Orkanen Gloria ombord Swan 57:an Iaorana
Gloria, orkanen, var redan gammal när hon äntrade en nordlig bana öster om Bahamas. Hon hade bildats utanför Afrikas kust och färdats långsamt över Atlanten. Nu hade hon fördjupats till en orkan av 7:e graden, på en sjugradig skala, med vindar över 60 m/s.
Svängen hon startade tidigt onsdagen den 25 september 1985 var klassisk för tidigare orkaner som härjat USA:s östkust. När hon etablerat sin nordliga kurs var det bara en fråga om vilken amerikansk stat som skulle drabbas värst.
Jag och kockan Annie var ombord Iaorana och låg vid Pilot Points Marina på Long Island Sounds nordkust i staten Connecticut. Vid 12-tiden på onsdagen gav väderlekstjänsten denna del av kusten 10 % chans att bli hemsökta av Gloria.
Jag var på det klara med att även om Gloria inte skulle landa i Connecticut så måste jag förbereda mig som om hon skulle göra det. Men jag hade problem. För det första hade jag ingen lokalkännedom om var det fanns en bra plats att möta damen.
För det andra hade jag inga tidigare erfarenheter av orkanvindar. I november året innan hade jag seglat runt orkanen Klaus på en leveranssegling mellan Bermuda och Västindien. Men vi kom aldrig närmare än ett par hundra sjömil från ögat, vilket i mitt tycke inte var tillräckligt långt ifrån. Men vi upplevde då endast lite styva kulingvindar med orolig sjö.
Jag började fråga runt bland varvsarbetarna jag lärt känna på marinan där vi låg. Jag koncentrerade mig på de gamla sjöbusarna, alla som rökte pipa och hade skepparmössa.
“Om den kommer med full kraft spelar det inte så stor roll var du befinner dig”, sa en och tittade mig djupt i ögonen.
En av de yngre arbetarna, som aldrig ägt någon båt, föreslog att jag skulle dreja bi i Long Island Sound. Härligt, tänkte jag. Orkanbyar, brottsjöar, ingen sikt och läland i alla riktningar. Nej tack.
Jag gick tillbaka till båten med många frågor i huvudet. Skulle jag stanna i marinan där jag hade sakkunniga i närheten men en risk för att bli träffad av allt möjligt flygande i luften och flytande på vattnet samt ett stort antal båtar som kunde slita sig. Eller skulle jag gå upp i Connecticut River och försöka hitta någon skyddad plats att lägga mig. Det som blev avgörande var min tankelek om vad som skulle hända om orkanen anlände samtidigt som det var högvatten. En kraftig orkan kan ta med sig en tidvattenvåg som är ett par meter högre än normalt vattenstånd. Jag då tittade på hur mycket som stolparna som flytbryggorna var fäste stack upp när det var högvatten. De kortaste stolparna var inte mer än ett par meter över vattnet. Det skulle innebära att om orkanen kom samtidigt som det var högvatten fanns det en risk att flytbryggorna skulle börja flyta fritt ovan förtöjningsstolparna. Vi skulle bort från marinan.
Annie och jag avslutade alla påbörjade varvsarbeten för att möjliggöra en förflyttning så snabbt som möjligt. Och när allt var gjort var det för sent att före mörkrets inbrott försöka gå till någon av de mer skyddade platserna uppe i floden. Det var en stjärnklar och vindstilla kväll, så det var svårt att inse att en orkan inom någon dag kunde vända upp och ner på vår tillvaro och den amerikanska ostkusten.
Torsdagen den 26:e var jag uppe med solen och lyssnade på de senaste väderrapporterna. Gloria befann sig cirka 300 sjömil syd-sydost om Cape Hatteras och hon var fortfarande på väg norrut med en chans at landa i våra knän med oförminskad styrka. Jag gick upp till varvet och meddelade förmannen att jag tänkte lämna min plats för att få till Selden Creek, en biflod till Connecticut River.
Jag hade sett Selden Creek på sjökorten och den såg lockande ut. Den är cirka en sjömil lång i nord-sydlig stäckning parallellt med Connecticut River. Den ansluter dit i bägge änderna. Den är grund i ena änden så att alla båtar måste packa sig utåt mynningen. Den är också smal så att endast en båt kan ligga i bredd vilket innebär att med långa tampar kan man utnyttja träden i land för att förtöja i. Det såg bra ut på pappret. När dessutom några av varvspersonalen rekommenderade den kastade vi loss förtöjningarna och gav oss iväg. Det blev en kapplöpning med tiden och andra båtar att dels hinna fram innan broöppningarna slutade samt att komma först till de bästa återstående platserna.
När vi kom upp såg det lovande ut. Nästa fråga var hur jag skulle lägga ut mina tre ankare. Jag hade ett plogankare (CQR) på 35 kilo med femtio meters tio mm kätting. Ett 17 kilos plogankare (CQR) med fem meters tio mm kätting och 60 meters fyrslagen 16 mm nylonlina. Samt en Luke storm ankare (liknande ett stockankare) på 50 kilo med fem meters 13 mm kätting och 75 meters 20 mm treslagen nylonlina.
Jag ville ha mitt normala plogankare i fören, då både ankarspelen och kättingboxen är belägna där. Mitt stormankare och lilla plogankare i aktern mot värsta vinden.
Jag hade gjort en karta som illustrerade vindvridningar om Gloria skulle passera öst respektive väst om oss. Och jag kom fram till att om hon passerade väster om oss skulle vinden svänga SO-S-SV. Om hon passerade öst om oss skulle vinden gå NO-N-NV. Orkaner med en nordlig bana genererar på grund av sin framfart (den skapade fartvinden) starkare vindar på sin östra semicirkel (där “fartvinden” adderas till den sydliga orkanvinden). Om Gloria passerade väster om oss skulle vi alltså få mest vind och den skulle komma från syd. Vi lade därför huvudankaret norrut och jag backade för att få ett ordentligt grepp i gyttjan.
Vi åt en snabb lunch och lyssnade på vädret. Meteorologerna hade ändrat “Hurrican Watch” till “Hurrican Warning”, vilket innebar att det fanns en stor risk att Gloria skulle träffa vårt område inom 24 timmar. Hon var fortfarande en orkan av 7:e graden och ansågs som “mycket farlig”.
Det var nu dags att ta fram stormankaret från det akterliga stuvutrymmet, där det legat sen båten köptes för fem år sedan. Ankarets fyra delar var därför täckta av ett tunt lager med korrosion. Inget som försvagade ankaret, men som gjorde det omöjligt att sätta ihop det. Så det var bara att ta fram stålborste, fil och borrmaskin försedd med stålborste för att försöka få bort korrosionslagret. Efter två timmar, mycket svett, ännu mer svordomar och lite vaselin, var ankaret hopmonterat och färdigt att läggas i.
När alla ankare var på plats kopplade Annie och jag av en stund. Det kändes skönt att ha kommit upp hit istället för att stanna kvar i marinan. Det var dock mycket kvar att göra. Eftersom jag var osäker på vad vindar av orkanstyrka skulle innebära föredrog jag att vara överförsiktig. Allt löst på däck skulle bort. Segelsäckar stuvades, sprayhooden monterades ned, storseglet skars ur och viktes ihop, storbommen surrades fast, radarreflektorn halades ned samt livbojar, kuddar, windsurfingbräda och annat som förvarats på däck togs ned i ruffen.
Så tog vi fram alla förtöjningstampar vi hade. Det var totalt över 250 meter av 20 mm tågvirke. Mest gamla och nya förtöjningstampar. De flesta var på trettiometerslängder med ögonsplits i änden och en halvmeters förstärkta PVC-slangar påträdda som nötskydd. Men jag hade köpt mer slang innan jag lämnade marinan. Så med tampar, slang och kniv, iklädd höga stövlar, styrde jag vår jolle mot strandkanten. Jag kände mig som en upptäcktsresande som utforskade Amazonas djungler där jag gick omkring i gyttjan bland buskagen på strandkanten på jakt efter de perfekta förtöjningsträden.
När förtöjningen var färdig hade, jag förutom de tre ankarna, en förtöjningstamp i aktern, midskepps och förut på babords respektive styrbords sidor av båten. De midskepps var skarvade till båten med två separata tampar, vilket gjorde det möjligt för mig att ändra fästpunkten på båten även om linan var under belastning.
När allt detta var klart körde jag hårt med båtens motor i bägge riktningar medan jag reglerade tamparna för att få en någorlunda jämn belastning.
När mörkret föll höll vi fortfarande på att ta bort allt löst från däck. Det började bli trångt i ruffen, även för två personer i en drygt 17 meters lång båt. Men det kändes skönt, vi var i stort sett klara med förberedelserna.
Efter att i sex år arbetat på segelbåtar där jag känt att en av mina arbetsuppgifter har varit att försöka undvika hårt väder om möjligt kändes det som om “Nu var det dags”. Vi var förberedda, både båten Iaorana och hennes besättning. Nu var det den bästa tidpunkten att lära känna en orkan och se vad naturens monster egentligen innebar. Med andra ord, vi ville egentligen att Gloria skulle komma. Men samtidigt låg en underton av det okända. Hur mycket skulle det blåsa? Hur skulle det kännas? Vad skulle hända?
Fredagen den 27:e vaknade jag i gryningen av en bris och ett lätt regn. Det blåste 6-8 m/s från syd och jag gick upp för att höra de senast väderrapporterna. Meteorologerna varnade för 2,5 till 4 meters högre tidvatten än normalt och Gloria beräknades anlända till Long Island Sound vid 12-tiden och komma till den plats där vi var ett par timmar senare.
Så var det sagt. Den vredgade damen skulle passera i vår omedelbara närhet och jag började bli nervös.
Annie och jag år en rejäl frukost. vi talade om vad vi borde ha för utrustning och kom fram till kniv, för att kunna kapa förtöjningstampar i en nödsituation, cyklop, för att inte få vindpiskat regn eller flygande föremål i ögonen, samt säkerhetssele, för att inte blåsa överbord i en plötslig orkanby. Vid 10-tiden rapporterades att Glorias öga skulle passera strax väster om oss vilket innebar att vi skulle få den värsta vinden. Den beräknades kunna nå upp till 55 m/s.
Så kom Gloria. Barometernålen rörde sig som timvisaren på en klocka, fast motsols. Av de första vindstötarna slog vår vindmätare i botten, 30 m/s, och ännu hade det inte börjat blåsa på allvar. Det var dags att starta motorn för att hjälpa mina ankare och förtöjningstampar på traven mot plötsliga och starka vindbyar. Jag satt nedhukad i sittbrunnen och studerade orkanbyarnas framfart över vattnet med gasreglaget i handen. Vinden var väldigt byig, ibland 10 m/s för att i nästa ögonblick explodera i orkanstyrka. Jag tittade mig omkring och kunde se båtar både för och akter över i den smala floden. Jag kunde se den egna vattenytan plötsligt komma till liv med vita gäss och vindpinat skum från ytvattnet då en by rusar framåt. Varje gång en kastby satte kurs mot Iaorana kompenserade jag med motorn.
De första stormbyarna, som sände vår vindmätare i botten, var ingenting mot vad som nu kom. Det kunde gå någon minut med stadig vind på runt 15 m/s och småbyar över 30. Men då och då kom de flygande över vattnet, orkanbyarna. När de svepte förbi “Flicka”, en ombyggd R 12:a, som låg bakom oss såg hon ut som en leksaksbåt när vinden förflyttar henne i sidled innan alla tampar spändes och gav henne en tjugogradig lutning på bråkdelen av en sekund. Oraknbyarna var väldigt lokala och de som träffade grannbåten dog ut innan de nådde mig.
Vinden kom hela tiden i en sydlig huvudriktning. Jag väntade otåligt på en vindkantring då orkanen rör sig norrut, men det dröjde då vinden hade en tendens att följa floddalens riktning. Dock kom kastbyar svepande både från sydost, syd och sydväst.
Träden vajade oroligt och då och då gav någon upp med ett brak. Man såg deras rotsystem sticka upp som gravstenar längs strandkanten.
Tidvattnet kom fortfarande in fast det enligt kalendern var lågvatten vid denna tiden. Om vattnet steg mycket mer skulle stora delar av sumpmarkerna runt omkring oss förvandlas till en liten sjö och vårt skydd skulle då minska avsevärt. Dessutom underminerade vattnet trädens rotsystem och fler av dem föll offer för vindens styrka.
Jag började leka samma gamla lek för mig själv som jag gjort åtskilliga gånger under vakter till havs ombord båtar jag seglat på. Jag kallar den “Tänk om leken”. Jag fantiserar ihop kritiska situationer och förbereder mig på lösningar. Tänk om: ankarlinan går av, grannbåten börjar dragga mot mig, vinden kantrar och ökar, ett av mina förtöjningsträd faller, mina förtöjningstampar går av, en flytande trädstam träffar mig och skadar skrovet och så vidare. Jag tänker ut de bästa lösningarna får olika situationer.
Det är nyttigt att hålla tankarna igång. När jag förbereder för det värsta ser det normala enkelt ut och överraskningarna blir få.
Plötsligt hördes ett kraftigt brak vid stranden tvärs båten och jag såg ett av mina förtöjningsträd falla. Jag kunde inte se om tampen fortfarande satt fast och hade någon verkan. När nästa orkanby kom svepande körde jag lite extra med motorn, utan att få slack i de övriga tamparna. Förtöjningstampen till det fallna trädet sträcktes och greppet runt det fallna trädet höll fortfarande.
Efter två timmar vid motorn är det värsta över och jag stängde av. Klockan hade hunnit bli två på eftermiddagen och jag kunde gå ned i ruffen för en kopp te och lite avkoppling. Vinden var nere i 15 m/s med byar på 30.
Klockan ett passerade Glorias öga cirka tjugo sjömil väst om oss och vinden började märkbart mojna. Ytterligare några timmar senare var Gloria historia, även om hon ställde till besvär med kraftiga vindar ända upp till Canada.
Förutom vattenståndet och omkullvräkta träd var det svårt att se att en orkan just passerat igenom detta område. Vi hade legat väl skyddat. En fiskgjuse vågade sig till och med ut för att se sig om efter något ätbart.
På väg ner till marinan igen blev orkanens härjningar tydligare. Där låg båtar uppkastade på land och i marinor vi passerade syntes bara master på sjunkna båtar. Och den gjorde 4 miljoner amerikaner strömlösa och förstörde åtskilliga i kustbandet hemlösa. 14 personer omkom till följd av Gloria, varav sex kom från nedfallna träd. Men vi undkom med en erfarenhet rikare.
