Moln, åska och vind

Under mina snart fyra säsonger i Grekland och Turkiet, varav två i Joniska havet, har det regnat i en åskskur en gång (i Göçek). Moln har varit ovanliga utan blå himmel obligatorisk, till denna vecka. Molnen i sig kan vara skönt då det dämpar värmen en del, och solbränd blir de som vill ändå här nere och temperaturen håller sig runt 30 ändå. Det är osäkerheten med vindarna som är irriterande med åskmoln som ger kraftiga vindar i riktningar som inte är de rådande som ställer till problem.

Tre kvällar i rad tornade åskmolnen upp sig och gav vindar upp till kulingstyrka. Först kvällen var det positivt då vi var sena med natthamnen och riktningen var sydlig, samma som vi skulle till vår första natthamn i lagunen Vikho på östra Lefkas. Med utspirad genua fick vi bra fart, dubbla siffror på loggen, men ändå en kontrollerad segling. Bukten Vikho är skyddad för alla vindar så även om det lugnade ner sig så låg vi tryckt för framtida förändringar. Middag hos Dimitris som genast kände igen mig från tre år sedan och tog väl om hand om oss på sin familjerestaurant.

Efter morgondoppet körde vi i lätta vindar förbi Skorpio, Onassis gamla ö som förra året såldes till en rysk miljadärdsdotter. Numera är de ankringsplatserna på ön under tiden ”bara” underhållspresonal bodde på ön avspärrade med patrullerande vakter i vit skjorta och svarta långbyxor och med komradio i högsta hugg för att kalla ut RIB-båten.

Vi gjorde också ett lunchstopp i en vik på norra Maganisi innan vi fortsatte till vår natthamn Sivota, en trevlig lite by på södra Lefkas där det inte finns en massturism med stora hotell utan mest småhotell och båtfolk. Vi kom hyfsat tidigt och hittade därför en bra plats i den annars ganska trånga hamnbassängen. Solen höll på att gå ned och gästerna förberedde sig för att gå iland för middag på en taverna när himlen blev mörkare än bara skymningsljusets skiftning. Plötsligt blåste det upp från syd rakt in i hamnen och även om det finns en skyddande halvö vid inloppet så har vågorna runt 500 meter att bygga upp på. Det blev kalabalik i hamnen och många båtar började dragga, dock höll vi oss på vår plats. En del som låg vid den delen av kajen som hade sidvind fick problem och hamnen fylldes av båtar som var på väg någonstans bort från Sivota. Vår granne, en ensam fransman på en GibSea 41 började också dragga men han var kolugn och stöttade ankaret genom att sakta köra lite med motorn farm och tillbaks i sidled tills ankaret hade satt sig igen. När det lugnat ner sig åkte gästerna iland medan jag stannade ombord, ifall att ett nytt åskväder skulle komma förbi. Inte troligt då solen gått ner och det blivit svalare, men jag ville inte ta någon risk.

På morgonen gav vi oss av tidigt för att innan sjöbrisen skulle starta, som lite lyst med sin frånvaro denna vecka, besöka de spektakulära stränderna i bukten på norra Ithaka. Den är exponerad för vind och dyning från nordväst till nord, med andra ord riktningen det oftast blåser på sommaren, och kan därför vara svår att ankra vid. Men denna dag fungerade det så det blev frukost och en simtur till stranden. När vi kom in såg vi vart en del av båtarna får nattens händelser tagit vägen, de låg ankrade längst inne i bukten, inklusive en 60-meters stor segelbåt, Perseus.

Sen gick vi till den vackra byn Fiskardo på norra Kefalonia. Vi gick dit straxt efter lunch för att få en bra plats, och det var trångt både i hamnbassängen och ute vid halvudden vid inloppet där man lägger till med stävankare och linor iland. Medan åt vi lunch och badade anlände båtar i en strid ström och till slut hade vi båtar nära på bägge sidor, dock utan att ligga på fendertavstånd. Återigen tornade sig mörka moln upp på himmelen framåt middagstid och med erfarenhet från dagen innan så började vi planera för avfärd. Mer hann vi inte (hälften av besättningen satt i badlakan) innan vinden slog till, återigen från syd rakt in i hamnen, denna gång med längre sträcka för vågorna att bygga upp. Bogpropellrarna började låta bland båtarna för att stött ankaret i sidvinden och vår grannbåt beslutade sig för att lämna innan vi hann. Så med släppta landlinor vilade båten på oss men vårt ankare höll och snart var vår man iland klar att släppa våra linor. Dock var däcket tomt, alla var nere och satte på sig kläder men så snar de kom upp släppte vi på landlinorna och med bogpropeller och en snabb framåtfärd klarade vi båtarna i lä. Efter vi att upp ankaret återvände vi till vår man i land som kom till mötes med den sista linan i jollen. I mörkret styrde vi sen till bukten på norra Ithaka som är väl skyddad för sydliga vindar då orosmolnen såg ut att fortsätta på himlen. Det var lite trångt i farleden precis vid Fiskardos ankarplats bland båtar som rörde sig i skymningen med sin ankare draggande, men väl klara från udden så var vi ensamma. Det följde efter några båtar till vår nya ankarplats också men där gick vi in till ekolodet sa 15 meter och la i ankaret. Bortsett från lite dyning var det en lugn natt.

Från bukten fortsatte vi på morgonen runt hörnet söderut längst Ithakas östkust. Vi ankrade för lunch och bad i viken vid inloppet till bukten med huvudstaden Vathi, som var vårt mål för natten. Dels för att det är en trevlig stad, lagom turistig, men också föra att tanka vatten vid den bensinmack som finns där. Att komma tillbaks till Vathi ger blandade känslor. Det var här bergsvindar med kulingstyrkor slet sönder min genua första veckan med gäster ombord för fyra år sedan, första året med Sarita. Det var en bult i rullsystemet som arbetat sig loss och rullade ut hela genuan när vi skulle ta in mer. Det tog sekunder att slita den i tre bitar men det tog hela besättningen över en halvtimme att få ner det fladdrande seglet. Men nu var allt lugnt och molnen indikerade att också kvällen skulle komma utan någon åska och byig vind, så jag hängde med på middag i staden.

Efter frukost var förmiddagen lugn som vanligt så vi passade på att lägga oss vid de vackra klipporna vid södra Atoko där besättningen snorklade runt, Det blev mycket tid i vattnet den förmiddagen då vi gjorde tampen på vägen dit. För lunch gick vi runt udden och ankrade vid den vackra stranden One House Beach. Det var sent på eftermiddagen så det var inte så många båtar kvar.

Efter maten började några att simma in mot stranden men jag såg i kikaren en vinlinje med vita gäss som närmade sig ön från öster, där det är helt öppet. Jag tutade i mistluren och kallade tillbaks gänget och började ta ner soltältet. Alla var ombord när vinden kom och vi kunde lätta ankar i växande sjö med vind mellan 10 och 12 m/s. Vi satte segel och föll av mot Meganisi och Sarita satte fart medan sjön och vinden ökade, nu upp mot 14-15 i byarna. Sarita gjorde tvåsiffrigt och vi fick en efterlängtas segling äntligen, men den kunde varit i lite mer moderat vind. Bakom Meganisi blev vinden byigare och ibland dog den. Då passade vi på att rulla in och starta motorn föra den sista biten mot den skyddande lagunen Vlikho Bay där vi spenderade den första natten. Med den oroliga vädersituationen med åskväder runtom villa jag ankra någonstans säkert från alla vindriktningar. Jag stannade ombord men det blev inte mer än några minuter av hårdare vind under natten.

Prognosen för nästa dag såg lugnare ut så vi startade med att motrera förbi Papa Nicoli grotta där gänget blandat snorklade och tog jollen in. Det var många andra båtar där, men grotta är imponerande ändå. Därifrån bar det av mot Castos, en av mina favoritöar. Vi la till i en vik innan man kommer in till staden för lunch och bad. Prognosen sa olika beroende på källa, lätta vindar från nordost (rakt in på ankringsplatsen) eller nordväst (helt skyddad på ankringsplatsen). Eftersom det skulle var lätta vindar valde vi natthamn där ändå och hade en trevlig stund på tavernan. Det var ovanligt få båtar inne, men det var lördag, båtbytardag, så det var nog bara tillfälligt. Vinden ökade men inte obehagligt, men riktningen var fel. Så det blev en guppig natt, vinden var aldrig över 6 m/s så det var ingen fara för ankaret. Däremot byggde sjön upp så det blev lite guppigt.

På morgonen hade vinden lagt sig och allt var lugnare. Vi väcktes av ett par fiskare som hade ett argument nästan bredvid Sarita på väg ut för att fiska i soluppgången. Vi lämnade Castos så snart alla var uppe och hade ätit frukost. Vi motorerade till Meganisi och ankrade på svaj i den mest östliga av öns djupa vikar på nordsidan. Vi badade och väntade på eftermiddagens sjöbris för att få en avslutande segling. Vit fyra-tiden gav vi oss av utan sjöbris för att hinna till Lefkas marina för att städa båten och ladda batterier. Men på väg upp till den smala kanalen kom den och vi kunde avsluta veckan med en behaglig kryss i 6-8 m/s.