Joniska havet med stiltje och delfiner
Joniska havet välkomnade med stiltje, eller nästan stiltje, efter vi lämnat Mesolongion vid soluppgången. Det fanns vindlinjer över de skyddade farvattnen innanför Lefkas och Keffalonia, men de förvarnade om en bris på ett par meter per sekund, inte byar med kulingstyrka. Vi genade innanför ön Oxia med fyren som markerar det grekiska fastlandets sydvästligaste utpost och styrde upp mot ön Atoko med den vackra viken ”One house bay”.
Viken var nästa full med båtar som blandat låg på svaj eller med aktertampar i land. Vi hittade en plats att ankra på svaj ganska långt in i viken lagom för lunch. Vi backade på ankaret och jag simmade ut och kontrollera att det grävt ner sig eftersom den förväntade sjöbrisen som råder i detta område inte kommit ännu men var på gång, och den kan blåsa upp mot 8-10 m/s. Dessutom är det en dalgång i viken som gör att den brukar ta extra fart jus i One house bay.
Allteftersom båtar kom in gällde det att gå upp på däck och peka i riktningen som ankaret låg i för att markera för ovana att inte ankra på toppen av det. Ett par fick jag ”avhysa” men många klarar av bra att hitta plats att ankra även om det är intressant att se på alla olika ankringstekniker som finns.
Ankarviken ”One House Bay” har som hörs på namnet ett hus bortom en vacker strand, en lite stenig sandstrand. Men det är kalkstensklipporna runtom som gör viken spektakulär och så vacker, och även populär. En del i gänget ombord simmade in till stranden medan andra höll sig runt båten och vi njöt av omgivningen och att kunna ha soltaken på i värmen.
När eftermiddagens sjöbris börjat anlända förberedde vi oss att segla vidare till vår planerade natthamn på Kastos, en ö en dryg timmes segling från Atoko. När vi tagit ner soltältet och upp ankaret och skulle sätta segel var det en italiensk båt av liknande storlek som redan gjorde manövern framför oss vi avvaktade tills de blev klara. Av erfarenhet vet jag att sjöbrisen kan ta i och att vi vid framkomsten till ön har en sträcka med bidevind så brukar jag inte rulla ut hela seglen. Så inte heller denna gång men vi tog stadigt in på den italienska båten tills han rullade ut allt han hade och började dra ifrån igen. Då jag inte är så kappseglingsinriktad så satt jag lugnt i båten (nåja, jag rullade ut lite mer stor och genua så vi höll jämn takt i alla fall).
Den sista sträckan upp mot den lilla byn Kastos efter att ha rundat udden på ön med samma namn blev lite av race mellan fyra båtar där vi nästan hann ifatt italienaren, seglade om en dansk båt men blev omseglade av en lätt racingbåt i bidevindseglingen. Väl framme så var det en eskader på väg in som tillsammans med andra båtar gjorde att jag aldrig sett ankarviken utanför och inne i hamnbassängen. Men ankarviken är stor så vi hittade en plats att ankra (där är det de mörka partierna med sjögräs och lersand man skall leta efter för att få grepp, de ljusa är mestadels kalksten och inte sand). Lite kompletterande proviantering och en pizza i land blev kvällsaktiviteten och hettan var värre än vanligt då det var en fuktig luft.
Planen för nästa dag var att gå till Fiskardo på Keffalonia och eftersom vädret visade svaga vindar till havs så ingick i planen att besöka de spektakulära stränderna i bukten på norra Ithaka på vägen. De är exponerade för dyningen mellan Lefkas och Keffalonia och är svåra att besöka om det blåst ute till havs. Så det var uppe med tuppen igen och daggen låg kvar länge i den fuktiga luften. På väg till Ithaka flock vi ett välkommet besök, en flock delfiner kom förbi och hälsade på och lekte lite med bogvågen innan de skyndade vidare. Det blev lite förtjusta tjut bland besättningen och mycket fotograferande i fören. Se filmen.
Dyningen var inte så besvärande så vi ankrade utanför den största stranden i bukten på Ithaka. Ovanför stranden reser sig klipporna lodrätt säkert över 100 meter, det är en imponerande syn som är svårt att förstå utan att ha referenspunkter som människor på stranden. Då ser man magnituden på berget ovanför. Det låg en motorbåt vid en annan strand, annars var vi helt ensamma. Några, inklusive mig, simmade iland och plockade med oss lite stenar som är oerhört runt och mjukt formade av vågorna. Några getter fanns på stranden som klättrade upp för de lodräta klipporna, de är imponerande klättrare.
Helt plötsligt kommer ett par motorbåtar till, en med tre små skällande hundar ombord. Så fort de ankrat nära stranden kastar sig hundarna i vattnet och simmar mot land. Det finns getter här, skriker en av våra gäster och de ombord bara gör en meningslös gest så när hundarna kommer iland jagar de upp getterna högre upp på berget. Jag tittar på skepparen och skakar på huvudet och han ignorerar mig. Jag känner att jag måste simma ut till båten igen om jag inte skall råka i luven på honom.
Vi ser utanför ett lämmeltåg av båtar på väg till och från den populära hamnen Fiskardo så vi skyndar oss att lätta ankar och dra vidare dit, en cirka 3 sjömil färd. Vi förbereder oss för att ankra utanför staden med linor i land mot klipporna alldeles utanför staden och två av besättningen simmar iland med en flytande tamp och binder fast den i ett träd. När de är klara börjar vi backa in mot land och släppa ankaret och sen möts vi nära land med tampen och gör fast. Sen riggar vi en jolle som kan dras mellan land och båten innan det är lunch.
Efter lunchen växer sig sjöbrisen starkare och tilläggningarna bredvid oss blir i sidvind vilket ger många spännande incidenter och både exempel på hur man bör ankra och exempel på hur man absolut inte bör ankra. En båt har lämnat en tamp i land och verkar för generad för att komma och hämta den efter att gett upp tilläggningsmanövrerna.
Fiskardo är lite av en jet-set by i Joniska havet med många smyckes och modeaffärer. Men det är en vacker by med renoverade hus som alla sköts, och det märks att det finns pengar hos de som bor här. Ett besök på taverna och kompletterande matinköp står på programmet innan vi under morgondagen styr kosan norrut mot Korfu via någonstans vi kan tanka vatten och proviantera lite bättre (förmodligen Lefkas eller Preveza).
