Vårt teakdäck, en tickande bomb

Erfarenheten visar att teak däck i allmänhet och sådana som är skruvade i synnerhet har en begränsad livslängd. Vårt skruvade däck på Sarita hade börjat nå sin gräns då det var både tunt och läckte. När vi började med projektet att ta bort teaken visste vi att det skulle bli en utmaning efter att tittat på åtskilliga Youtube-filmer av båtägare som startat med samma arbete. I denna statusrapport finns lite fakta om vad vi gjort hittills och våra tankar om hur vi tänker fortsätta. Kanske någon kan ge oss bra tips och råd inför det fortsatta arbetet och förhoppningsvis kan någon få tips av inlägget.

Det hela startade i höstas när vi bestämde oss för att göra något åt däcket. Även om det fanns läckage så var det inte huvudanledningen till att vi beslöt att starta projektet. Det var mer vetskapen att däcket var en tidsbomb. Då båten är från 1991 så har den gamla metoden med att skruva fast däcket används och då det blivit nerslipat en gång började det bli så tunt att pluggarna ramlar bort igen och exponerade skruvarna under. Att vatten redan nu följt skruvarna ner i distansmaterialet kunde vi lista oss till bland annat genom att ljudet förändrades då vi knackade på däcket med en hammare, och det skulle bara bli värre med tiden. Så förr eller senare var operationen nödvändig och då vi vill kunna segla i mer öppna vatten som innebär saltvatten på däck var det förr som gällde.

Vi resonerade också om vilka delar av projektet vi kunde göra själva och vad varvsproffs skulle göra, och vad vi skulle ersätta teaken med. Det enda vi var säkra på och överens om med det senare var att det inte skulle bli teak igen. Dels av kostnadsskäl men också av miljöskäl. Helst skulle vi vilja ha kork, slitstarkt, förnyelsebart (bark), snyggt och behagligt att gå på. Men det är lika dyrt som teak så det fick vänta. Syntetisk imitationer av teak kändes både fel för en båt med klassiska linjer från 90-talet och skulle

bli hett att gå på. Även halkmatta kändes inte rätt och skulle bli dyrt. Så vi började titta på däck som var målade och såg att det kunde bli riktigt snyggt med kombinationen av anti-halkfärg (eller färg med sand/anti-halkmedel i) och tvåkomponentsfärg i olika nyanser. Så ett målat däck är vad som gäller i nuläget som ersättning för teaken.

När det gällde arbetet så var vi överens om att göra så mycket som möjligt själva där vi kände vi hade kunskap, tiden hade vi då vi nu bor på båten och inte har några bestämda

planer. Förutom att dra ner på kostnaderna så är det alltid bra att göra så mycket själv som det går, då vet man hur allt är sammansatt och fungerar ombord vilket ger kunskap och därmed trygghet. Vi sa också att det var viktigt att Sarita nu fick lite omvårdnad efter att ha använts hårt undersomrarna och stått på land under vintern. Om det innebar att vi inte gjorde mycket segling i år så fick det vara så. 

Så vi började med akterdäcket i januari när vi kommit tillbaka från leveransseglingen med Azizam till Bahamas. Vi visste att tidpunkten var inte bra då det regnar mycket på vintern, men vi ville se hur svårt det var och hur däcket under teaken såg ut på ett begränsat område. Vi kom fram till att det gick lättare än väntat att få bort teaken. Och det positiva var att laminaten som omslöt distansmaterialet i mitten var rejält tilltagna (övre lagret runt 12 mm och undre runt 8 mm) och distansmaterialet tunt. Det gjorde att distansmaterialet, som vi var oroliga för att det skulle vara förstört, inte var lika viktigt för hållfastheten i däcket. Det negativa var att distansmaterialet var trä och att det på sina ställen var fuktigt även om det inte delaminerat.

Visserligen var området litet men det gav en indikation att vi kunde göra detta själva. Planen var att ta bort teaken och borra upp alla skruvhål och fylla med epoxi där distansmaterialet var OK och på övriga ställen anpassa åtgärderna efter vad som behövdes göras. När grunden var lagd så ville vi jämna till ytan med något spackelmaterial, troligtvis epoxi filler. Sen om det behövdes lägga på ett lager med matta och epoxi för att försäkra oss om att det inte skulle läcka och att det blev en jämn slät yta för att kunna måla på det. 

Men när man börjar böka med en 27 år gammal båt som seglat två varv runt jorden så är sannolikheten stor att det dyker upp nya utmaningar på vägen. Och det var en hel del förberedelsearbeten som skulle göras, bland annat så gjorde vi en bedömning om hur mycket av inredningen som behövde tas isär för att komma åt alla genomgående bultar som knapar, beslag, skotskena och annat var monterat med. Vår bedömning var att det viktigaste var åtkomligt utan för stor åverkan, men fästena för mantågs-stöttorna kunde bli en utmaning. Resten fick vi ta allt eftersom det skulle dyka upp.

Vi började med att ta bort teaken i fören då vi tagit bort ankarvinschen för renovering och därmed i stort sett börjat att ta bort beslag i fören. Samtidigt prövade vi hur bultarna i skotskenan satt fast, skulle de kunna tas loss utan massa specialverktyg. Men det gick lättare än vi trott även om vi ibland tog hjälp av ”slagmejseln” när bultarna satt riktigt hårt. Vi kom dock åt alla muttrar på insidan för att kunna hålla emot.

Vi bestämde att tejpa över hålen på akterdäck och vänta med projektet till den solsäkra och regnfria (i Grekland) sommaren, och vi skulle ändå hem till båtmässan Allt för sjön i Sverige och massa praktiska saker på hemmaplan. När vi kom ner igen i maj så var det första vi gjorde att börja ta bort delar av inredningen och innertak för att komma åt av de genomgående bultar som en del beslag satt monterade med. Det gick relativt lätt (innertaken sitter med starka kardborrband). 

Men det verktyg vi verkligen kom att uppskatta var det nyinköpta multi-verktyget. Ett vibrerande verktyg med utbytbara blad, sågtandade och släta blad som kunde skära i trä och metall och fungera som stämjärn/spackelspade för att komma åt under träet och skära av limmet under teaken. Andra favoritverktyg var, förutom de ”vanliga” som skruvmejslar, hammare, tänger och stämjärn, även en platt kofot och spackelspade förutom slagmejseln.

Vi har också börjat fylla i de uppborrade hålen med epoxi där distansmaterialet visat sig vara torrt och solitt. Efter att ha dammsugit rent och blandat epoxin (har köpt pumpar som gör doseringen lätt) i en kopp har vi kunnat suga upp blandningen i en spruta modell större (inhandlade på apotek i Grekland). Vi har två storlekar beroende på om det handlar om att fylla eller efterfylla (mer finlir). I början prövade jag att fylla sprutan innan jag insåg att det gick utmärkt att suga upp epoxin. Man får vara lite försiktig med trycket då sprutan inte ger en riktigt bra känslighet i trycket.

Arbetsproceduren som följer:

1. Ta bort skruvarna genom att med stämjärn få bort pluggen (om den inte redan ramlat bort). Sedan göra rent i skruvhålet med kniv för att exponera skårorna i stjärnskruvarna. Många pluggar var limmade med epoxi som gjorde arbetet med att få rent spåren besvärligt, men med en kniv och hammare lyckades vi ofta få rent spåren tillräckligt för att hamra ner en stjärnskruvmejsel i position för att kunna skruva upp skruven. Ett fåtal gick av och en del hade så dåliga spår att vi fick ta bort teaken ändå och använda tång för att vrida upp skruven (ibland tröttnade vi på alla skruvar och bände loss teaken med skruv i och ibland fungerade det även om bräderna bröts av, så det tog ändå längre tid i slutändan.
2. Med multi-verktygen eller en spackelspade komma in under teakbrädan för att skilja den från däcket, skära av limmet en sträcka för att kunna börja någonstans. 
3. Från där vi fått lite nåtmassa började vi slå in två olika stora skruvmejslar som kilar för att komma in under brädan.
4. När det var tillräckligt stort gap så slog vi in kofoten. Vi hade en platt kofot som fungerade utmärkt. Med slägga kunde man antingen köra in den längs med och pressa upp brädan, speciellt om limmet inte var så tjockt. Annars kunde man slå in den från sidan och bända, köra in en skruvmejsel bredvid kofoten och avlasta den så det gick att flytta fram kofoten en bit till och bända upp för att köra in en skruvmejsel osv.
5. När teaken var borta så tog vi bort limmet/nåtmassan med ett stämjärn till så rent däck (glasfiber och gelcoat på olika delar) som möjligt. 
6. För att få det ännu renare så skrapade vi bort de sista resterna av limmet då vi också fick med en del av däcksytan.
7. Både den noggrannare skrapningen och den efterföljande sandningen av däcket får vänta lite då vi vill organisera det arbetet med bättre skyddsutrustning än vi dittills haft. För att göra det behövs heltäckande kläder, andningsskydd och skyddsglasögon, glasfiber är inte att leka med av hälsoskäl. Och det blir nästa steg och sista steg i vårt arbete med att ta bort teaken. Sen är det bara resten kvar.

En del ställen hade dåligt med lim/nåtmassa vilken gjorde att bräderna lossade enkelt, ofta med följd att det kunde ligga vatten under teaken på ställen. Andra områden hade bra vidhäftning och satt verkligen fast hårt och där teaken var tunn så splittrades den istället. Då vi inte hade någon tidspress var ambitionen att jobba några timmar på morgonen och på kvällen när det var ganska svalt och ta det lugnt under hettan på dagen med inlagda vilo- och utflyktsdagar. Planen höll vi väl sådär och vi hade ibland sovmorgon med jobb mitt på dagen. Men det gick ändå bra även om det var krökta ryggar, onda knän och handleder efter allt krypande och hamrande med en liten slägga.

Vi började också borra upp skruvhålen på styrbordssidan med en 10 mm borr. Storleken valde vi för att det skulle bli lätt att hälla i epoxi (hade prövat 6 och 8 mm på akterdäck och epoxin fastnade mycket på ytan då) samt att få tillräckligt stora hål för att bedöma vad som fanns under. Vi märkte med tejp på borren hur djupt vi kunde borra så vi bara tog oss igenom topplagret och en bit av distansmaterialet och inte det undre lagret, vi ville inte ha hål i båten (även om tre av hålen gick lite för djupt – handhavandefel).

Vi har borrat upp samtliga hål på styrbordssidan, tanken är att vi skulle jobba med segment som skulle få torka och sen fyllas med epoxi. Nu har resultatet varit blandat i hålen. Ett segment är solitt torrt trä där vi redan börjat att hälla i epoxi. Andra områden har varit lite fuktigt trä där vi hoppas kunna torka ur och fylla när det är torrt. Andra områden är ganska vattensjuka där det finns risk för delaminering vid torkning och där vi nog måste avvakta med åtgärder tills vi vet mer. Och ytterligare ett område har redan delaminerat som vi nog måste åtgärda, troligtvis med att ta bort övre lagret och ersätta distansmaterialet och lägga på nytt överlager. 

På babordssidan har vi nu bara teaken under skotskan kvar och vi har väntat med det för att i det längsta undvika hål i båten (48 genomgående bultar) och att pentryts hela tak med lampor, fläktar och annat måste tas bort för att komma åt muttrarna. Vi har heller inte borrat några hål där skruvarna suttit ännu, vi har hela styrbordssidan att hantera först. Några provborrningar för att se statusen på distansmaterialet är nog på sin plats dock, men det får bli när vädret stabiliserat lite med mindre regn. Vårt arbete har försvåras av att den så solsäkra grekiska sommaren lyser med sin frånvaro. De har inte haft så här mycket regn under juni sen 2004 hörde jag, och under de sex somrar vi har varit här från mitten av juni till början av september har det regnat EN gång. Så vi hoppas vädret skall stabiliseras och dessa lågtryck med åskfronter skall sluta passera, de innebär att tejpa över alla hål och hoppas att det inte läcker igenom för mycket vatten.

Vi har också tagit beslut att de beslag, framför allt de bultar som tillhör baserna för mantågsstöttorna får behålla teaken under sig. Med multi-verktyget kan vi skära ut runt beslagen och förhoppningsvis är det paketet tätt. För säkerhets skull planerar vi att lägga på epoxi-filler utanpå för att säkra upp så inget vatten kan tränga igenom. Det kan vara att skjuta problemet på framtiden, vi har fått lite olika reaktioner på planen, men just nu känns det som att riva sönder hela inredningen, inklusive elpanel med alla kabeldragningar, är för mycket arbete för lite vinning om det går att lösa på annat sätt. I värsta fall går det att åtgärda i framtiden om saker inte skulle hålla tätt som vi tror.

Så planen för nästa steg i vårt projekt med däcket är att borra upp fler hål i övre lagret för att kontrollera skicket. Försöka åtgärda områden som är dåliga med allt från att gröpa ur innehållet med fler hål och en sexkantnyckel i vinkel på borrmaskinen för att sen torka och fylla ut med epoxi. Andra områden får vi nog ta till kraftigare åtgärder med att ersätta distansmaterial och översta lagret, kanske med professionell hjälp. När allt det är gjort så ska vi slipa ner underlaget, fylla med epoxi-filler eller annat ”spackelmaterial” för att få ytan jämn. Sen får vi se om vi behöver lägga ett lager med matta och epoxi eller inte, eller kanske bara på en del  segment. Sen lite efterarbete för att få en jämn yta. Sen är det bara att måla kvar.

Om det är någon som har reflektioner, goda råd eller tips att ge tas de tacksamt emot. Varken jag eller Lucina har arbetat med glasfiber tidigare och inte lagt om några däck, så vi är ute och testar våra gränser. Men det är en sak som vi har på vår sida, tid. Vi bor på båten och har inte bråttom någonstans. Det är livsstilen vi är ute efter och om vi står på land ett år må så vara, vi kan anpassa vårt arbete efter vad som fungerar för oss och vi har lyxen att ha en bil med oss som gör att vi kan koppla av med utflykter då och då. Så även om mycket känns övermäktigt just nu så blir det bättre om vi delar upp det i små delprojekt. Vi kan ta hjälp om vi tar oss vatten över huvudet, vi står ju på ett varv. Och mycket av det vi gör är stimulerande och kul, vi lär oss nya saker hela tiden.