Sjösättning

Nu har vi sjösatt och Sarita flyter åter omkring i sitt rätta element. Men det var inte en smärtfri förflyttning då sjösättningen gav oss lite skrämselhicka när motorn gav oss problem. Dessutom följde strax efter sjösättningen ett par frontpassager med starka vindbyar. Men vi har också haft möjlighet till avkoppling och lite lustfyllt båtfix, sånt som inte handlar om att reparera trasig utrustning utan att förbättra och göra fint.

Det blev sjösättning som planerat den 15:e mars. Varvsnotan var betald liksom den grekiska båtskatten eTEPAI (läs om hur den betalas). Allt gick som planerat och hängande i vattnet från varvets båtlift kontrollerade vi att det inte fanns något läckage och startade motorn, som gick igång omedelbart och kylvatten kom ut som det skulle. Så vi släpptes ner helt i vattnet för att kunna lämna marinan. Vi hade bara ett par förtöjningstampar kvar iland som varvspersonalen stod beredda att kasta ombord för att vi skulle kunna lämna sjösättningspiren och stäva ut på det fria vattnet. Som en sista kontroll varvade vi upp motorn och insåg då att den inte svarade utan i stort sett dog vid gaspådraget. 

Vi kände igen tendensen från förra sjösättningen där bakterier i dieseltanken gjorde att dieselpumpen fick renoveras och dieseltanken rengöras. Nu hade vi tittat i tanken och kontrollerat att dieseln såg klar och ren ut och att inga bottensatser fanns. Så misstanken gick mot bränsleförsörjningen istället och då troligast luft i systemet. 

Så landförtöjningarna fick vara kvar medan vi först kontrollerade grovfiltren som såg helt ok ut och sen lossade på luftskruven och började trycka på handpumpen. Och mycket riktigt kom där ut mest luft och bara lite diesel. Och efter en del pumpande så rann det luftfri diesel från luftningsskruven och det var det dags och starta motorn igen. Då purrade vår Yanmar som en nyrenoverad motor ska purra och svarade distinkt på  gaspådraget, även med växel i. Vi var redo att släppa förtöjningarna och ge oss iväg.

Det blev ingen lång sträcka utan vi gick över till andra sidan sundet och la oss i lä för den nordostliga sjöbrisen bakom udden i Preveza. Vi hade en hel del småjobb att göra innan vi kunde segla vidare. Det var att få igång alla toaletter, städade båten, avslutade flytten av vår verkstad och kontrollerade att alla system fungerade. Det enda vi inte fick att fungera var vår utombordare. 

Väderprognosen skvallrade om en frontpassage med kraftig vind från flera olika riktningar och då kändes Preveza marina som ett bra alternativ. Så vi bestämde att ta den utgiften (det är nästan 1000:- per dygn) för lite lugn och ro. Dessutom så utnyttjade vi tiden där på ett bra sätt. Vi satte iland våra cyklar och när det inte regnade så gjorde vi längre utflykter och återbesökte platser vi varit till under tiden vi spenderade här under tiden Grekland hade lockdown. Vi kunde åter igen konstatera att cyklarna var en källa till glädje och njöt av att åter passera blomstrande diken, grönskande fält och öde sandstränder på våra små bakvägar längs kusten norrut.

På en av vägarna blockerades framfarten av en bil och i fältet bredvid stod en äldre man bland broccoli och blomkål och valde några för att ta hem till sig. Vi steg av cyklarna för att kunna passera bilen och med vårt kroppsspråk berömma hans fina grödor. Som så många andra gånger ville han då dela med sig av vad han hade och efter att noggrant ha undersökt sin skörd så valde han ut de bästa broccolibuketter och blomkålshuvuden och gav till Lucina. Och som många andra gånger så vägrade han att ta betalt för det. Så vi cyklade tacksamma vidare med våra cykelkorgar fulla med härligt färska grönsaker.

Våra fantastiska grekiska damer, som nästan adopterade oss under vår tid i marinan under lockdown, besökte oss också när vi åter låg här. De kome under en regnskur och stod utanför båten med paraplyerna uppslagna och händerna fulla med frukter från sina trädgårdar, fina kryddväxter i krukor och traditionellt bakade påskkakor och bröd. Vi hade tagit med oss gåvor från Sverige som vi i vår tur gav till dem, vi var ganska säkra på att vi skulle ses igen vid vår återkomst till Grekland. Det blev ett kärt återseende och vi ser hur de fortsatt följer oss på Facebook.

Men tiden i marinan gav också mycket regn och vind, då med ny sand från Saharas öken på däcket. Men tiden gav oss också möjlighet att cykla till Lidl för att komplettera provianteringen och hitta bultar och beslag för nya projekt på Sarita, bland annat en bygel för ett extra spinnakerfall, ett ankarstopp som komplement till snubberline och en extern tank till jollemotorn.

När vinden lugnat ner sig var det dags att ställa kosan mot en av våra favoriter inne i Amvrakikobukten, Vonitsa. Förutom att det är en trevlig stad med både en lokal marknad, en hyfsat bra mataffär och vår favorittaverna med musslor på menyn så fanns baktanken att det är en skyddad ankringsplats vid sydliga vindar, och ett nytt blåsväder med just sydliga vindar var på väg. 

När vi kom dit så fanns några båtar ankrade vid stadskajen förutom de som mer eller mindre permanent ligger i marinan, men bakom halvön utanför staden var det tomt och som enda båt släppte vi ankaret i leran. Vi vet sedan tidigare att det är en bra ankarbotten där, speciellt om ankaret får gosa ner sig ett par dagar innan det börjar blåsa som det hade chansen denna gång. Vi la ut extra mycket kätting, backade på ankaret i den förväntade dragvinkeln för blåsvädret och och satte vårt ankarsegel. Vi kände att vi valt ett bra ställe.

Vi hade ett par lugna dagar med besök på vår favorittaverna där vi njöt av “Drunken mussels” och promenader i land. Det var vår så blommorna hade slagit ut och citrusträden blommar med sina gudomliga dofter. På väg till den resliga skogen som på sommaren ger skugga från en het sol, med vad som troligen är plataner, inte eukalyptusträd som vi länge trott, passerade vi marinan där man nu lyft upp den sjunkna båten från botten med en kranbil som också användes för att lyfta de stora cementblocken på plats för arbetet med marinan. Vi är fortfarande osäkra på hur det kommer att se ut men det vore bra om alla långliggande vrak utan någon som bryr sig (en del har legat där i många år utan någon tillsyn) kunde ge plats för båtar med aktiva ägare.

Vi var heller inte längre ensamma i viken utan hade sällskap av flera båtar, bland annat Freya, en Malö 116 med det svenska paret Mia och Tony ombord. Och den förväntade sydvinden under fredagen började på natten från nordost. Den kom från ingenting och den byiga vinden nådde snabbt kulingstyrka. På grannbåtarna såg vi ficklampor så vi var inte de enda som var uppe och kontrollerade att ankaret höll fast sitt grepp. Så småningom mojnade vinden och vi fick några timmars sömn innan den prognostiserade sydvinden anlände. Det var skönt att den kom under dagtid så vi lätt kunde se om vi draggade. Det var en byig vind med styrkor över 40 knop (20 m/s) men vi låg tryggt och på kvällen började det åter mojna. 

Vi har några bra hjälpmedel ombord när det blåser på ankarplatsen. En skrivande barometer för att få varning för stark vind, appen Safe anchor för varning om man draggar och de vanliga navigationsinstrumenten där plottern med spår som också visar om vi draggar och där syns också tydligt hur vi seglar lite på ankaret, rör oss fram och tillbaka. Vårt ankare harockså haft ett par dygn att gräva ner sig innan blåsten och vi backade på det i den förväntade dragvinkel när vi ankrade och vi valde en plats som hade bra skydd för de väntade sydliga vindarna och en bra lerbotten för ankring. Vi har kätting med 1:7 ratio ute med snubberline (en lina som fäst i kättingen och görs fast på knap ombord för att avlasta ankarspelet och fungera som ryckdämpare) och ankarsegel uppe för att minska seglandet. Vi testade också vad vi läst på nätet, hänga en fender på var sin sida om fören för att bryta luftflödet. Kan vara inbillning, men det kändes som en förbättring. Vinden från syd hade också dubblat temperaturen från 12 grader på natten till 26 grader efter varmfronten och vinden passerat, tacksam att det inte regnar då luften också innehåller Sahara sand.

Det hade hunnit bli veckan med den grekiska påsken, vilket är den viktigaste högtiden för den ortodoxa kyrkan och infaller första söndagen efter första fullmåne efter vårdagjämningen, i år veckan efter vår påskvecka. Många har fastat innan påsken och undvikit att äta kött, smör, ost, mjölk eller ägg, sådant som varit levande. Många går också i kyrkan varje dag under påskveckan. 

På Skärtorsdagen firas åminnelse av den sista nattvarden och då ska man enligt traditionerna färga äggen röda, symboliserar kristus blod, och baka påskbrödet. Under långfredagen tar prästerna ner Jesusikonen från korset, sveper den i en liksvepning av linne, och lägger den i en “kista” som smyckats med färska blommor av kvinnor som symboliserar Kristus grav. Sedan förs denna kista runt i procession under sorgeklagan medan församlingen sjunger klagopsalmer. Vid midnatt så tänds ljus som symbol för Jesu uppståndelse och då är fastan över.  Vanligtvis börjar man på natten med “majeritsa”, påsksoppa. Man knackar de rödfärgade äggen mot varandra och den som lyckas knacka sönder skalet på motpartens ägg skall enligt traditionen ha tur med sig under resten av året.

Det känns som påsken i Grekland inte bara är en djupt religös högtid där kyrkorna är en naturlig samlingsplats, utan också tiden då man städar ut vintern och välkomnar våren. Inför påsken så städas gatorna, blommor planteras ut och många tavernor och kaféer som varit stängda öppnar igen. Mest markant är de religösa processionerna som  fyrverkerier, krossande av lergods och annat som hör till påsken här. Under påskdagen, söndagen, äter man påsk lammet, som helst skall stekas ute över en kolbädd på ett spett som långsamt roteras över bädden. Alla barnen skall få nya kläder och nya skor till påsken, dessutom är det vanligt att ge gåvor till varandra, i synnerhet till barnen.

Vi låg kvar på ankarplatsen i Vonitsa. På annandagen, måndagen, så besökte vi staden igen och såg att många barn fått nya fina kläder och skor, men mest säreget var att staden var full av hästar. Vi har varit här många gånger och en gång på hösten hade de en hästkapplöpning på en kort grusbana parallellt med vägen, en sorts sprint. Gångarten var udda, påminde om islandshästarnas tölt. Nu stod samma hästar överallt i stan. De var bundna vid lyktstolpar, staket, bänkar och en del vid tavernornas bord där ryttaren satt. De hade ridits dit från byarna i trakten för att bli välsignade under påsken. 

Förr tog man in dem i kyrkorna för välsignelsen, numera rids de runt kyrkorna och blir välsignade utanför. Det är Arravani hästar, en hästart i ponnystorlek som funnits här i Grekland runt 3000 år och det verkar som om Vonitsa är en av platserna där de samlas för olika evenemang. Här ett par Youtube klipp från kapplöpningen och välsignelsen.

Vi har haft lugna dagar i Vonitsa och njutit av att det lite osäkra vårvädret stabiliserats och en värmande sol visat sig mer och mer och vinden återgått till sjöbrisen från nordost på eftermiddagen och svagt växlande på natten och morgonen. Vi har till och med börjat bada då vattentemperaturen också stigit. Men vi har också hunnit få igång vår utombordare, tvättat skrovet och Lucina har sytt sidoskydd till sittbrunnen vilket både blev snyggt, ombonat och hindrar insyn. Vi har det oförskämt bra.