Paros till Kea
Efter en natt med ryck i aktertamparna från vågrörelserna som smugit sig in i hamnen i Naoussa marina så hade vinden lugnat sig och byarna var under 15 m/s och de brytande sjöarna färre och inte så höga. Så söndagen den 28:e juni, dagen efter vi sagt farväl till farfar med en trevlig lunch i den charmiga staden och som sedan tagit färjan till Aten för flyg hem, beslöt vi att lämna hamnen och fortsätta vår segling västerut genom Kykladerna, vilken ö vi hamnade på fick vindriktningen bestämma. Med en relativ vindvinkel på 55 grader var gången genom vattnet bekvämt, så kursen blev därefter och snart blev det klart att målet för seglingen blev Serifos runt 40 sjömil bort.
Vi började runt 10-tiden efter vi toppat upp vatten och jag fick problem med en bankomat som registrerade ett uttag men inte gav några pengar. Så vi startade något senare än planerat med kraftig revade segel, halva storen och halva genuan, men gjorde bra fart ändå, runt 8-9 knop. Sarita hanterade som vanligt vågorna lugnt och behärskat och vi fick knappt något spray på däck. Så småningom lättade vinden, vilket också väderprognosen förutspått, och vi rullade ut mer segel för att vid slutet när vi börjat komma in i lä bakom Serifos börja motorsegla. Vi ankrade vid 17 i bukten Koutalas på Serifos sydsida.
Bukten var väl skyddad och hade två stränder att välja mellan, varav den ena hade ett par kättingar för bojar som stack ut att ta hänsyn till. Men det var vid den stranden som det enligt guideboken skulle finnas en taverna, så vi ankrade och säkrade ett grepp. Tyvärr visade det sig att tavernan var stängd på kvällen och att den som fanns låg högre upp i bergen, så det blev en pastamiddag ombord och en filmkväll som avslutning.
Nästa steg var att arbeta oss upp norrut mot den rådande vindriktningen till nästa ö, Kithnos som vi varit vid för två år sen på vår färd österut. Målet var en vacker och skyddad ankarplats vid ön Loukas med ett sandrev som avdelare i ankarplatsen Fikiadha nära staden Merikha. En ankarplats cirka 15 sjömil norr om oss. Väderprognosen sa lätta vindar på natten och morgonen för att sen tillta under dagen efter lunch. Så jag och Lucina vaknade med solen och gav oss av för motor vid 6-tiden på morgonen.
Efter att ha bekvämt ha motorseglat hela vägen i lugnt väder anlände vi till ankarplatsen innan klockan 10 och kunde ankra och njuta av bad och en siesta innan en kvällspromenad och tavernabesök avslutade kvällen. Ankarplatsen är verkligen vacker med sin sandrevel som avdelare mellan den västra och östra delen. En rustik taverna med god mat adderar till njutningen, liksom fantastiska omgivningar att promenera i om man är försiktig med var man går. Marken är full av taggiga buska och tistlar men får och getter har gjort gångar så det går att undvika dem ganska lätt.
Väderprognosen var liknande denna tisdag den sista juni så vi gav oss av vid soluppgången igen under motor. Vi hade två alternativ, antingen ta oss en bit norrut i sjölä från nästa ö norrut, Kea, och sen sätta segel mot sydostudden på Pelleponesien för att ankra vid Sounion, eller att fortsätta upp till den skyddade viken vid norra Kea och de små städerna Korissia och Vourkari. Efter att ha kommit upp en bit på Kea blev beslutet att fortsätta norrut till ankarplatsen vid Vourkari där vi planerar att besöka den charmiga Choran, staden uppe i bergen dit befolkningen flydde till när kuststäderna blev attackerade under framför allt perioden när sjöröveriet var vanligt i Medelhavet.
