Resan till Sverige
Som vi beskrev i inlägget om sommarens seglingar i Grekland så bestämde vi att ta upp Sarita redan i slutet av juli och åka hem till Sverige. Det var flera anledningar till beslutet. En ihållande värmebölja i Grekland samtidigt som det var högsäsongen för turister med trängsel på ankarplatserna. Vi hade också en lång lista på praktiska saker som borde göras i Sverige, som att förnya pass och besiktiga bil. Det var helt enkelt dags att planera för att ställa kosan norrut. Efter att ha tagit upp Sarita och ”stoppat om” henne ordentligt tog vi färjan från Igoumenitsa till Bari i Italien. Vi valde Bari som destination då den färjan lämnar strax före midnatt och anländer på morgonen. Vi minimerade därmed kontakterna med medpassagerare (även om vi sov på golvet i sittsalongen) och därmed risken för exponering för Covid-19.
Då vi körde av färjan på morgonen bjöd Italien på över 40 graders värme (i en bil utan AC). Vi vevade ner vindrutorna så mycket som farten medgav och satte fart på motorvägen mot alperna som vi hoppades skulle ge lite svalka. Det var en obehaglig, fuktig värme som gjorde det svårt att andas. Vi fick lite luftcirkulation genom de halvöppna fönstren men det gav knappast någon lindring. Värmen gav inte med sig när vi färdades norrut och vi insåg snart att en paus i körandet behövdes. Efter lite googlande hittade vi ett billigt boende i Rimini med luftkonditionering. Det var visserligen högsäsong, men Covid-restriktioner gjorde att turistorten var långt ifrån fullsatt. Flämtande kom vi fram till hotellet där vi parkerade, tog med oss lite mat vi köpt och de nödvändigaste sakerna och skyndade oss in i den artificiella kylan på rummet. Ett rum som vi sedan inte lämnade förrän det var dags för avfärd följande morgon.
Utvilade kunde vi avverka sträckan upp genom Italien till alperna och in i Österrike. Sakta men säkert gav värmen med sig allteftersom vi kom högre upp och längre norrut. När vi passerat Innsbruck började vi leta efter någonstans att övernatta, vilket vi planerade att göra i tältet vi hade med oss i bilen. Med Google Maps som hjälp åkte vi omkring och utforskade bergsbyarna bredvid motorvägen som vi lämnat. Vi såg att vägen fortsatte uppåt bakom en av bergsbyarna, Weer, och följde den vidare tills vi hittade en avtagsväg som såg mindre använd ut. Det var en smal liten skogsväg som ledde till starten av en vandringsled. Där fanns en liten obebodd stuga, bänkar vid ett bord och vatten från en fjällbäck som leddes så vattnet rann ut ur munnen på en snidad träfigur med en träbalja under. Bakom stugan öppnade sig ett landskap kantad av höga berg, och inga människor så långt ögat nådde. En vacker plats som var idealisk som tältplats med andra ord. Vi åt vår matsäck på bänkarna vid vattenbäcken och sköljde ner maten med härligt kallt fjällvatten medan vi avvaktade om det skulle komma människor till huset eller för att vandra. När allt var lugnt och stilla åkte vi en bit bort på skogsvägen och hittade en platt “avfart” där vi kunde ställa bilen och slå upp tältet bakom. Vi mådde bra efter att ha lämnat den tryckande värmen och kommit till ett vackert område med behaglig temperatur. Så det var med ett leende på läpparna vi kröp ner i våra sovsäckar och kunde lyssna på skogens alla ljud innan vi somnade.
Men i gränsen mellan den varma luften i söder och den kallare luften i alperna bildades kraftiga åskväder. Så vi vaknade mitt i natten av att himlen fylldes med blixtar och ljudet från åskan dundrade i våra öron. Men det värsta var ljudet mot tältduken av ett hårt fallande regn som ibland blandades med hagel. Efter ett tag kunde vi känna att en sjö började bildas under tältbotten. Ännu hade vätan inte trängt igenom tältgolvet och presenningen vi lagt under så ett snabbt beslut gjordes att samla ihop allt som kunde bli blött i famnen och fly till bilen. Sen under ett uppehåll i regnet flyttade vi tältet till en bit av skogsvägen som bestod av grus och låg på en liten kulle. Visserligen mitt på vägen men att någon skulle köra omkring på denna avskilda skogsstig mitt i natten bedömde vi som föga troligt. Sen kunde vi fortsätta vårt möte med John Blund.
Nästa morgon fortsatte färden in i Tyskland där vi fick spenderade två nätter istället för som planerat en. Vi borde förstått att sista helgen i juli, och därmed slutet på industrisemestern, så skulle det vara svårt att hitta plats på färjorna till Sverige. Vi hade inte bokat några platser i förtid då vi av erfarenhet vet att mycket kan ändras på resan genom Europa, speciellt under en pandemi. Vi lyckades till slut hitta en biljett, via Rostock, men senare än planerat.
Första natten tältade vi utanför den lilla byn Münchenbernsdorf i ett jordbruksområde med böljande sädesfält där majs och solrosor lös gula omkring oss. Vi valde ett ställe som låg i en korsning av två småvägar utanför en by där det stod en bänk. Vi parkerade bilen och satte oss på bänken för en lunch vi hade med oss och hälsade på de som passerade för att höra oss för om möjligheten att tälta där. Det skulle inte vara några problem enligt de vi frågade så vi slog upp tältet bredvid bilen. Nyfikna bybor passerade i en ökande ström (ofta med en hund i koppel) för att se vår tältplats, men ingen protesterade mot vårt val av nattplats. Till slut kändes det lite som att vi var en del i bygemenskapen, så vi somnade tryggt i vårt tält.
Andra natten hittade vi ett billigt hotell i Neukalen som ligger i närheten av Rostock där färjan mot Trelleborg avgår. Vi tog en promenad i staden som hade en vacker park med en stor damm. Så en morgon i början av augusti kunde DEO, som vi kallar vår Renault Clio efter sitt registreringsnummer, åter uppleva svensk mark under däcken. Det kändes skönt att åter susa fram på de svenska vägarna på väg mot Järna där Lucina har sitt hus. Naturen var klädd i sommarskrud där Skånes sädesfält i gult och ängarna i grönt avlöstes av Smålands täta skogar. Efter vi passerat Jönköping började våra magar kurra. Jag hade aldrig varit i Brahehus, så vi bestämde att vi skulle äta vår medhavda lunch där. När vi parkerat och började röra oss ned mot ruinerna med utsikt över Vättern kändes det konstigt. Alla människor omkring oss pratade svenska med olika dialekter, det var ett tag sen vi hörde det. Nu först kändes det verkligen som vi anlänt till Sverige, och utsikten över fälten och vattnet nedanför Brahehus påminde oss om hur vackert Sverige är. Här ska vi sköta om en hel del praktiska saker och ladda batterierna innan vi åter flyger ner till Sarita och flyttar ombord.
