Mi Gaea, hur det började

Det började när jag på försommaren 1991 en morgon väcktes av ett telefonsamtal. Yrvaket hörde jag en välbekant röst i luren som talade engelska. Det var Jim Boos som ringde, skepparen för Gone with the wind, Swan 57:an som var en av de första båtarna jag arbetade på i början på 80-talet. Jag blev lite förvånad när han berättade om sin nuvarande position. Skeppare på en 48 meters lyxig motorbåt. Att den duktige och entusiastiske seglaren Jim hamnat där fick jag en snabb förklaring på. Han hade arbetat på en ombyggd gammal maxirater, Boomerang. Den hette numera Cheeta och användes för privata seglingar av en amerikansk ägare. Samma ägare hade också köpt denna stora motorbåt men var inte nöjd med hur den sköttes. Och då han hade stort förtroende för Jim och personkemin mellan dem stämde föreslog han att Jim skulle ta över båten då Cheeta skulle säljas. Det tog ett tag innan Jim vande sig med tanken men till slut accepterade han och hans fru Jana, som varit kocka ombord Jims båtar de senaste tio åren, erbjudandet. Han hade inte ångrat sig. Bra betalt, intressant program för båten och bekvämt men arbetsamt liv var tillräckligt med morötter för dem.

Och nu var de på väg från vintersäsongen i Västindien till en skandinavisk rundtur med ägaren ombord. Jim ville ha någon med “local knowledge” involverad. Därför hade han ringt till mig. Jag fick lite förberedande uppgifter. En var att lyssna med myndigheterna hur reglerna var för att föra in en papegoja i landet. En av de permanenta besättningsmedlemmarna var en ilgrön sydamerikansk papegoja som gick under namnet Beany, en förkortning av Grean Bean. Det byråkratiska krånglet verkade oöverstiglit men om jag läste mellan raderna på de jag pratade med gällde reglen “om någon frågar så låtsas som om det regnar”.

En vacker försommardag i juni körde jag Riva 45:an med några gäster ombord ut mot Waxholmstrakten. I farleden längre fram såg jag ett vitt fartyg. Det var för stort för att vara Waxholmsbåt och för litet för att vara Finlandsfärja. När den närmade sig såg jag att det var en av dessa lyxyachter som allt tätare besöker Stockholm. Med kikarens hjälp läste jag namnet på båten, Mi Geae stod det med stora förgyllda bokstäver. Jim och Janas ståtliga båt hade anlänt till Stockholm.

Efter avslutad charter skyndade jag mig mot Gamla Stan. Jag hade rekommenderat Jim en plats vid Skeppsbron. Där låg det nu det vita fatyget som passade in bra med det kungliga slottet i bakgrunden. Jag ringde på dörrklockan till detta lyxiga “fyrvåningshus”. Någon i besättningen kom ut och tittade lite misstänksamt mot mig. I alla hamnar får de en strid ström av nyfikna som tror att det är naturligt att få en guidad tur runt skeppet utan tanke på att det är någons privata hem. Jag förklarade mitt ärende och misstänksamheten förbyttes mot ett leende.
“Bra, Jim har talat om dig. Välkommen ombord. Ägaren är ombord med några gäster så följ efter mig upp till Jims hytt.”

Jag följde efter medan några andra nyfikna på kajen tittade efter mig lite avundsjukt från kajen. Kaptenshytten låg innanför styrhytten på tredje planet i båten. Den första jag stötte på var Jana. Det blev ett kärt återseende, det var sex år sedan vi sågs sist när jag hade seglat över med Swan 59:an Shadowfax till Västindien. Efter lite kramande pratade vi ivrigt i munnen på varandra då vi förökte uppdatera oss vad som hänt sen sist. Våra röster väckte Jim som låg och tog en av sina få pauser i hytten. Han hade inte förändrats mycket sen sist då han lite sömndrucken kom ut till oss. Hans första kommentar underströk att det var samma gamla Jim Boos som jag lärt känna tidigare. Det var inget “Hur har du haft det”, eller “Kul att se dig”. Nej de viktigaste sakerna först.
“Vill du se på mitt fiskealbum, det har blivit många fina fångster sen sist”, sa han med ögonen lysande som ett litet barn på julafton.

Jim har alltid varit helt galen i fiske. En del av pengarna han tjänat på sitt yrke har han investerat i en fiskebåt i sin hemstad New Orleans i södra USA. Alla båtar han arbetat på har tidvis förvandlats till sportfiskebåtar, oavsett strolek och typ. Och han är duktig på att besegra läckerheterna från havet. De senaste tio åren som charterskeppare har han inte köpt en enda fisk för tillagning ombord. Alla middagar med havets läckerheter, både för besättning och för chartergäster, har kommit direkt från sitt naturliga element. Med stolthet visade han den största fisken de dittills fått på den nuvarande motorbåten Mi Gaea. Den var en Blue Marlin på uppemot 250 kg. Den fick lyftas upp i hydralkranen som normalt används för en av Mi Gaeas jollar, en sexmeters daycruiser.

Tiden i Stockholm blev hektisk. Jag gjorde ärenden på stan, föreslog färdmål för gästerna ombord och visade besättningen Stockholms inneställen. Jim och Jana hade inte haft en ledig dag på flera månader så jag förslog att de åtminstonde kunde ta en eftermiddag ledig och följa med ut på min nyinköpta Maxi 77:a som låg vid Dalarö. De accepterade med glädje då de inte hade varit ute på en riktig segeltur på mycket länge. Jana ordnade en picknickkorg och vi for söderut mot min båt. Det var en ljummen kväll med strålande sol. Lite väl lätta vindar för att ge en spännande segling men jag märkte snart att det inte var huvudsaken för det hårt arbetande paret från den stora motorbåten. De vill koppla av. De njöt av att bara sitt och njuta av den smekande vinden och värmen från den nedgående solen. Det började bli sent och vi var fortfarande en bra bit från Dalarö. Jag tittade på klockan och förslog att vi skulle starta motorn.

“Nej”, sa Jim. “Jag vill bara njuta av stillheten och tystnaden”. Vi fortsatte sakta i den nästan obefintliga vinden och Jim gick ned i ruffen för att “sträcka ut sig lite”. Det dröjde inte många sekunder innan båten skakade av hans snarkningar från ruffen. Jana sa att hon skulle följa hans exempel och hon försvann också. Så där satt jag i den döende nattbrisen alltmedan fyrarna runt Dalarö började blinka. Ljudet från de ibland slående seglen blandades med snarkningarna från ruffen. Jag la till väl efter midnatt och väckte det utarbetade paret i ruffen.
“Vilken underbar segling”, sa Jim med en gäspning. “Jag har inte känt mig så avslappad på mycket länge. Det här var välbehövligt”
De hade haft ett hårt program och både Jim och Jana sätter alltid gästers väl och ve i högsta rummet och driver sig själv oerhört hårt. Jag vet för jag har som sagt arbetat med dem och varit tvungen att leva med deras tempo.

Jag avslutade mitt arbete med Mi Gaea genom att agera “Local Guide” på deras skärgårdstur ut mot havet igen. Jag lotsade in lyxyachten i små farleder i Stockholm skärgård där gästerna från soldäcket, ett tiotal meter över havet, kunde titta ned på solvarma runda klipphällar några meter från sidorna på skrovet. Skärgårdsnavigering borde alltid ske från hög höjd då alla otäcka bränningar syntes med önskvärd tydlighet. Jim trivdes vid spakarna då han älskar lite trixiga och svåra utmaningar samt upplevelser som får gäster att trivas. Och Stockholms skärgård visade sig från sin bästa sida med strålande solsken hela veckan de var här. Vi avslutade skärgårdsturen med att köra in i Haröfladen nordväst om Sanhamn. Det var nog många som höjde på ögonbrynen på den lite ovanliga gästen i den skyddande naturhamnen. Där skulle de tillbringa natten innan färden gick vidare mot Ryssland, Estland och Finland. Besättningen fick information om Sandhamn och dess barer för att med jollen ta sig dit för lite förströelse senare på kvällen. Själv tog jag Waxholmsbåten in till stan.

Ett par veckor senare ringde Jim igen.
“Är du intresserad att följa med på leveransen från Helsingfors till Medelhavet? Vi har ett snävt tidsschema och behöver få lite arbete gjort på vägen ned. Jag kunde behöva en extra besättningman”, sa Jim på en kanstrande telefonlinje. Han fick ett positivt svar på direkten. Jag hade inga speciella planer under sommaren och pengarna skulle vara ett välbehövligt tillskott till min lite magra kassa. Så en dag i början på juli stod jag på Helsingfors kaj och kunde åter kliva ombord på Mi Gaea.

Hon var byggd 1990 av det hollänska varvet De Vries. Det är ett så kallat Feadship, motorbåtsvärldens Rolls Roys. Designern heter Fritz de Voogt. Längden är 47,3 m, bredden 8,45 m och hon har ett djupgående på 2,78 m. De 480 ton som hon väger drivs med hjälp av två Caterpillarmotorer på vardera cirka 900 hk (vid cirka 1200 varv/min). De ger en toppfart på drygt 15 knop. Med rum för över 60 ton dieselolja har hon en räckvidd på cirka 7 000 sjömil vid en ekonomifart på 11 knop. Det är nästan tre gånger över Atlanten. Strömmen ombord kommer från tre generatorer, två på 80 kW och en på 50 kW. De turas om att användas dygnet runt beroende på strömförbrukning och slitage. De värsta strömförbrukarna är de två kommersiella tvättmaskineran och torktumlarna som finns ombord. De går konstant största delen av dagen under en charter. Färskvatten produceras av två stycken avsaltningsanläggningar med en total kapacitet på runt 10 ton per dygn. Det behövs då vi under en charter förbrukar upp till 8 ton fäskvatten per dygn. Genom satellitkommunikation finns två telefonlinjer och två faxlinjer alltid tillgängliga var man än befinner sig på världshaven (till en kostnad av en knapp hundralapp per minut).

Inredningen är designad av engelsmannen Donald Starkey och det finns plats för tolv gäster. Många av kabinerna var avdelade med skjutdörrar så när det var färre gäster kunde en angränsande sovhytt användas som dagrum. Mi Gaea hade en ovanligt smakfull inredning. Många av dessa båtar blir lätt skrytbyggen med ett utseende som är mer pråligt än smakfullt. Totalkostnaden för båten hamnar betydligt över100 miljoner kronor och den kostade, beroende på dollarkursen, runt 600 000 kronor i veckan att chartra. Plus omkostnader. Det blir mellan 60 och 70 kronor i minuten. Det är således inga vanliga semesterfirare man får som gäster.

Så det var med spänning jag klev ombord på denna lyxyacht för att för första gången göra en längre leveranssträcka på en motorbåt. De tio i besättningen var densamma som jag träffat i Stockholm. Stämnignen ombord påverkas av att skepparen Jim och hans fru Jana har förflutet som seglare. Den är ovanligt avspänd för att vara på denna typ av båt. På Mi Gaea serveras inte chartergästerna med vita handskar, vilket är brukligt på en del av dessa flytande lyxhotell. Och Jims kombination av yrkeskunnande och barnslighet resulterar ofta i lite tokroliga upptåg som kan få den mest uppnästa chartergäst att slappna av och släppa loss lite. Eller vad sägs om vattenskidåkning efter en 48 meters lyxyacht.

Att Jana har en härlig humor samt en hälsosam distans till sig själv och vad hon sysslar med hjälper också till. Hon var purser ombord och hennes ansvarsområden var framför allt personalen och allt pappersarbete.

Olav, en amerikan med norskt påbrå, var förste styrman. Han ansvarade, tillammans med Jim, för “utsidan” av båten. Olav hade en bred erfarenhet från stora motorbåtar, bland annat från mediamagnaten Forbes “Highlander”. Han delade ägarens passion för Harley Davidsson motorcyklar.

Rob var en galen australiensare som arbetade som båtsman. Han stod närmast under Olav och arbetade på däck. En intelligent kille med busigt pojkaktiga ögonen. Rob var båtens skämtare och flirtare. Han sparde ihop pengar för att forsätta en jorden runt segling med sin 36-fots träsegelbåt som han hittills seglat från Medelhavet till Nya Zeeland.

Vicky var ovanlig på dessa båtar då hon var en kvinnlig gast. Det är få av det könet som lyckas spränga sig in i det mansdominerade däcksarbetet. Hon var yngstingen i gänget men hon var inte utan ambitioner. Hon ville bli styrman och senare skeppare. Hennes tidigare erfarenheter kom främst från fullriggare. Vicky kallades ibland för “Mighty-mouse” då hon alltid gjorde stålmannengest när hon hoppade iland.

Steve var den kanadensiska maskinisten. En lugn självgående person som höll sig lite utanför det mest hektiska festandet. Han arbetade mycket i det tysta men fixade i stort sett allt mekaniskt och elektriskt som kunde gå fel ombord på en båt.

Eli kom också från Kanada och var kockan ombord. Hon ansvarade för all matproviantering och tillagning av både personalens måltider och den gourmemat som serverades till båtens gäster. Eli var äldst i gänget (förutom skepparparet) och kom från restaurangbranschen. Hon var mycket allmänbildat och älskade att diskutera allt mellan himmel och jord.

Paula var som huvudvärdinna ansvarig för “insidan” av båten, tillsammans med Jana. Kanske var det hennes engelska bakgrund som gjorde henne relativt prestigefull. Tyvärr saknar hon den annars berömda engelska humorn och självdistansen. Hon älskade att festa och skaffa nya vänner, företrädesvis manliga, vilket hennes öknamn “Man-eater” indikerade. Paula klippte håret på båtfolk på Palma Mallorca innan hon började arbeta på båtar.

Jackie var en mycket rak amerikanska som alltid sa vad hon tycker. Hon var en av de två värdinnorna som var underställda Paula för arbete under däck. Under Mi Gaeas besök i amerikanska jungfruöarna i Västindien var Jackie bartender på besättningens stamlokus. De hade så kul tillsammans att hon uppmanades att söka värdinnepositionen då den blev ledig.

Sarah, den andra värdinnan, var den senast anställda och kom inte på båten förrän under passagen genom Kielkanalen. En ung och söt engelska som grabbarna på båten redan hade börjat slåss om. Hon fick rycka in med snabbt varsel då hennes företrädare slutade/fick sparken efter en lite väl grov tabbe. Under ett sent besök på en bar i Riga, med utprovning av lokal vodka som kvällstema, hade hon raglade in i fel hytt på båten och somnat på heltäckningsmattan. Problemet var att det var en av gästernas sovhytt. Han vaknade av snarkningar från en obestämd plats på golvet. Men hon var nu som sagt avpolleterad.

Den sista, och mest permanenta besättningsmedlemmen då hon tillhörde ägaren, var som nämnts Beanee. Denna papegoja var en intelligen sällskapssjuk dam som ofta pockar på uppmärksamhet genom diverse kommentarer hon lärt sig genom åren. Under en period i Antibbes, hemmahamnen på franska Rivieran för Mi Gaea under sommarhalvåret, hade hon lärt sig det ultimala knepet för att få uppmärksamhet. Båten hade en företagsbil som stod parkerad på kajen bakom båten. Tyvärr så brukade bilens tjuvalarm starta i tid och otid varvid någon i besättning fick rusa ned för att stänga av det fruktansvärda oväsendet. Beany la ihop två plus två. Oljudet gav uppmärksamhet och vips hade hon lärt sig härma det plågsamma ljudet. Där satt hon på akterdäck och lät som tio bilalarm tills någon behagade komma och hålla henne sällskap.

Att ha en lite tokig skeppare som inte har för hårda regler hjälper till att få en lättsam atmosfär ombord. Och det behövs. Här bor och arbetar tio personer som ofta inte känner varandra från början. Besättningen bor nere i förpiken. Man har fyra dubbelhytter och ett eget dinettområde med bord, soffa, diskmaskin och video. Skepparparet lever i en hytt innaför bryggan två däck upp. Alla skall arbeta, äta, sova och ofta spendera fritiden tillsammans. Att man dessutom bor på sin arbetsplats och under charter ibland har en arbetstid som överstiger tolv timmar underlättar inte det hela. Att då hålla sams och undvika intrigrar är omöjligt. Det är inte så underligt att personalomsättningen är stor i yrket. Sen Jim och Jana tog över Mi Gaea, för ett drygt år sedan, är bara Olav kvar från den ursprungliga besättningen.

När man bor så tätt på varandra är det svårt att ha något privatliv. Allt som händer under en kväll på stan blir nyheter vid frukostbordet. Och på Mi Gaea händer det mycket, då besättningen älskar att festa. Det är lite av en yrkessjukdom. Och när allt är gratis ombord, inklusive drickat, är det lätt att hänge sig åt seriöst festande när en hård arbetsdag är slut.

De som har starka och särpräglade karaktärer påverkar alla ombord, speciellt om den är dominerande. Rob har en otrolig förmåga att slänga käft. När middagarna äts under tystnad, eller en stillsam konversation kan påbörjas, brukar det vara för att han är på vakt. Den sarkastiska humor som Rob använder sig av sätter en prägel på stämmningen. Men de flesta i besättningen har en mjuk sida om man har ett samtal på tu man hand, inklusive Rob. Men i grupp är det en hårdare. Så tesen anfall är bästa försvar gäller.

De flesta båthamnarna i Västindien och Medelhavet har en eller flera barer där dessa havets yrkesmän och kvinnor strålar samman och utbyter sin frusturation över besvärliga chartergäster och tokiga skeppare eller bara släpper loss. Det är samma stämning och personer oavsett om orten är Antibbes i Frankrike, Ft Lauderdale i USA eller English Harbour i Antigua. Det är bara bakgrundsmusiken, vädret, tidpunkten och bartendrarna som varierar. Och huvudingridienserna i denna soppa är festande och raggande. Det påhittade sociala livet och intrigrarna i någon av de berömda amerikanska långkörarna typ “Dallas” eller “Falcon Crest” är bara barnleken i förhållande till verkligheten ombord dessa båtar.

Men alla kan inte vara ute och festa. På dessa båtar är alltid någon på vakt i hamnarna. Till sin hjälp har man på Mi Gaea ett internt TV-övervakningssystem med fem kameror och ett rörelsaktiverat larm. Man kan sitta nere vid besättningens dinett och titta på TV-monitorer (finns också på bryggan och i skepparen hytt). Dessa är kopplade till en video. Det behövs. I skandinavien till exempel hade man flera objudna gäster som klev ombord och tog det som en självklarhet att kunna sitta på akterdäck och njuta av lyxen.

Under en charter i Medelhavet ville gästerna röka cigarrer. Men besättningen hittade inga fast det alltid ska finnas rökverk på lager i ett skåp på akterdäcket. Förklaringen kom en vecka senare när man spelade upp ett videoband som aktiveras av rörelselarmet ombord. I en Italiensk hamn några dagar innan chartern hade ingen väckts av larmet. Men videofilmen som spelades upp visade en äldre gentleman i hatt som klev ombord. Han vandrade världsvant runt på akterdäck och blandade sig en grogg från barskåpet. Sen letade han fram lådan med cigarrer, tände en med ett par rejäla puffar, stoppade resten i fickan och spatserade iland igen.

Men systemet kan också ställa till det. En morgon i Antibbes såg skepparen lite sömdrucken ut. Som vanligt hade han vaknat då och då under natten då larmet gått på när besättningen linkade hem på småtimmarna. Han brukar då slå en flukt på sin video som spelar in händelserna för att kontrollera så att det bara är besättningen som anländer. Vid fyratiden såg han Rob irra omkring på akterdäck. Inget ovanligt i för sig. Men han verkade inte ha någon nyckel med sig så han gick upp för att släppa in honom. Men inget spår av Rob. Han gick tillbaks till sin hytt. På TV:n vandrade Rob fortfarande omkring på akterdäck. En ny tur ned dit visade inget tecken av honom. Väl tillbaks syntes han fortfarande på TV-skärmen men denna gång tilsammans med Paula. Hon började duka bordet, klockan fyra på morgonen. Han gnuggade ögonen i förvåning tills han insåg att videon spelade upp ett gammalt band från en charter istället för spela in “live”.

Men min tillvaro ombord började som sagt i Helsingfors med att förbereda båten för avsegling efter ägaren hade lämnat. Arbetet ombord har en strikt uppdelning. Värdinnorna har hand om “insidan” medan “däcksgänget” har hand om “utsidan”. Så värdinnorna kastade sig på uppgiften att lägga ut skydd för heltäckningsmattorna surra fast lösa inventarier och städa upp det värsta efter ägaren och hans vänner.

Däcksgänget tog med hjälp av en däckskran ombord de två specialtillverkade Harley Davidson motorcyklarna. Ägaren har “HD” som hobby och har ett femtontal “hojar” som brukar alternera ombord. De stuvas nere i motorrummet genom en lucka med hydralhiss på akterdäck och tas upp när det finns tillfälle för ägaren och hans fru att åka på en “cruise” runt omgivningarna. Sen förbereddes båten för havsfärd genom att säkra ankare, jollar och montera på stormskydd för fönstrena.

Att lägga ut från kajen i Helsingfors var inga problem. Trots sin storlek talade Jim om för mig att Mi Gaea är lättare att hantera än de segelbåtar han dittills jobbat på. Dubbla motorer och en kraftig bogpropeller gör att Mi Gaea med lite skicklighet och inte alltför hård vind kan förflyttas i sidled.

Väl på väg kom alla snart in i rutinerna som kom att följa oss de tolv dagar det tog från vårt nordiska grannland till värmen på Rivieran. Kockan Eli, värdinnorna Paula, Sarah och Jackie samt Jana var vaktfria. Det var mycket som skulle göras. De dagliga göromålen med städning, matlagning, diskning och tvättning skulle skötas. Jag nästan skämdes för den service som gavs. Det var som att äta på fina krogar varje dag. Och tvätten lämnades i smutskorgen för att levereras nystruken nästa dag. Det var dock inte alltid som plaggen hittade sin rättmätiga ägare förrän ett par dagar senare. Och ren tvätt som inte hämtades direkt betraktades som allmän egendom. Men lite svinn får man räkna med.

Förutom de dagliga sysslorna skulle de också förbereda för chartern. Ägarens personliga persedlar skulle stuvas om. En total inventering och organisering av förråden med mat, sprit och annat skulle göras. Sen skulle alla gästkabiner med toaletter samt salonger dammsugas, rentorkas och poleras från topp till botten.

Maskinisten Steve levde sitt eget liv. Han såg till att de två Caterpiller dieslarna spann som katter samt att alla tre hjälpkärrorna var funktionsdugliga. Ja förutom alla små elektriska och mekaniska problem som kunde uppstå. Det kunde vara någon av de tre fristående kyl-och fryssystemen som började gå dåligt. Eller någon av luftkonditioneringsenehterna som la av med en suck av utmattning. Eller en av de båda avsaltningsanläggningen som behövde nya filter. Eller en torktumlare som började lukta som en svedd katt. Eller bara en lampa som slutade fungera. Eller …. Steve hade en liten griffeltavla vid besättningens dinett där alla såna problem skrevs upp. Sen strök han dem allteftersom de blev fixade.

Vi övriga, Jim, Olav, Rob, Vicky och jag själv, delade upp oss i tre timmars singlepass på dagen och ett dubblerat fyratimmarspass på natten. Dessutom skulle vi jobba en fyra, fem timmar under dagen med underhåll. Jag fick passet 14.00 till 17.00 samt midnatt till 04.00. Det senare tillsammans med Olav.

Båten hade använts hårt den senaste tiden så mycket av det kosmetiska hade blivit eftersatt. Förutom det sedvanliga tvättandet, putsandet och fejandet måste bland annat soldäckets golv målas om, teakdäcket få en kemisk rengöring samt i stort sett alla teakräcken och borden utomhus få ett nytt lager med fernissa. Och det finns närmare 200 meter teakräcken på de tre däcksnivåerna ombord. Men det började som alltid med en färskvattenrengöring av hela båten. Lika viktigt som att besättningen får duscha.

Men vi hade våra fridagar. Det berodde oftast på dåligt väder med saltspray ända upp till soldäcket. Vi hade två kulingar med över 15 m/s på nosen. En på Östersjön och en innan Engelska kanalen. I den krabba sjön riste hela båten när den landade med förskeppet på en våg. Besättningen tyckte det var helt OK. Det är nämligen väldigt svårt att sova i förpiken när man spenderar halva tiden i luften. Då kunde de motivera användandet av de luxiösa gästkabinerna akter ut. Med egen video på rummet och toaletter med guldlamerade kranar.

När det var som värst brukade Jim komma upp på bryggan.
“Dags att reva”, sa han på bästa seglingsmaner. Sen tog han ett fast grepp om gasreglagen till de två dieslarna och drog ned motorvarvet. Dopplerloggen visade en fartminskning från tolv till runt nio knop.
“Så, nu känns hon bättre i sjön”, sa han och gick och la sig igen.

Annars lunkade båten på i sin marchfart på tolv knop. Att kunna bestämma sin ankomsttid 2 500 sjömil bort på några timmar när är en ovanlig känsla för en gammal seglare.

Förutom vakt och arbetspassen avbröts vardagen av fisket och en födelsedagsfest för Jim när vi passerade Bisqaya. Det var kostymparty med en gourmémiddag i huvudmatsalen. Det startade med välkomstdrink och diverse tokiga lekar. Det slutade med disco på akterdäck. Timmarna under nattpassen som följde spenderade samtliga med tunga ögonlock.

På vägen ned berättade besättningen om hur lyckad Östersjökryssningen hade varit. Vädret kunde ingen klaga på och alla, inklusive ägarna, tyckte det var underbart att uppleva någonting annat än Medelhavet. Speciellt skärgådsnaturen upplevde man som unikt och fantastsiskt. Som nordbo var det musik i mina öron. Men den kryssningen gick inte helt problemfritt. I St Petersburg rammade lotsbåten aktern vilken vi fick reparera i Antibbes. Till råga på allt satte lotsen båten på grund vid inseglingen till hamnen.

I Fäärö i Danmark blev det en annan typ av problem. Det var naturligtvis skämtaren Rob som orsakade det. De anställda på båten har tystnadsplikt och får inte avslöja vem ägaren är. Den frågan kommer nämligen alltid från nyfikna på kajkanten. Så också vid besöket på denna lilla danska ö.
“Det är Mick Jagger som är ägaren”, svarade Rob med en oskyldig leende.
Storögt gick frågaren därifrån. Det dröjde inte mer än ett par timmar förrän halva öns befolkning stod på kajen, inklusive ett TV-team. De närmade sig Jim och frågade om ägaren var ombord.
“Ja, det är han”, svarade Jim sanningsenligt ovetande om Robs utspel.
“Kan vi få tala med Mr Jagger”, fortsatte reportern.
“Mr Jagger”, svarade Jim frågande innan han fick situationen klar för sig.
Det största problemet hade Jim att för ägaren finkänsligt förklara anledningen till folksamlingen på kajen. Men eftersom alla tittade efter Mick Jagger hade ägaren inga problem att undvika nyfikenheten. Och eftersom han har en stor portion humor så skrattade han gott åt situationen.

Efter vi hade anlänt till Antibbes började en ny rutin. Det var hårt arbete från åtta till fem som gällde. Och det var mycket som skulle fixas och poleras innan chartergästerna skulle plockas upp i den charmiga lilla hamnen Portofino i norra Italien. Vi la till i Antibbe för det är ett bättre ställe att få saker gjort och för besättningen att få lite R&R (Rest and Relaxation), vilket mest består av att festa. Det senare är också en nödvändighet som motivation för besättningen. Mi Gaea hade ett hårt program framför sig. Två långa charter med bara 24 timmars mellanrum. Det tar på krafterna. Då behövs en nöjd besättning. Men R&R kan också vara att låna någon av “leksakerna” ombord, vare sig det är vattenskidor, windsurfingbräda, laserjollen eller en vattenskoter. Eller så kan man ta någon av mountaincyklarna för en utflykt. Eller bara ta det lugnt med en bastu eller titta på någon av de nästan femhundra videofilmerna ombord.

Vi fick mycket gjort i Antibbe. Det mesta av fenissningen hanns med. Och allt eftersom gästurymmena i båten blev färdigstädade och polerade var värdinnorna på oss som hökar. Inga fingeravtryck på polerade speglar eller förgyllda dörrhandtag. När vi anlände till den charmiga lilla italienska hamnstaden Portofino dagen innan chartern blev jag påmind att detta är en värld för “the rich and famous”. Vi var största båten i hamnen. Trots att Rod Stewarts yacht låg på ena sidan och yachten som Rod Stewart var chartergäst ombord låg på andra.

När jag lite sorgsen lämnade båten i Portofino för min hemfärd pågick en febril aktivitet ombord timmarna innan chartergästerna skulle anlända. Däcksgänget, som tillbringar halva sin arbetstid med ett sämsskinn i handen, putsade av de sista ytorna fernissa medan huvudvärdinnan kammade mönstret i heltäckningsmattan åt rätt håll. Allt skulle vara perfekt. Att jag sen mötte Rob klockan sex på charterdagens morgon passar bara in i bilden av livsstilen på dessa båtar. Jag var på väg upp för att ta några foton i det fina morgonljuset. Han var på väg tillbaks till båten efter en natts festande. Men den gyllene regel är att festa som du vill bara det inte inverkar på ditt arbete.