund i ena Ànden sÄ att alla bÄtar mÄste packa sig utÄt mynningen. Den Àr ocksÄ smal sÄ att endast en bÄt kan ligga i bredd vilket innebÀr att med lÄnga tampar kan man utnyttja trÀden i land för att förtöja i. Det sÄg bra ut pÄ pappret. NÀr dessutom nÄgra av varvspersonalen rekommenderade den kastade vi loss förtöjningarna och gav oss ivÀg. Det blev en kapplöpning med tiden och andra bÄtar att dels hinna fram innan broöppningarna slutade samt att komma först till de bÀsta ÄterstÄende platserna.
NÀr vi kom upp sÄg det lovande ut. NÀsta frÄga var hur jag skulle lÀgga ut mina tre ankare. Jag hade ett plogankare (CQR) pÄ 35 kilo med femtio meters tio mm kÀtting. Ett 17 kilos plogankare (CQR) med fem meters tio mm kÀtting och 60 meters fyrslagen 16 mm nylonlina. Samt en Luke storm ankare (liknande ett stockankare) pÄ 50 kilo med fem meters 13 mm kÀtting och 75 meters 20 mm treslagen nylonlina.
Jag ville ha mitt normala plogankare i fören, dÄ bÄde ankarspelen och kÀttingboxen Àr belÀgna dÀr. Mitt stormankare och lilla plogankare i aktern mot vÀrsta vinden.
Jag hade gjort en karta som illustrerade vindvridningar om Gloria skulle passera öst respektive vĂ€st om oss. Och jag kom fram till att om hon passerade vĂ€ster om oss skulle vinden svĂ€nga SO-S-SV. Om hon passerade öst om oss skulle vinden gĂ„ NO-N-NV. Orkaner med en nordlig bana genererar pĂ„ grund av sin framfart (den skapade fartvinden) starkare vindar pĂ„ sin östra semicirkel (dĂ€r “fartvinden” adderas till den sydliga orkanvinden). Om Gloria passerade vĂ€ster om oss skulle vi alltsĂ„ fĂ„ mest vind och den skulle komma frĂ„n syd. Vi lade dĂ€rför huvudankaret norrut och jag backade för att fĂ„ ett ordentligt grepp i gyttjan.
Vi Ă„t en snabb lunch och lyssnade pĂ„ vĂ€dret. Meteorologerna hade Ă€ndrat “Hurrican Watch” till “Hurrican Warning”, vilket innebar att det fanns en stor risk att Gloria skulle trĂ€ffa vĂ„rt omrĂ„de inom 24 timmar. Hon var fortfarande en orkan av 7:e graden och ansĂ„gs som “mycket farlig”.
Det var nu dags att ta fram stormankaret frÄn det akterliga stuvutrymmet, dÀr det legat sen bÄten köptes för fem Är sedan. Ankarets fyra delar var dÀrför tÀckta av ett tunt lager med korrosion. Inget som försvagade ankaret, men som gjorde det omöjligt att sÀtta ihop det. SÄ det var bara att ta fram stÄlborste, fil och borrmaskin försedd med stÄlborste för att försöka fÄ bort korrosionslagret. Efter tvÄ timmar, mycket svett, Ànnu mer svordomar och lite vaselin, var ankaret hopmonterat och fÀrdigt att lÀggas i.
NÀr alla ankare var pÄ plats kopplade Annie och jag av en stund. Det kÀndes skönt att ha kommit upp hit istÀllet för att stanna kvar i marinan. Det var dock mycket kvar att göra. Eftersom jag var osÀker pÄ vad vindar av orkanstyrka skulle innebÀra föredrog jag att vara överförsiktig. Allt löst pÄ dÀck skulle bort. SegelsÀckar stuvades, sprayhooden monterades ned, storseglet skars ur och viktes ihop, storbommen surrades fast, radarreflektorn halades ned samt livbojar, kuddar, windsurfingbrÀda och annat som förvarats pÄ dÀck togs ned i ruffen.
SÄ tog vi fram alla förtöjningstampar vi hade. Det var totalt över 250 meter av 20 mm tÄgvirke. Mest gamla och nya förtöjningstampar. De flesta var pÄ trettiometerslÀngder med ögonsplits i Ànden och en halvmeters förstÀrkta PVC-slangar pÄtrÀdda som nötskydd. Men jag hade köpt mer slang innan jag lÀmnade marinan. SÄ med tampar, slang och kniv, iklÀdd höga stövlar, styrde jag vÄr jolle mot strandkanten. Jag kÀnde mig som en upptÀcktsresande som utforskade Amazonas djungler dÀr jag gick omkring i gyttjan bland buskagen pÄ strandkanten pÄ jakt efter de perfekta förtöjningstrÀden.
NÀr förtöjningen var fÀrdig hade, jag förutom de tre ankarna, en förtöjningstamp i aktern, midskepps och förut pÄ babords respektive styrbords sidor av bÄten. De midskepps var skarvade till bÄten med tvÄ separata tampar, vilket gjorde det möjligt för mig att Àndra fÀstpunkten pÄ bÄten Àven om linan var under belastning.
NÀr allt detta var klart körde jag hÄrt med bÄtens motor i bÀgge riktningar medan jag reglerade tamparna för att fÄ en nÄgorlunda jÀmn belastning.
NÀr mörkret föll höll vi fortfarande pÄ att ta bort allt löst frÄn dÀck. Det började bli trÄngt i ruffen, Àven för tvÄ personer i en drygt 17 meters lÄng bÄt. Men det kÀndes skönt, vi var i stort sett klara med förberedelserna.
Efter att i sex Ă„r arbetat pĂ„ segelbĂ„tar dĂ€r jag kĂ€nt att en av mina arbetsuppgifter har varit att försöka undvika hĂ„rt vĂ€der om möjligt kĂ€ndes det som om “Nu var det dags”. Vi var förberedda, bĂ„de bĂ„ten Iaorana och hennes besĂ€ttning. Nu var det den bĂ€sta tidpunkten att lĂ€ra kĂ€nna en orkan och se vad naturens monster egentligen innebar. Med andra ord, vi ville egentligen att Gloria skulle komma. Men samtidigt lĂ„g en underton av det okĂ€nda. Hur mycket skulle det blĂ„sa? Hur skulle det kĂ€nnas? Vad skulle hĂ€nda?
Fredagen den 27:e vaknade jag i gryningen av en bris och ett lÀtt regn. Det blÄste 6-8 m/s frÄn syd och jag gick upp för att höra de senast vÀderrapporterna. Meteorologerna varnade för 2,5 till 4 meters högre tidvatten Àn normalt och Gloria berÀknades anlÀnda till Long Island Sound vid 12-tiden och komma till den plats dÀr vi var ett par timmar senare.
SÄ var det sagt. Den vredgade damen skulle passera i vÄr omedelbara nÀrhet och jag började bli nervös.
Annie och jag Är en rejÀl frukost. vi talade om vad vi borde ha för utrustning och kom fram till kniv, för att kunna kapa förtöjningstampar i en nödsituation, cyklop, för att inte fÄ vindpiskat regn eller flygande föremÄl i ögonen, samt sÀkerhetssele, för att inte blÄsa överbord i en plötslig orkanby. Vid 10-tiden rapporterades att Glorias öga skulle passera strax vÀster om oss vilket innebar att vi skulle fÄ den vÀrsta vinden. Den berÀknades kunna nÄ upp till 55 m/s.
SÄ kom Gloria. BarometernÄlen rörde sig som timvisaren pÄ en klocka, fast motsols. Av de första vindstötarna slog vÄr vindmÀtare i botten, 30 m/s, och Ànnu hade det inte börjat blÄsa pÄ allvar. Det var dags att starta motorn för att hjÀlpa mina ankare och förtöjningstampar pÄ traven mot plötsliga och starka vindbyar. Jag satt nedhukad i sittbrunnen och studerade orkanbyarnas framfart över vattnet med gasreglaget i handen. Vinden var vÀldigt byig, ibland 10 m/s för att i nÀsta ögonblick explodera i orkanstyrka. Jag tittade mig omkring och kunde se bÄtar bÄde för och akter över i den smala floden. Jag kunde se den egna vattenytan plötsligt komma till liv med vita gÀss och vindpinat skum frÄn ytvattnet dÄ en by rusar framÄt. Varje gÄng en kastby satte kurs mot Iaorana kompenserade jag med motorn.
De första stormbyarna, som sĂ€nde vĂ„r vindmĂ€tare i botten, var ingenting mot vad som nu kom. Det kunde gĂ„ nĂ„gon minut med stadig vind pĂ„ runt 15 m/s och smĂ„byar över 30. Men dĂ„ och dĂ„ kom de flygande över vattnet, orkanbyarna. NĂ€r de svepte förbi “Flicka”, en ombyggd R 12:a, som lĂ„g bakom oss sĂ„g hon ut som en leksaksbĂ„t nĂ€r vinden förflyttar henne i sidled innan alla tampar spĂ€ndes och gav henne en tjugogradig lutning pĂ„ brĂ„kdelen av en sekund. Oraknbyarna var vĂ€ldigt lokala och de som trĂ€ffade grannbĂ„ten dog ut innan de nĂ„dde mig.
Vinden kom hela tiden i en sydlig huvudriktning. Jag vÀntade otÄligt pÄ en vindkantring dÄ orkanen rör sig norrut, men det dröjde dÄ vinden hade en tendens att följa floddalens riktning. Dock kom kastbyar svepande bÄde frÄn sydost, syd och sydvÀst.
TrÀden vajade oroligt och dÄ och dÄ gav nÄgon upp med ett brak. Man sÄg deras rotsystem sticka upp som gravstenar lÀngs strandkanten.
Tidvattnet kom fortfarande in fast det enligt kalendern var lÄgvatten vid denna tiden. Om vattnet steg mycket mer skulle stora delar av sumpmarkerna runt omkring oss förvandlas till en liten sjö och vÄrt skydd skulle dÄ minska avsevÀrt. Dessutom underminerade vattnet trÀdens rotsystem och fler av dem föll offer för vindens styrka.
Jag började leka samma gamla lek för mig sjĂ€lv som jag gjort Ă„tskilliga gĂ„nger under vakter till havs ombord bĂ„tar jag seglat pĂ„. Jag kallar den “TĂ€nk om leken”. Jag fantiserar ihop kritiska situationer och förbereder mig pĂ„ lösningar. TĂ€nk om: ankarlinan gĂ„r av, grannbĂ„ten börjar dragga mot mig, vinden kantrar och ökar, ett av mina förtöjningstrĂ€d faller, mina förtöjningstampar gĂ„r av, en flytande trĂ€dstam trĂ€ffar mig och skadar skrovet och sĂ„ vidare. Jag tĂ€nker ut de bĂ€sta lösningarna fĂ„r olika situationer.
Det Àr nyttigt att hÄlla tankarna igÄng. NÀr jag förbereder för det vÀrsta ser det normala enkelt ut och överraskningarna blir fÄ.
Plötsligt hördes ett kraftigt brak vid stranden tvÀrs bÄten och jag sÄg ett av mina förtöjningstrÀd falla. Jag kunde inte se om tampen fortfarande satt fast och hade nÄgon verkan. NÀr nÀsta orkanby kom svepande körde jag lite extra med motorn, utan att fÄ slack i de övriga tamparna. Förtöjningstampen till det fallna trÀdet strÀcktes och greppet runt det fallna trÀdet höll fortfarande.
Efter tvÄ timmar vid motorn Àr det vÀrsta över och jag stÀngde av. Klockan hade hunnit bli tvÄ pÄ eftermiddagen och jag kunde gÄ ned i ruffen för en kopp te och lite avkoppling. Vinden var nere i 15 m/s med byar pÄ 30.
Klockan ett passerade Glorias öga cirka tjugo sjömil vÀst om oss och vinden började mÀrkbart mojna. Ytterligare nÄgra timmar senare var Gloria historia, Àven om hon stÀllde till besvÀr med kraftiga vindar Ànda upp till Canada.
Förutom vattenstÄndet och omkullvrÀkta trÀd var det svÄrt att se att en orkan just passerat igenom detta omrÄde. Vi hade legat vÀl skyddat. En fiskgjuse vÄgade sig till och med ut för att se sig om efter nÄgot Àtbart.
PÄ vÀg ner till marinan igen blev orkanens hÀrjningar tydligare. DÀr lÄg bÄtar uppkastade pÄ land och i marinor vi passerade syntes bara master pÄ sjunkna bÄtar. Och den gjorde 4 miljoner amerikaner strömlösa och förstörde Ätskilliga i kustbandet hemlösa. 14 personer omkom till följd av Gloria, varav sex kom frÄn nedfallna trÀd. Men vi undkom med en erfarenhet rikare.
