Den stora motorbÄten
Tills min gamla skeppare Jim ringde mig 1992 hade jag inte en tanke pÄ att arbeta pÄ en motorbÄt. Han ringde egentligen för att fÄ hjÀlp med att ta reda pÄ reglerna för att ha en papegoja ombord Mi Gaea, ett  48 meter lÄngt Fead Ship. Jag hjÀlte till med det och agerade lots för dem i Stockholms skÀrgÄrd och tog dem rutter och ankringsplatser de definitivt inte hade i sin agenda. NÀr bÄten sedan skulle tillbaks till hemmahamnen i Antibes i Medelhavet, och det behövdes en hel del extra underhÄll pÄ vÀgen ner, frÄgade Jim om jag ville hÀnga pÄ som leveransbesÀttning. Jag var inte speciellt svÄrövertalad och nÀr vi kom ner till Medelhavet sÄ var jag en del av den fasta besÀttningen. Det blev tvÄ hÀndelserika Är med helt nya erfarenheter av bÄtlivet pÄ vÀrldshaven. Hur det hela startade kan du lÀsa om i ett utdrag av boken om mitt seglarliv jag skriver pÄ.
Att arbeta pÄ en stor lyxig motorbÄt med en besÀttning pÄ tio personer (och som tog max tio gÀster) var en stor skillnad mot att arbeta pÄ en segelbÄt med tvÄ till tre i besÀttningen. Det var mÄnga interna intriger och deviser att bÄde jobba och festa hÄrt gÀllde. Det var ocksÄ mycket striktare Àr pÄ segelbÄtar. Men programmet för bÄten var spÀnnande, förutom en varvsperiod i Miami för en total ommÄlning. Mi Gaea skulle pÄ en jorden runt resa med sin Àgare och familj, och emellanÄt hade vi lite charter.
Resan gick frÄn Medelhavet till Florida för underhÄllsarbetet. Vi startade frÄn Medelhavet i september, under orkansÀsong. Med en toppfart uppÄt 15 knop och bra radiokommunikation med vÀderstationer, bland annat Hurrican Center i Florida, rÀknade vi med att utmanövrera eventuella orkaner. Vi rÀknade inte med att en orkan skulle bildas precis dÀr vi befann oss. Vi var tacksamma att bÄten var ett kvalitetsbygge och vi förberett oss för hÄrt vÀder (med stormluckor i aluminium över vÄra stora fönster).
Efter ommĂ„lningen bar det av mot Centralamerika och genom Panamakanalen, bara för att efter besök pĂ„ Costa Ricas Stillahavskust Ă„ter Ă„ka tillbaks till VĂ€stindien. Men besöket hos Kuna-indianerna i Panamas San Blas-öar var en av höjdpunkterna. Kuna indianerna har ett av de sist kvarvarande matriarkaten i vĂ€rlden och har levt ganska isolerade i sitt delvis autonoma omrĂ„de i Panama. Det hr bevarat mycket av sin kultur inklusive de fĂ€rggranna tygstycken med omvĂ€nd applikation med vackra motiv som kvinnorna bĂ€r. Vi besökte mĂ„nga andra platser pĂ„ vĂ€gen dĂ€r besöket i “the Blue Hole” i ringrevet “the Light House reef” utanför Belize barriĂ€rrev. Mitt i ett omrĂ„de med djup varierande mellan 0 och 5 meter full av korallhuvuden sĂ„ öppnar sig ett rund hĂ„l med över 100 meters djup. Navigeringen dit och tillbaks ut ur ringrevet var spĂ€nnande, pĂ„ grĂ€nsen till farligt, dĂ„ det gĂ€llde att bĂ„de komma dit och lĂ€mna innan solen stod för lĂ„gt bĂ„de pĂ„ för- och eftermiddagen. Med en halvtimme i sjĂ€lva hĂ„let lyckades manövern.
Sen bar det upp till Florida för underhÄll innan New York och Bermuda stod pÄ programmet innan vi Äter Äkte över till Medelhavet. Sen var det genom Suezkanalen för vidare transport till Malaysia och sedan Thailand och Indonesien. DÀr hoppade jag av och reste runt fjÀrran östern med ryggsÀck och Lonely Planets guideböcker innan jag kom hem till livet som frilansare igen.
LÀs om hur jobbet pÄ Mi Gaea började
