Med Azizam i VĂ€stindien, del 1
Det var över tjugo Är sedan jag var i VÀstindien senast sÄ jag var spÀnd pÄ hur mycket som Àndrats och hur mycket som var detsamma. Att anlÀnda med en 26 meters katamaran med all den komfort som överseglingen inneburit, och den servicenivÄ vi hÀllt, gjorde ocksÄ att ankomsten blev annorlunda. VÄra upplevelser frÄn ankomsten till Barbados till vi nÀrmar oss Antigua, via Martinique och Iles des Saintes, handlar denna del av bloggen om.
Vid ankomsten till Barbados den 4:e december sÄ fick Azizam en vÀlförtjÀnt och behövlig fÀrskvattendusch och och uppstÀdning. Vi ankrade en bit utanför sjÀlva staden Bridgetown och HÄkan och Àgaren tog jollen till djuphamnen för att klarera in. Det tog sin tid , det var mÄnga kopior av papper att fylla i för hand. Fortfarande. NÀr jag anlÀnde till ön 1979, första och dittills enda gÄngen, tog inklareringen en halv dag med fyra olika myndigheter som skulle besökas i olika delar i stan. Dessutom skulle en del av avgifterna betalas med frimÀrken, sÄ ett postkontor behövde ocksÄ besökas. Och överallt var det oÀndliga listor med papper som skulle fyllas i för hand och som sen lades i högar pÄ golvet. Hur de skulle kunna hitta nÄgot dokument senare förblir en gÄta, förmodligen för myndigheterna ocksÄ. Och proceduren verkar ha förenklats sen dess men fortfarande var det omstÀndigt.
Efter en del jobb ombord sÄ blev vi pÄ kvÀllen bjudna pÄ restaurang av Àgaren. En taxi vÀntade vid floden som gick upp genom staden och som fungerade som transportled för jollar och marina för bÄtar. Vi tog taxi till södra delen av Barbados till Primo, ett trevligt stÀlle som hade wifi sÄ det blev en del tittande i telefonerna före och efter maten. Det var ett ganska mosigt och trött gÀng som avnjöt middagen som tack för vÀl utförd segling. Det var ingen som orkade fortsÀtta första kvÀllen i land med nÄgon annan aktivitet utan alla stöp i sÀng efter middagen.
Dagen efter sÄ Äkte Hanse och Àgarparet hem sÄ det var bara besÀttningen med HÄkan, Zacke och Victor ombord förutom jag och Lucina. Innan Hanse Äkte sÄ hyrde han en taxi för en rundtur runt ön som Zacke och Victor hÀngde pÄ. Vi övriga var för trötta och kÀnde mer för att ta det lugnt pÄ bÄten och hÀnga i en bar vid floden, som av en hÀndelse hade bra wifi. Vi Äkte ocksÄ in för att proviantera och hittade en lokal marknad med en hel del frukt och grönsaker, en del nya som vi inte sett förut. Vi fick lite tips om tillagning och köpte lite olika saker förutom det vanliga med lök, potatis, plommon, tomater, gurka, apelsiner. En annanas och kokosnöt fick plats ocksÄ.
Barbados ligger lite till lovart om alla andra öar sĂ„ det Ă€r ingen som kryssar hit under seglingssĂ€songen, utan de seglare som kommer hit Ă€r ofta sĂ„na som kommer direkt frĂ„n andra sidan Atlanten, eller som Ă€r stationerade hĂ€r. Ăn har heller inte sĂ„ mĂ„nga attraktiva ankarplatser. DĂ€remot har det utvecklats till en turistö dĂ€r mĂ„nga kryssningsfartyg stannar och mĂ„nga lyxhotell har vuxit upp, en för oss inte sĂ„ attraktiv ö med andra ord.
Men sista dagen sĂ„ sĂ„g Lucina, Zacke, Victor och jag till att fĂ„ lite smak av lyxtillvaron dĂ„ vi simmade iland till stranden vi lĂ„g ankrade utanför. Sen gick vi lĂ€ngs stranden till vi kom till en fortifikation med kanoner som âtillhördeâ hotell Hiltons strövomrĂ„de. Men det gick att klĂ€ttra upp till kanonerna frĂ„n stranden nedanför och helt plötsligt var vi inne i en annan vĂ€rld dĂ€r vita turister spatserade omkring i mĂ€rkestunikor och shorts som matchade deras dyra klockor. Vi utnyttjade gĂ€stfriheten med att simma i deras pool, bada i deras bubbelbad och utnyttja deras sandstrand för bodysurfing i vĂ„gorna och hĂ€nga i solstolarna innan vi fick nog av lyxlivet och simmade tillbaks till bĂ„ten. Vi var alla överens om att bo pĂ„ den sortens hotell inte var nĂ„got vi sĂ„g som attraktivt, det var bĂ€ttre att bo pĂ„ bĂ„t och ha hela havet som bakgĂ„rd. Den friheten var lyx för oss.
PĂ„ kvĂ€llen gav vi oss av mot Martinique för en nattsegling sĂ„ att vi kunde anlĂ€nda i gryningsljuset pĂ„ morgonen efter. Det var en strĂ€cka pĂ„ drygt 100 sjömil och pĂ„ vĂ€gen passerade vi till lovart av St Lucia som vi âhoppadeâ över. NĂ€stan hela vĂ€gen var vi exponerade för Atlantsjön och passadvinden, Ă€ven om sjön var lite orolig med en dyning sĂ„ var vindvinkeln trevlig med en slör/halvvind. Vi tog 2,5 timmars singelpass under natten och det var Lucinas första ensamvakt ombord vilket hon klarade galant och kĂ€nde sig trygg med ansvaret för bĂ„tens alla system, utkik , navigation segelsĂ€ttning mm.
I gryningen kom vi in till ankarplatsen med det passande namnet Le Marin pÄ södra Martinique. Det var tur för sÄ mÄnga bÄtar pÄ svaj och i flera olika marinor som i den stora viken Le Marin var lÀnge sedan jag sÄg. Den djupa viken har blivit det stora seglarcentrumet pÄ ön. Vid varje strandremsa lÄg bÄtar och dÀr det var trÄngt var det bojar som gÀllde vid förtöjning. Vi försökte först hitta en plats nÀra marinorna, men det var för mÄnga bÄtar för att vi skulle fÄ plats att ankra och bojarna var upptagna eller sÄg för klena ut. SÄ vi fortsatte ut en bit och hittade ett omrÄde med tillrÀckligt grunt vatten för att ankra dÀr det inte var sÄ mÄnga andra bÄtar. Att det lÄg en bit ut gjorde inte sÄ mycket, vÄr RIB-jolle Àr stor och snabb och viken Àr skyddad sÄ vi kan ta oss dit vi vill ÀndÄ.
Det första vi gjorde var att samla pÄ oss allt som var trasigt. Spinnakern stoppades ner i sin sÀck. Generatorn hade skakat loss frÄn sitt fÀste pÄ motorn (en svetsfog i rostfritt hade slÀppt) och bÄde generatorn och monteringen behövde fixas. Högtrycksmotorn till en av de tvÄ avsaltningsanlÀggningarna hade ocksÄ gÄtt pÄ lunch tidigare sÄ den togs med i jollen ocksÄ. Sen bar det av till ett litet marina torg som lÄg vid en parkeringsplats. Men frÄn havet nÄdde man den genom att köra upp i floden kantad av mangrovetrÀd. Floden hade muddrats sÄ den var fem meter bred och tvÄ meter djup, men det visste vi inte dÄ. PÄ vÀgen upp mötte vi en jolle i full fart medan vi var osÀkra pÄ djupet första gÄngen och tog det lugnt. Jollen vi mött var frÄn segelmakaren och nÀr han sÄg oss med seglet i jollen vÀnde han om för att hjÀlpa oss (HÄkan hade ringt i förvÀg).
NÀr vi kom runt en krök öppnade sig en rektangulÀr lite hamn med klÀttringsstegar i rostfritt pÄ ena sidan för alla som kommer med jollar. Och segelmakaren hade gjort det enkelt för sig. TvÀrs över den lilla hamnen gick en stÄlbalk med en travers. SÄ det var bara ut med ett spel pÄ traversen, fÀsta seglet och hissa upp det till rÀtt höjd för luckan i segelloftet som lÄg pÄ andra vÄningen i byggnaden bredvid. Sen var det bara att köra in det i loftet, och det var stort segelloft som tÀckte hela övervÄningen.
De packade upp de tre delarna av spinnakern och skakade pÄ huvudet och konstaterade att det skulle bli dyrt. De kunde inte Äterkomma med en uppskattning av priset förrÀn till helgen dÄ de var klar med andra jobb och kunde anvÀndas hela golvet pÄ loftet för att sprida ut tyget, annars fick det inte rum. SÄ Azizam fÄr leva utan spinnaker ett tag, inget som jag sörjer för mycket.
Det fanns en rostfri verkstad i omrÄdet sÄ flera olika delar som gÄtt sönder lÀmnades in. Det fanns ocksÄ en mekanisk verkstad men de kunde inte Äta sig reparationerna av de tvÄ motorer vi hade med oss, men vi fick adressen till nÄgon som kunde i huvudstaden Fort de France. SÄ Zacke och Victor fick uppdraget att ta en taxi dit. HÄkan och jag Äkte tillbaks till bÄten för att hÀmta andra prylar som skulle ÄtgÀrdas och nÀr vi kom tillbaks tre kvart senare var de kvar. Utmaningen visade sig vara att fÄ tag i en taxi. Alla som de ringde och lovade komma dök aldrig upp och lifta gick inte bra heller. Det tog ytterligare en halvtimme innan nÄgon dök upp. Lucina ville inte gÄ iland till en början utan njöt av att vara sjÀlv ombord och fixade med bÄten under tiden.
Det var ovanligt mycket moln och regnvĂ€der under de tre dagar vi spenderade i Martinique. Det var mer Ă€n squalls, det var ihĂ„llande regn tidvis. Det hindrade oss inte frĂ„n att försöka ta lite bilder till marknadsföringen av Azizam för charter, dĂ„ med fokus pĂ„ leksakerna. SĂ„ vattenskotern sjösattes liksom de bĂ„da âSea-bobsâ (eldrivna motorer som flöt och som man kunde snorkla eller dyka med). Vi tog bilder och filmer som sen skall sĂ€ttas ihop till nĂ„got presentabelt pĂ„ mĂ€klarens hemsida.
Den 9:e december i gryningen fortsatte vÄr fÀrd norrut och seglingen över det öppna vattnet mellan Martinique och Dominica blev ganska guppigt med en relativt nordlig vind och vÄgor tillsammans med en dyning som gjorde Azizams rörelser ryckiga. AtlantvÄgorna och dyningen har lite utrymma att bygga upp sig pÄ dÄ nÀrmaste land Àr Afrika 2500 sjömil (460 mil) österut (eller Europa/Gibraltar 3200 sjömil, nÀstan 600 mil) och vÀsterut fortsÀtter Mexikanska bukten till Centralamerika och Panama runt 1300 sjömil (240 mil) vÀsterut. Det tog dock bara nÄgra timmar innan vi var i sjö- och vindlÀ bakom Dominica och vi kunde motorera upp lÀngs dess kust. HÀr syntes för första gÄngen sviterna av orkanerna Irene och Marias framfarter dÄ mÄnga hus hade pressanningar som tak och nÀsta alla trÀd var kala. Dock hade undervegetationen börjat spira sÄ ön började fÄ tillbaka sin gröna fÀrg, men fullt ÄterstÀlld kommer att ta tid, speciellt med tanke pÄ de personliga och ekonomiska effekterna av orkanerna.
Dominica ligger lite utanför allfarvĂ€garna för seglare dĂ„ de som hyr bĂ„t sĂ€llan prioriterar besök hĂ€r, och det finns fĂ„ bra ankarplatser dĂ„ kusten Ă€r djup. Det gör ön till en av de minst exploaterade i omrĂ„det och Ă€r en av de fĂ„ dĂ€r Ă€ttlingar till ursprungsbefolkningen, indianer frĂ„n Sydamerika – Karib-indianer) finns kvar. Det Ă€r ocksĂ„ en vĂ€ldigt grön ö med höga berg (vulkanö som alla övriga i omrĂ„det som inte Ă€r korallöar) och nĂ„got som kan betraktas som regnskog med floder och vattenfall. Men det Ă€r ocksĂ„ en fattig ö dĂ„ turistindustrin inte Ă€r lika inkomstbringande som pĂ„ mĂ„nga andra öar och har dĂ€rför drabbats av orkanernas ödelĂ€ggelse extra mycket.
Atlantpassagen norr om Dominica var betydligt lugnare dÄ Guadeloupe blockerar stora delar av Atlantsjön nÀr den Àr frÄn nordost. SÄ vi anlÀnde till vÄr destination Iles des Saintes sen eftermiddag och kunde navigera in mellan lite rev och passera Seglings/Kryssnings-fatyget Club Med pÄ vÀg in till ankarplatsen pÄ ön Haut-de-Terre. Bukten öppnade sig och alla bÄtar som lÄg utanför staden lÄg pÄ bojar. Om de höll för 50 ton var vi osÀkra pÄ sÄ vi sökte efter en ankarplats, men det var svÄrt att hitta bland alla bojar.
Men först gjorde vi nÀstan en landstuds utanför huset dÀr Cathrine bor pÄ vintern, en seglarkollega till HÄkan som har Iles des Saintes som sitt vinterhem efter att ha renoverat ett hus som nÀstan var en ruin. Hon blev en trevlig bekantskap och guide till livet pÄ ön. Ett liv som var mycket lugnt för att vara i VÀstindien, allt stÀngde innan klockan tio pÄ kvÀllen och Àven om det fanns 17 restauranger i staden sÄ var det ingen som har nÄgot jump-up. Och befolkningen Àr inte representativ för VÀstindien, det Àr mest inflyttade fransmÀn och andra européer och det finns fÄ fÀrgade pÄ ön.
Till slut blev vi hÀnvisade till en boj och vÀderprognosen visade pÄ svaga passadvindar sÄ vi schacklade fast oss vid den och Äkte in för en kvÀllsdrink hos Cathrine i form av tea-punch, den lokala vita rommen mixad med lime och rÄsocker. Starkt och med garanterad huvudvÀrk dagen efter Àven om vi fyllde ut det hela med ett besök pÄ den lokala pizzerian efterÄt. Vi stannade ett par dagar pÄ ön och njöt av det lugna tempot iland. Jag och Lucina to en morgonpromenad upp till Fort Napoleon med fantastiska utsiktspunkter pÄ vÀgen. Vi gick aldrig in i fortet, det kostade pengar, men vi njöt av vinden som blÄste pÄ toppen av berget och svalkade skönt i den stigande vÀrmen.
Det blev lite bÄtjobb, bland annat att skölja av bÄten med fÀrskvatten dÄ det kommit saltvattenstÀnk pÄ dÀck efter Atlantpassagen mellan Martinique och Dominica, proviantering av fÀrskvaror och promenader iland. Den lilla staden var en blandning av lyxiga hus och plÄtskjul, men mest var det vÀlskötta smÄ hus med snickarglÀdje, starka fÀrger mÄlade motiv och prunkande vÀxter. HÀr och var syntes spÄr av orkanen som bortblÄsta tak, pÄ land uppspolade bÄtar och kala avbrutna trÀd, men Iles des Saintes hade klarat sig bra.
Medan vi var dÀr skedde releasepartyt av boken Mot en ny horisont den 11:e december. Boken Àr en analogi med elva lÄngfÀrdsseglare, dÀribland jag sjÀlv, som sÀljs till förmÄn för offren av orkanerna i VÀstindien. Ett initiativ av Thomas Veber som kÀnns helt rÀtt. Uppenbarligen kunde jag inte nÀrvara pÄ releasen men att vara i omrÄdet som Àr upphovet till boken gjorde att jag ÀndÄ kÀnde en nÀrvaro. Hoppas att försÀljningen gÄr bra för öarna behöver all hjÀlp de kan fÄ.
Dagen efter stack vi ivÀg i gryningen med en vacker soluppgÄng bakom Iles des Saintes som sakta belyste Guadeloupe mer och mer. Det var ett vackert skÄdespel nÀr dalgÄng efter dalgÄng fick solljus och toppen pÄ berget pÄ sydspetsen klÀddes i en molnhÀtta. Passadvinden lyste nÀstan helt med sin frÄnvaro, nÄgot som vÀderprognosen hade indikerat, sÄ det blev motorsegling. Morgonen bestod ocksÄ av avfrostning av den stora frysen, den drar mycket ström och vi har rum för frysvarorna i de tvÄ mindre frysarna nu. Resultatet av avfrostningen, och en lekfull besÀttning, blev lite snöbollskrig pÄ dÀck. En pÄminnelse om vÀdret i Sverige i den tropiska vÀrmen.
Och Antigua var min hemmahamn under perioder pÄ 1980-talet sÄ det finns mÄnga minnen förknippade med ön. Senaste besöket var 1992 och jag vet att mycket hÀnt sedan dess, och dessutom har tvÄ orkaner pÄverkat situationen. Men jag misstÀnker att fortfarande Àr söndagsnöjet jump-up pÄ Shirley tights med Halycon Cove steel band och grillad kyckling med rum punsch pÄ söndagar för att se solnedgÄngen. Och kanske lever fortfarande tvÀttanten Mrs Baltimore som mötte bÄten vid kajen varje chartervÄnda för att ta hamns om tvÀtten nÀr det var brÄttom. Och kanske Graham pÄ Antigua Sails fortfarande gör omrÄdets bÀsta soltÀlt. Eller sÄ har allt förÀndrats. SÄ med bÄde förvÀntan och anspÀnning nÀrmar jag mig Antigua och pÄ vÀgen passerar vi bÄde en val och Montserrat, vars vulkan fortfarande spyr ut lite rök efter senaste utbrottet.
