Båtbyggarna på Symi

Symi är en av favoritöarna i Grekland med en vacker huvudstad, vars pastellfärgade husfasader klättrar upp mot sluttningarna runt den välbesökta hamnen, en avslappnad stämning på ankarplatsen i viken med byn Pethi på stadens ”baksida” och fjordliknande vikar på västkusten med en spännande natur. Men vad jag har återkommit till är båtbyggarna i Pethi. Jag har följt hur deras båtar vuxit fram ur trähögar under det skuggande trädet bredvid tavernan på stranden. En roddbåt har blivit klar medan den stora båten fortfarande låg på land när Sarita seglade västerut i år.

Det finns dock en risk att traditionen dör ut då de två som varit aktiva med båtbyggandet måste vara över eller runt 80 år bägge två, och inga unga hantlangare har synts till. De två båtbyggarna talar inte något annat än grekiska och mitt ordförråd begränsas till tack och några hälsningsfraser, så jag har inte riktigt klart för mig ägarförhållanden och annat. Vad jag dock sett är olika båtar växa fram under skickliga och starka händer och kroppar. Här finns inga ritningar eller laserskärare, här gäller det att leta efter trädstammar och grenar med rätt böj, ögonmått och enkla traditionella byggnadsmetoder som består i en blyertspenna och passare. Och man spikar bordläggningen.

Under det stora trädet kan de arbeta i skugga och i skjulet innanför finns en maskinpark med lite halvantika maskiner som jag känner igen från slöjdsalen när jag gick i lågstadiet någon gång på 1960-talet. En bandsåg, ett borrstativ, ett skruvstäd och sen en modern hyvelslip och slipmaskin. Där inne ligger sågspånen i högar och plankor och annat byggmaterial huller om buller (i mina ögon, de har säkert järnkoll på allt som finns därinne). Utanför ligger de längre plankorna, långa kraftiga grenar och några tjocka stockar. Där finns också båtar uppdragna som väntar på reparationer, och mot vattnet finns en slip för sjösättning (förmodligen genom att rulla på stockar). Runtomkring springer hönsen och tupparna omkring och så står det några stolar vid ingången till skjulet. Där ser man männen ofta sitta och fundera och prata om, ja förmodligen en del om båtbyggandet men troligen också om livet i allmänhet. Ibland kommer byns barn och leker runt båtarna, kanske är det släktingar till männen, kanske är det framtidens båtbyggare?

Under de tre somrar jag återkommit hit har jag sett en mindre roddbåt bli färdig på två säsonger och en större fiskebåt på runt 20 meter växa från kölplanka till färdigt skrov med påbörjad överbyggnad. Mest imponerande var när tvåtumsspik efter tvåtumsspik slogs in med en slägghammare. Det tog inte mer är fem sex slag så var den inne, och inte en miss. Jag skulle inte orkat hålla i det tunga verktyget speciellt länge, än mindre oförtrutet hamra in spik efter spik. Mannen, som säkert var över 80 år, bestod bara av muskler. Se mer i filmen nedan genom att klicka på lilla bilden. Kommunikationen mellan männen är ordlös. Steg för steg så sker bara saker utan att ett ord yttras.  Samarbetet har tagit år och många båtar att fullända och är en njutning att se på.
.

Och när jag stått och studerat arbetet ett tag om hur de mätte och sågade ut de sista plankorna i bordläggningen så vände sig en av männen bort mot mig och vinkade. Först trodde jag han vinkade till någon som stod bakom mig, men när jag vände mig om var det tomt. Vinkningen blev mer än gest att komma så jag gick bort till honom. Han gestikulerade att jag skulle hjälpa honom att hålla plankan som skulle bli bordläggning på plats mot skrovets spant så han kunde göra märken med sin passare och blyertspenna. På plankan markerade han bredden och var spanten skulle hamna. Så där stod jag helt plötsligt och blev en del av båtbyggeriet, något som naturligtvis satte extra färg på hela upplevelsen.

Nu har Sarita lämnat området där Semi ligger alldeles vid den turkiska kusten, men minnen från båtbyggarna på Symi finns kvar. Det behagliga tempot, den vänliga atmosfären och den imponerande yrkesskickligheten kommer leva med mig resten av livet. Jag bara hoppas att hantverket kan få leva vidare så andra kan få uppleva det jag gjort och att jag kan slå in en tvåtumsspik med en slägghammare på fem slag när jag är 80.

KLICKA PÅ BILDEN FÖR ATT SE FILMEN OM BÅTBYGGARNA PÅ SYMI.