Resan till Sverige
Som vi beskrev i inlĂ€gget om sommarens seglingar i Grekland sĂ„ bestĂ€mde vi att ta upp Sarita redan i slutet av juli och Ă„ka hem till Sverige. Det var flera anledningar till beslutet. En ihĂ„llande vĂ€rmebölja i Grekland samtidigt som det var högsĂ€songen för turister med trĂ€ngsel pĂ„ ankarplatserna. Vi hade ocksĂ„ en lĂ„ng lista pĂ„ praktiska saker som borde göras i Sverige, som att förnya pass och besiktiga bil. Det var helt enkelt dags att planera för att stĂ€lla kosan norrut. Efter att ha tagit upp Sarita och âstoppat omâ henne ordentligt tog vi fĂ€rjan frĂ„n Igoumenitsa till Bari i Italien. Vi valde Bari som destination dĂ„ den fĂ€rjan lĂ€mnar strax före midnatt och anlĂ€nder pĂ„ morgonen. Vi minimerade dĂ€rmed kontakterna med medpassagerare (Ă€ven om vi sov pĂ„ golvet i sittsalongen) och dĂ€rmed risken för exponering för Covid-19.
DÄ vi körde av fÀrjan pÄ morgonen bjöd Italien pÄ över 40 graders vÀrme (i en bil utan AC). Vi vevade ner vindrutorna sÄ mycket som farten medgav och satte fart pÄ motorvÀgen mot alperna som vi hoppades skulle ge lite svalka. Det var en obehaglig, fuktig vÀrme som gjorde det svÄrt att andas. Vi fick lite luftcirkulation genom de halvöppna fönstren men det gav knappast nÄgon lindring. VÀrmen gav inte med sig nÀr vi fÀrdades norrut och vi insÄg snart att en paus i körandet behövdes. Efter lite googlande hittade vi ett billigt boende i Rimini med luftkonditionering. Det var visserligen högsÀsong, men Covid-restriktioner gjorde att turistorten var lÄngt ifrÄn fullsatt. FlÀmtande kom vi fram till hotellet dÀr vi parkerade, tog med oss lite mat vi köpt och de nödvÀndigaste sakerna och skyndade oss in i den artificiella kylan pÄ rummet. Ett rum som vi sedan inte lÀmnade förrÀn det var dags för avfÀrd följande morgon.
Utvilade kunde vi avverka strĂ€ckan upp genom Italien till alperna och in i Ăsterrike. Sakta men sĂ€kert gav vĂ€rmen med sig allteftersom vi kom högre upp och lĂ€ngre norrut. NĂ€r vi passerat Innsbruck började vi leta efter nĂ„gonstans att övernatta, vilket vi planerade att göra i tĂ€ltet vi hade med oss i bilen. Med Google Maps som hjĂ€lp Ă„kte vi omkring och utforskade bergsbyarna bredvid motorvĂ€gen som vi lĂ€mnat. Vi sĂ„g att vĂ€gen fortsatte uppĂ„t bakom en av bergsbyarna, Weer, och följde den vidare tills vi hittade en avtagsvĂ€g som sĂ„g mindre anvĂ€nd ut. Det var en smal liten skogsvĂ€g som ledde till starten av en vandringsled. DĂ€r fanns en liten obebodd stuga, bĂ€nkar vid ett bord och vatten frĂ„n en fjĂ€llbĂ€ck som leddes sĂ„ vattnet rann ut ur munnen pĂ„ en snidad trĂ€figur med en trĂ€balja under. Bakom stugan öppnade sig ett landskap kantad av höga berg, och inga mĂ€nniskor sĂ„ lĂ„ngt ögat nĂ„dde. En vacker plats som var idealisk som tĂ€ltplats med andra ord. Vi Ă„t vĂ„r matsĂ€ck pĂ„ bĂ€nkarna vid vattenbĂ€cken och sköljde ner maten med hĂ€rligt kallt fjĂ€llvatten medan vi avvaktade om det skulle komma mĂ€nniskor till huset eller för att vandra. NĂ€r allt var lugnt och stilla Ă„kte vi en bit bort pĂ„ skogsvĂ€gen och hittade en platt “avfart” dĂ€r vi kunde stĂ€lla bilen och slĂ„ upp tĂ€ltet bakom. Vi mĂ„dde bra efter att ha lĂ€mnat den tryckande vĂ€rmen och kommit till ett vackert omrĂ„de med behaglig temperatur. SĂ„ det var med ett leende pĂ„ lĂ€pparna vi kröp ner i vĂ„ra sovsĂ€ckar och kunde lyssna pĂ„ skogens alla ljud innan vi somnade.
Men i grĂ€nsen mellan den varma luften i söder och den kallare luften i alperna bildades kraftiga Ă„skvĂ€der. SĂ„ vi vaknade mitt i natten av att himlen fylldes med blixtar och ljudet frĂ„n Ă„skan dundrade i vĂ„ra öron. Men det vĂ€rsta var ljudet mot tĂ€ltduken av ett hĂ„rt fallande regn som ibland blandades med hagel. Efter ett tag kunde vi kĂ€nna att en sjö började bildas under tĂ€ltbotten. Ănnu hade vĂ€tan inte trĂ€ngt igenom tĂ€ltgolvet och presenningen vi lagt under sĂ„ ett snabbt beslut gjordes att samla ihop allt som kunde bli blött i famnen och fly till bilen. Sen under ett uppehĂ„ll i regnet flyttade vi tĂ€ltet till en bit av skogsvĂ€gen som bestod av grus och lĂ„g pĂ„ en liten kulle. Visserligen mitt pĂ„ vĂ€gen men att nĂ„gon skulle köra omkring pĂ„ denna avskilda skogsstig mitt i natten bedömde vi som föga troligt. Sen kunde vi fortsĂ€tta vĂ„rt möte med John Blund.
NÀsta morgon fortsatte fÀrden in i Tyskland dÀr vi fick spenderade tvÄ nÀtter istÀllet för som planerat en. Vi borde förstÄtt att sista helgen i juli, och dÀrmed slutet pÄ industrisemestern, sÄ skulle det vara svÄrt att hitta plats pÄ fÀrjorna till Sverige. Vi hade inte bokat nÄgra platser i förtid dÄ vi av erfarenhet vet att mycket kan Àndras pÄ resan genom Europa, speciellt under en pandemi. Vi lyckades till slut hitta en biljett, via Rostock, men senare Àn planerat.
Första natten tĂ€ltade vi utanför den lilla byn MĂŒnchenbernsdorf i ett jordbruksomrĂ„de med böljande sĂ€desfĂ€lt dĂ€r majs och solrosor lös gula omkring oss. Vi valde ett stĂ€lle som lĂ„g i en korsning av tvĂ„ smĂ„vĂ€gar utanför en by dĂ€r det stod en bĂ€nk. Vi parkerade bilen och satte oss pĂ„ bĂ€nken för en lunch vi hade med oss och hĂ€lsade pĂ„ de som passerade för att höra oss för om möjligheten att tĂ€lta dĂ€r. Det skulle inte vara nĂ„gra problem enligt de vi frĂ„gade sĂ„ vi slog upp tĂ€ltet bredvid bilen. Nyfikna bybor passerade i en ökande ström (ofta med en hund i koppel) för att se vĂ„r tĂ€ltplats, men ingen protesterade mot vĂ„rt val av nattplats. Till slut kĂ€ndes det lite som att vi var en del i bygemenskapen, sĂ„ vi somnade tryggt i vĂ„rt tĂ€lt.
Andra natten hittade vi ett billigt hotell i Neukalen som ligger i nÀrheten av Rostock dÀr fÀrjan mot Trelleborg avgÄr. Vi tog en promenad i staden som hade en vacker park med en stor damm. SÄ en morgon i början av augusti kunde DEO, som vi kallar vÄr Renault Clio efter sitt registreringsnummer, Äter uppleva svensk mark under dÀcken. Det kÀndes skönt att Äter susa fram pÄ de svenska vÀgarna pÄ vÀg mot JÀrna dÀr Lucina har sitt hus. Naturen var klÀdd i sommarskrud dÀr SkÄnes sÀdesfÀlt i gult och Àngarna i grönt avlöstes av SmÄlands tÀta skogar. Efter vi passerat Jönköping började vÄra magar kurra. Jag hade aldrig varit i Brahehus, sÄ vi bestÀmde att vi skulle Àta vÄr medhavda lunch dÀr. NÀr vi parkerat och började röra oss ned mot ruinerna med utsikt över VÀttern kÀndes det konstigt. Alla mÀnniskor omkring oss pratade svenska med olika dialekter, det var ett tag sen vi hörde det. Nu först kÀndes det verkligen som vi anlÀnt till Sverige, och utsikten över fÀlten och vattnet nedanför Brahehus pÄminde oss om hur vackert Sverige Àr. HÀr ska vi sköta om en hel del praktiska saker och ladda batterierna innan vi Äter flyger ner till Sarita och flyttar ombord.
