Ankring bortom horisonten, del 4: Planeringen
Innan man slÀpper ner ankaret mÄste man planera för att det skall fungera bra och man skall kunna sova gott pÄ natten. Det handlar om att ha koll pÄ förutsÀttningarna pÄ den plats man skall ankra pÄ. Det gÀller hur skyddad den Àr, typ av ankarbotten, djupet, vilket utrymme för att svÀnga runt ankaret som finns beroende pÄ grund och andra bÄtar.
Platsen
Att platsen Àr skyddad Àr grunden för en bra ankarplats, men vad skyddet ska bestÄ av Àr olika mot vad vi Àr vana vid frÄn skÀrgÄrden. I tropikernas passadvindsbÀlte söks ankarplatser som har sjölÀ men som fortfarande har en flÀktande bris, idealet, blir dÀrför innanför ett barriÀrrev. Det innebÀr dock dels att det alltid hinner bli lite smÄvÄgor, vilket kan fÄ bÄten att rycka i ankaret, men framför allt pÄverkar vindens tryck bÄten dÄ passadvinden ofta blÄser runt 10 m/s. SÄ den kraftiga vinden man försöker undvika i skÀrgÄrden Àr nÄgot man söker i tropikerna. Det stÀlls alltsÄ andra krav pÄ den ankarutrustning man bör ha och sÀttet man ankrar pÄ.
I andra omrÄden, som Medelhavet, finns ingen stadig passadvind. HÀr rÄder olika vindförhÄllanden. Dels styrt av vÀderförhÄllanden men ocksÄ en del speciella vindar för olika omrÄden med namn som Mistral (Lejonbukten i Frankrike), Meltemi (Kykladerna i Grekland) och Sirocco (ökenvind frÄn Sahara). Dessa vindar Àr ofta orsakade av en kombination av landförhÄllanden och stadiga vÀdersituationer. Sedan tillkommer i mÄnga fall lokala vindeffekter skapade av naturen med höga berg och djupa dalar. Kraftiga fallvindar kommer nerför lÀsidan pÄ bergssluttningar och ger inte nÄgot lÀ nÀra land. Vindar som accelererar nÀr de pressas ihop genom dalgÄngar och ger en kraftig vind pÄ de ankarplatser som ligger i dalgÄngens förlÀngning. Gemensamt Àr att nÀr det blÄser gÄr det visst att hitta sjölÀ, men att vindstyrkan ofta Àr högre och vinden mer byig Àn ute pÄ öppna havet. Seglingsbeskrivningarna brukar ge en bra bild av vad man kan förvÀnta sig av lokala vindförhÄllanden pÄ olika ankarplatser.
Men det Àr inte alltid man kan hitta en ankarplats skyddad frÄn havets dyningar och vÄgor. En del öar som ligger ensamma lÄngt ute till havs har inte nÄgon djup skyddande vik. Ankarplatsen ligger ganska oskyddad pÄ lÀsida frÄn den vanligaste vindriktningen. Det betyder att man ibland fÄr ankra dÀr bÄde dyning och vindvÄgor rullar in. Det kan vara rulligt och guppigt, men med rÀtt ankarutrustning gÄr det oftast bra ÀndÄ. Obehaget av bÄtens rörelser Àr priset man betalar för att besöka en del av de svÄrÄtkomliga öarna. SjÀlvklart finns det en grÀns nÀr det Àr farligt att ankra utan ett skyddande landomrÄde och det Àr bÀttre att segla vidare. Var grÀnsen gÄr beror pÄ bÄt, ankarutrustning och besÀttning, men nÀr vind och dyning samverkar sÄ kÀttingen Àr spÀnd av vinden och dyningen/vÄgorna lyfter fören högt upp Àr risken för att ankaret ska ryckas upp stor.
Med öppna ankarplatser kan förhĂ„llanden Ă€ndras snabbt sĂ„ en beredskap att snabbt lĂ€mna platsen mĂ„ste alltid finnas. Det innebĂ€r att man snabbt ska kunna ta sig ut till bĂ„ten frĂ„n land om en dyning börjat rulla in. En dyning som bryter mot en strand kan vara svĂ„rforcerad med en jolle, sĂ„ det gĂ€ller att starta avfĂ€rden innan brotten blir för stora. Dyning Ă€r för övrigt nĂ„got som mĂ„nga ankarplatser kan lida av, Ă€ven om de Ă€r skyddade för vindvĂ„gor. Dyningen har en förmĂ„ga att fĂ€rdas lĂ„nga strĂ€ckor och kan komma oberoende av den lokala vindriktningen och â styrkan. Den smyger sig runt uddar in till ankarplatser, Ă€ven om de ser ut att ligga i sjölĂ€ pĂ„ sjökortet. Men dyningen ger mer en obehaglig rullning och svĂ„righeter vid landstigning med jollen Ă€n vad den Ă€r en fara för bĂ„ten.
Botten
I skÀrgÄrden Àr vi bortskÀmda med en lerbotten pÄ de flesta rekommenderade ankarplatserna. Leran Àr en utmÀrkt ankarbotten som de flesta ankartyper fÄr bra grepp i. Bortom horisonten Àr det betydligt mer variation pÄ ankarbotten och i de tropiska farvattnen, bland korallrev och vulkanöar, Àr det vanligast med sandbotten. Ofta har botten inslag av korallhuvuden och sjögrÀs. Sanden kan ocksÄ vara olika hÄrt packad vilket ger den olika egenskaper. De tropiska vattnen Àr klara, vilket gör att man lÀtt kan se var den ljusa sanden finns för att hitta en bra plats att ankra pÄ. Ibland kan enstaka molnskuggor förvÀxlas med korall eller omrÄden med sjögrÀs.
I omrÄden med mer mjuka bergarter kan det ljusa omrÄdet i stÀllet vara sandsten som ankaret bara kommer att glida pÄ. DÀr kan det istÀllet vara bra att leta efter de mörka partierna med sjögrÀs som vÀxer pÄ mer porös ler- och sandbotten. NÀr ankaret vÀl har penetrerat sjögrÀset kan det grÀva ner sig och ge bra hÄllkraft. Det finns Àven omrÄden dÀr det Àr mer varierat med mindre stenar, sand och sjögrÀs, platser dÀr man kan behöva göra mÄnga försök innan ankaret lyckas grÀva ner sig Guideböckerna brukar varna för ankarplatser med dÄlig hÄllbotten, var det Àr bÀst att ankra kan ocksÄ variera pÄ samma ankarplats. Olika ankare har ocksÄ sin styrka pÄ olika typer av bottnar.
Djupet
Liksom i skÀrgÄrden gÀller det att hitta ett bra djup dÀr man ankrar. DÄ Àr ekolodet ett av de viktigaste instrumenten ombord. Med lite vana kan man lÀra sig att lÀsa vattendjup och typ av botten genom fÀrgen i vattnet. Det ideala djupet beror pÄ hur djupt bÄten sticker, vilken ankarutrustning som finns, hur omgivningen ser ut och om det finns tidvatten eller inte. Ju grundare vatten man ankrar pÄ, desto bÀttre dragvinkel fÄr ankaret och sannolikheten för att ankaret ska börja grÀva ner sig ökar. Samtidigt gÀller det att det inte Àr för grunt dÄ vind- eller strömriktning kan Àndras och bÄten snurra runt och hamna pÄ ett Àn grundare omrÄde och med kort kÀtting minskas flexibiliteten vid byig vind.
Sedan beror det pĂ„ om det Ă€r vĂ„gor och vind som gör att bĂ„ten rör sig mycket, eller om det Ă€r helt vindstilla och skyddat för vĂ„gor, tidvatten, dyning och svall. Att ankra pĂ„ en botten som sluttar kraftigt utför Ă€r en risk dĂ„ det Ă€r svĂ„rare att fĂ„ ankaret att greppa. Om man dessutom börjar dragga minskar sannolikheten att ankaret ska grĂ€va ner sig igen. BĂ€st Ă€r att ankra pĂ„ plan botten eller i âuppförsbackeâ, dĂ„ blir dragvinkeln bĂ€st. Att ankra i uppförsbacke Ă€r en av fördelarna nĂ€r man ankrar med en lina i land.
Med tidvatten gÀller det att ha koll pÄ nivÄskillnaderna sÄ man inte ofrivilligt hamnar med kölen pÄ botten eller ankaret i luften. Om man kommer vid lÄgvatten och ankrar nÀr det Àr trÄngt pÄ ankarplatsen Àr det lockande att ha för lite kÀtting ute. Om det Àr stora tidvattenskillnader kan ankaret lyftas upp frÄn botten vid högvatten. Om man kommer vid högvatten Àr det lockande att ha mycket kÀtting ute som ger alldeles för stor svÀngradie vid lÄgvatten.
SvÀngutrymme
PÄ en del populÀra ankarplatser Àr det trÄngt och tÀtt mellan bÄtarna. DÄ gÀller det att inte bara hitta en plats dÀr ankaret fÄr ett bra fÀste, utan ocksÄ ta hÀnsyn till var alla andra bÄtars ankare ligger och deras respektive svÀngradie. Om vinden skiftar riktning eller dör ut, eller om det finns tidvatten som skapar en ström, sÄ förÀndras ocksÄ bÄtarnas inbördes positioner. SvÀngradien beror pÄ hur djupt det Àr och hur lÄng kÀtting man har ute. Om det finns tidvatten kommer lÀngden pÄ kÀttingen att variera, svÀngradien blir mindre vid högvatten och större vid lÄgvatten. SvÄrast att göra dessa bedömningar Àr det om man anlÀnder nÀr det Àr vindstilla. DÄ gör kÀttingens tyngd att allas kÀttingar hÀnger rakt ner (om inte en ström finns). Var sedan ankaret ligger Àr omöjligt att se om det inte Àr grunt och vattnet sÄ klart att man visuellt kan följa kÀttingen pÄ botten till ankaret.
Ăven vid svag vind kan kĂ€ttingens tyngd göra att fören pekar mot en svĂ€ng i kĂ€ttingen snarare Ă€n sjĂ€lva ankaret. Det Ă€r lĂ€ttare om det blĂ„ser, dĂ„ pekar nosen mot ankarets plats om det inte rĂ„der en stark ström som pĂ„verkar skrovet. Sedan vet man inte hur mycket kĂ€tting varje bĂ„t slĂ€ppt ut, det kan variera och dĂ€rmed ocksĂ„ svĂ€ngradien. Om det Ă€r en byig vind tillkommer en annan parameter: faktumet att de flesta bĂ„tar âseglarâ pĂ„ sitt ankare. BĂ„ten ligger sĂ„ledes inte still i ett lĂ€ge Ă€ven om vindriktningen Ă€r densamma. Men âseglandetâ ger en indikation pĂ„ svĂ€ngradien, sĂ„ det kan vara till hjĂ€lp vid bedömningen. En del anvĂ€nder en ankarmarkör/triplina, en boj som flyter pĂ„ vattenytan och Ă€r fĂ€st i ankaret. NĂ€r en bĂ„t som letar efter ankarplats nĂ€rmar sig brukar jag gĂ„ upp till fören och peka ut riktningen till mitt ankare. Det underlĂ€ttar för de som ska ankra och gör att jag kan försĂ€kra mig om att de inte lĂ€gger sitt ankare för nĂ€ra mitt.
Det Àr inte det lÀttaste att hitta den ideala platsen att fÀlla ankaret nÀr det Àr trÄngt, speciellt om man lÀgger till att bÄtar inte rör sig pÄ samma sÀtt vid förÀndringar, vind och ström pÄverkar olika skrovformer olika. Sedan fÄr man se upp sÄ ingen ankrar med en tamp som ger större svÀngradie. Eller med ett hÀckankare för att undvika att svinga fritt. Det Àr okej om alla gör det, men om det bara Àr nÄgon enstaka bÄt stÀller det till det för resten av de ankrade bÄtarna nÀr vinden vÀnder och dess lÀge Àr oförÀndrat. Det hÀnder ju dÄ och dÄ att bÄtar draggar, ofta pÄ grund av att förhÄllanden har förÀndrats eller att man inte har kontrollerat att ankaret greppat innan man lagt sig till ro för natten. Ibland ligger bÄtar för tÀtt, vilket gör att de kommer farligt nÀra varandra. SÄ ett visst mÄtt av vaksamhet Àr bra, och i tropikerna tycker jag om att sova i sittbrunnen. Dels för att bÀst njuta av den svalkande vinden, men ocksÄ för att ha bra koll pÄ vad som hÀnder i omgivningen.
