Mellan hopp och förtvivlan

Nu har vi snart legat på land i två år och Sarita har fått en välbehövlig omvårdnad, uppgraderats på många punkter och fått ny utrustning för långsegling. Men resan har varit fylld av motgångar som gjort att vi känt för att ge upp drömmen och flytta iland men också av tillfredsställelse av att ha klarat av utmaningarna som resulterat i en bättre och mer funktionell båt. 

Vi har över 100 projekt på arbetslistan även om vi ständigt har nöjet att stryka de vi avverkat. Mycket är vi nöjda med som att ha monterat 4 solceller (totalt 440 W) och en vindgenerator (200 W), köpt och monterat ett vindroder, minskat bredden och installerat vår badstege, rensat bort många av de lösa elsladdar som finns ombord, tagit bort teak däcket och fått båten tät och mycket annat. det är en enorm tillfredsställesle att se att Sarita ständigt blir bättre och att vi får mer och mer kontroll över systemen ombord.

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Vi har upptäckt att vi ibland glömmer bort hur mycket vi gjort utan bara tittar på det vi har på arbetslistan vilket ibland skapar indignation och hopplöshet. Men vi har istället för att radera gjorda projekt satt en nolla framför (vi har ett excelark där vi graderar projekten efter viktighetsgrad från 1 till 10) så vi ständigt kan se inte bara vad vi har kvar att göra utan också vad vi faktiskt gjort. Det ökar moralen och motivationen ombord.

Däck och skotskenor

Mycket av vad vi gjort har vi varit medvetna om hur mycket jobb som behövs, som att riva hela teakdäcket även om det nog tog längre tid än beräknat. Däremot så har delmoment bjudit på lite blandning av lycka och frustration där skotskenorna nog är det tydligaste exemplet som finns beskrivit i detalj i detta inlägg. Men att behöva efter att med stort besvär fått dit skenan bara för att upptäcka att bulthålen inte var lika djupa på hela skenan och därmed inte skrotvagnen kunde passera och att det blev nödvändigt att rycka bort dem en andra gång var frustrerande. Men tack vare butyltape, vår nya kärlek ombord, så blev det inte lika besvärligt som vi fruktade. 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Men det är inte bara skotskorna som skapat glädje och frustration. Hela arbetet med att ta bort teaken på däck, borra upp över 3000 hål för att torka ur distansmaterialet, sen fylla hålen med epoxi och sedan epoxispackel för att sedan måla har varit en resa mellan hopp och förtvivlan. Vi kunde konstatera att på runt en kvadratmeter i fören så hade det över laminated släppt från distansmaterialet (som är trä). Där fick vi en offert på nästan 20 000 för att åtgärda vilket var frustrerande, men allt eftersom vi började lära oss detta med epoxi och laminering så fixade vi det själva med mycket gott resultat.. 

Men den största frustrationen har nog målningsprojektet varit. Under sommaren utvärderade vi olika alternativ för att måla däcket och valde till slut mellan Kiwigrip och De Ijssel tvåkomponentsfärg. Vi fastnade fördes senare och köpte färg under sensommaren. I höstas hann vi med att måla två lager med grundfärg på den största delen av däcket innan regnet började bli för ihållande och vi bestämde att vänta till våren med resten. Problemet var att det blev ingen vår, årstiden i Grekland där vinterregnet upphör och solen tittar fram och sakta blir varmare. I år hoppad moder natur över den årstiden och gick direkt från vinterregn till sommarvärme på över 25 grader. Vi mätte temperaturen på däck och efter att morgondaggen försvunnit så var däcktemperaturen snart uppe i 25 grader i skuggan och upp mot 40 i solen bara efter någon timme.

• 

• 

Så frustrationen av att inte kunna måla ökade under juni men då vi hade så mycket andra projekt beslöt vi oss för att lägga målningen på hyllan till hösten. Nu hoppas vi att sommarvärmen med ibland över 35 grader i ruffen inte påverkat färgerna vi har förvarade i ett skåp i Sarita, det skulle verkligen skapa frustration. Nu hoppas vi att det blir en höst med temperaturer på under 25 grader på dagen (vi har täckt in den största delen av Sarita med soltält) innan höstregnen och frontpassagerna börjar.

Ankarvinschen

En annan känslomässig bergochdalbana har varit vårt ankarspel. vi har de senaste åren sett att det i ökande grad läckte olja i växellådan under däck så vi tog ut hela enheten och såg hur totalt korroderat många delar var som vi beskrivit i detta inlägg. Mörker och depp. Vi blev dock glada att det fanns reservdelar fortfarande tillgängliga så vi beställde en ny sats med packningar och de värst korroderade delarna för runt SEK 5 000 (en ny Maxwell ankarvinsch som motsvarade vår gamla (passade i däcksmallen) kostade över 50 000). 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Sen åkte vi till Sverige och gav varvet i uppdrag att plocka isär ankarvinschen och bestämma om det var värt att reparera och i sådana fall sätta ihop och installera den igen. I våras när kom vi ner till en installerad vinsch och allt såg bra ut, lyckan var fullständig. Men efter att ha provkört vinschen såg vi att den fortfarande läckte olja, känslan ändrade färg igen. En av anledningarna till att vi ville varvet skulle sätta ihop den var att vi ville ha garanti på arbetet så med lite hopp kvar kontaktade vi varvet. Den som gjort det hela konstaterade att kanterna på de bägge delarna i växellådan var korroderade så han var osäker på att det skulle läcka eller inte. I instruktionen stod att om det bedömdes att det inte skulle gå att reparera skulle de avbryta renoveringen, men det verkade som om det inte betydde så mycket så vi blev lite molokna efter mötet då hela den räkningen hade hamnat över 10 000 inklusive materialet. 

Vi började titta på nya ankarspel, även av andra billigare modeller men det kändes inte så motiverande då vi satsat på renoveringen. Det skulle bli dyrt även om det inte skulle bli samma kostnad som för en ny Maxwell. Men först beslöt vi att montera bort ankarvinschen för att se om vi kunde hitta läckan, den måste ändå bort om en ny skulle dit. Men med sikaflex så satt den riktigt hårt men med kofot fick vi loss den till slut och kunde få den till vår arbetsbänk under båten. Och där upptäckte vi läckan, något vi hade tänkt kontrollera innan men lite glömde bort när vi fick information om hur dåliga kanterna var och att läckan nog kom från den skarven. Det var nämligen så enkelt att påfyllningspluggen inte var åtdragen så det läckte vid packningen då oljan går lite över påfyllningshålet. Det var med blandade känslor vi konstaterade detta, vi kände oss dumma över att inte ha kontrollerat pluggen från början men samtidigt var det en lättnad att en merkostnad kunde undvikas. Så efter noggranna tester kunde vi konstatera att det inte fanns fler läckor har den renoverade ankarvinschen åter monteras till stor lättnad. Och hittills inga fler läckor.

Motorrenovering

En av de stora investeringarna vi gjort under detta året är att renovera motorn. En ny motor (en Yanmar 4-cylindrig) installerades 2005 och har gått lite drygt 4000 timmar med årligt byte av olja och annat så motorblocket bör vara vårt att satsa på. Men en del kringutrustning har tagit stryk av en packbox som måste droppa och ligger under motorn (reverserat backslag) som bidragit till att motorfästen rostat, en läckande sjövattenpump från tiden med förra ägarna som gjort att stora delar av motorns ”framsida” rostat, ett läckande avgasknä som också bidragit till mer rost än nödvändigt. Det som var nödvändigt att åtgärda var två av motorfästena som behövde bytas. Kostnaden för att göra det med motorn på plats i jämförelse med att lyfta ur motorn (att lyfta ur och in igen var en faastprisoffert) var inte så stor så vi beslöt att passa på att göra en genomgång av alla system av ett varv med duktiga mekaniker. 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Så i våras lyftes motorn ut när vi var i Sverige och det kändes skönt att veta att Yanmar äntligen skulle få lite omvårdnad. Men bilderna och rapporterna vi fick om del efter del som var på upphällningen gjorde att det inte var lika angenämt längre, även om vi förstått och räknat med att det skulle vara fallet. En del saker var bara positiva och behövdes göras ändå som en ny cutlass bäring och packbox till propelleraxeln (en droppfri packbox denna gång), men att en helt ny turbo behövdes (för runt 20 000) då delar inte säljs, eller att oljekylaren till växelhuset behövde ersättas var inte lika kul och vi började jämföra vad en ny motor skulle kosta. Men nu hade vi bestämt oss för att renovera så nu fick det bära eller brista även om det var frustrerande för varje åtgärd som behövdes göras och adderades till kostnaden.

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Men det största bakslaget var nog när vi var på plats och gjorde rent i kölsvinet under motorn för att måla och höll på med att ta bort ljudisoleringen och ersätta den med ny. Delen som sticker ut i båten som en förlängning av röret för propelleraxeln och där packboxen är fäst i var kraftigt korroderat, och verkade vara gjort i aluminium. Det vore en dumdristig chansning att låta den sitta kvar då den kunde börja läcka när som helst. Så med sorgsna blickar var det bara att börja massakern i  området och fram kom en aluminiumhylsa med flera stora hål korroderat i sig som varit inplastad i laminat som börjat släppa. En tickande bomb med andra ord. Så rätt beslut att åtgärda, men en kostnad vi inte räknat med då en ny svarvades fram i hårdplast (liknande delrin) och plastades fast runt plaströret för propelleraxeln. Det blev också en fördröjning av att återinstallera motorn på flera veckor och en stor kostnad.

Slangar och tankar

Det senaste projektet som skapat en härlig tillfredsställelse är byten av alla gamla slangar för dränering  av handfat och dusch på toaletterna samt diskho i pentryt. Det har inte varit lätt att komma åt och dra ut de snart 30 år gamla slangarna som till och med är stelare än våra kroppar, och ersätta dem med nya fräscha slangar. men det har gått. Vi har dessutom upptäckt att en del slangar har bara dränerat rakt i kölsvinet vilka vi nu har kopplat så de leder ner till vår gråvattentank. Dessutom så kontaktade vi varvet för vi ville fa bort så mycket fett som möjligt i tanken. Så med tre liter “propplösningsmedel” som ej skadar glasfiber blandat med vatten i botten lät vi sitta i åtta timmar (enligt instruktion) och sen kom tankbilen från varvet och sög ut allting. Vi sköljde sen tanken flera gånger tills allt såg klart och rent ut. Det kändes underbart att ha en fräsch tank igen.

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Mitt i allt detta tillfredsställande arbete upptäckte vi dock att det kom fukt i durken i salongen och efter lite detektivarbete lokaliserade vi det till den rostfria vattentanken under salongssoffan. Den följer hela soffan i en L-form och rymmer 400 liter. Det var som ett slag i ansiktet som tog bort lusten till vidare arbete under någon dag och glädjen över slangbytena byttes mot mörker och elände. Att svetsa på plats är omöjligt, att ta ut den (om det ens är möjligt) innebär att såga sönder hela inredningen runt soffan och sen ta den för svetsning utan att veta om det går att laga. Och vi vet inte ens var den läcker. Ett alternativ är att laga den inifrån (det finns tre stora inspektionsluckor) med sikaflex, PL 400 eller epoxi. Men hur länge skulle det hålla. Jag där är vi nu och har ännu inte bestämt nästa steg i tankproblematiken. Har ni några funderingar får ni gärna kontakta oss då vi just nu känner mest frustration.