Segla till Madeira; Del 1 Över Biscaya

Jag fick möjligheten att utforska Galicien och Portugals kust när jag genom Oceanseglingsklubben på våren 2025 fick nys om att Tompa Kjell sökte gastar till att segla sin Ovni 385 “Ikigai” från Frankrike till Madeira. På 90-talet gjorde jag leveransseglingar från Sverige till Västindien och mellanlandade i A Coruña och Bayona på Iberiska halvön, men det fanns aldrig tid för att utforska området mer vilket jag varit nyfiken på sen dess. Dessutom fanns det en längtan av att komma ut på havet igen efter vi sålt vår båt och jag såg fram emot att lära känna Tompa bättre. Dessutom har jag varit intresserad av hur Ovni-båtar känns att segla då de har ett intressant koncept med ett grundgående (en halvmeter med centerbord och vikbart roder uppe) aluminiumskrov. Så det fanns många anledningar till att vilja följa med på seglingen och när jag tog kontakt med Tompa var han redan på väg från Irland, där båten hade övervintrat, mot Frankrike. 

Jag kunde frigöra mig största delen av våren och försommaren och det passade in i Tompas planer när han försökte sy ihop logistiken med gastar som skulle komma och gå. Så för mig började seglingen med Tompa och hans “Ikigai” i Les Sables-d´Olonne på Frankrikes västkust i början av maj 2025. Namnet “Ikigai”är ett japanskt begrepp och betyder ungefär “syfte i livet” eller “anledning att leva”. Besättningen från segling från Irland hade lämnat då jag anlände den 8:e maj och nu skulle vi vänta på Kristina som skulle bli den tredje besättningsmedlemmen. Hon skulle komma ner runt den 13:e, så det blev nästan en vecka i Frankrike. Jag kom med tåget till Les Sables-d´Olonne och Tompa mötte på perrongen. Framåt midnatt gick vi längs tomma gator mot Port Olona marina där “Ikigai”väntade. Jag slogs av hur stor och skyddad marinan var. Den låg längst inne i kanalen med en kommersiell fiskehamn utanför innan kanalen sen mynnade ut i Atlanten. Runt marinan låg olika affärer, kaféer, restauranger och promenadstråk. 

Väl framme vid “Ikigai fick jag tilldelat mig akterkojen. Tompa sov i salongens babordskoj, där låg han tryggt i alla väder med ett slingerskott och hade koll på allt ombord. Jag hade inte akterkojen för mig själv utan halva kojen var belamrad med tomma väskor, dykgrejor och lite annat smått och gott. Men det fanns tillräckligt med plats för mig också. Det var kul att träffa Tompa, vi hade haft kontakt tidigare och det fanns planer på att jag och Lucina skulle hänga med Ikigai redan föregående år då han lämnade Göteborg och seglade till Skottland. Men en operation för hudcancer, som gick bra, satte käppar i hjulet för den planen. Så det blev Frankrike till Madeira istället. Tyvärr kunde inte Lucina hänga med, hon höll på att sälja sitt hus i Järna under perioden för seglingen, men jag fick njuta å hennes vägnar också.

Efter en god natts sömn med ett svagt kluckande som vaggvisa åt vi en fransk frukost, kaffe latte med croissant, på ett fik som Tompa redan utsett till sitt stamfik och som låg med utsikt över hamnen. Les Sables-d´Olonne är ett riktigt seglingscentrum där till och med kyrkan har ett skepp hängande från taket. Där går starten av “Vendée Globe” vart fjärde år, kappseglingen där man ensam skall segla non-stop jorden runt utan någon assistans med kappseglingsmaskiner på 50 till 60 fot. Segrarnas har hjälteroller i den franska seglingssjälen. När vi var där hade man ett storslaget firande av tidigare års vinnare, “en hyllning av havets hjältar” under en vecka. Gamla deltagarbåtar från tidigare kappseglingar visades där de låg längs en av flytbryggorna i marinan Port Olona som är reserverad för dessa havets vinthundar. “Ikigai” låg i gästhamnen i samma marina. Ett välkomstcenter med ett tält där det serverades drycker och matbitar fanns iland och en stor affisch med namn och ansikten på tidigare vinnare av “Vendée Globe”. På lördagen den 10 maj kulminerade festligheterna då en stor båt lagt till vid bryggan där tävlingsbåtarna fanns, den var stor nog att en orkester och popband fick rum på akterdäck. Så kvällen fylldes med levande musik och allt fler människor samlades på flytbryggan som smyckats med ballonger, flaggor och en stor jordglob. Kvällen skulle avslutas med ett fyrverkeri, och nog blev det ett rejält fyrverkeri, men av ett naturligt slag. Ett riktigt otäckt åskväder placerade sig över “Les Sables-d´Olonne” efter mörkrets inbrott och himlen öppnade sig och det öste ner regn samtidigt som himlen lystes upp av blixtar kontinuerligt. Inte vad arrangörerna hade hoppats på.

Den äldre delen av staden, den grundades 1218, har vackra byggnader, en sandstrand, en uppsjö av både tavernor och fik samt en fiskehamn. Vi gick flera promenader ned till stranden där man kan se de imponerande vågbrytarna vid inloppet till kanalen som går genom staden. Det var tidig maj så även om det var solsken och det fanns folk på stranden som solade så var det inga som badade, vattentemperaturen i Atlanten var nog en 14 grader. Det fanns också en bassäng i anknytning till stranden för de som ville bada lite varmare. Fiskehamnen hade stora byggnader för att ta hand om fångsterna då en del då fiskebåtarna var riktigt stora. Tavernorna längs fiskehamnen var mest specialiserade på fisk och skaldjur men det fanns andra versioner också. Det var trevliga promenader bland smala gränder, gamla fasader och kyrkor. Och vi hittade en trevlig taverna som vi kunde ha en “avskedsmiddag” på innan avsegling.

Vi pysslade om “Ikigai” medan vi väntade, det finns alltid något att göra på en båt. Bland annat så tömde vi alla däcksutrymmen, torkade innehållet och stuvade om. Tompa hade köpte båten året innan och “bara” seglat den hit så det fanns fortfarande nytt för honom att upptäcka. Jag behövde också göra några inköp, jag hade bara ett handbagage med mig då jag inte ville ha något incheckat bagage och räknade med att det skulle bli varmare då vi seglade söderut. Så mina klädval var begränsade. När Kristina anlände så unnade vi oss en middag innan avfärd på tavernan vid fiskehamnen, för mig blev det ångade musslor i vitlökssås, ett bra val. Så den 14:e maj startade vi vår segling med Tompa, Kristina och undertecknad ombord. Vi höll koll på späckhuggare via Facebook appen och lokala hemsidor och så här tidigt på våren höll de sig nere vid Gibraltar i väntan på att tonfisken skall komma ut i Atlanten efter att ha lekt i Medelhavet. De flesta iakttagelser var heller inte förknippade med attacker, det är inte alla grupper av späckhuggare i området som attackerar roder på fritidsbåtar.

Vi stack i gryningen och den uppstigande solen färgade himlen röd medan vi passerade en stor katamaran som saknade mast. Vi insåg att den istället var utrustad med en kite istället för segel, vi var ju i Frankrike där flerskrovssegling ständigt utvecklas. Staden hade ännu inte vaknat så det var tomt på gatorna längs kanalen ut genom kanalen till Biscayabukten. Ursprungsplanen var en dagssegling ner till viken in till Bordeaux för att hitta en marina där. Men vinden var nordlig, och skulle så förbli i flera dagar enligt prognosen, och styrkan var alldeles lagom, runt 8-10 m/s, så vi bestämde att gena över Biscaya mot den spanska kusten istället. När vi satte på autopiloten började den agera konstigt på direkten, den styrde dikt styrbord efter någon minut. Men vi var tre ombord så det skulle inte vara något problem så vi tog sikte på Viveiro, en mindre ort som ligger öster om A Coruna. 

Det blev en härlig segling med en revad stor och en delvis utrullad genua där vi hade halvvind hela vägen med bra fart även om det rullade lite i sidsjön. Vi tog tre timmar på vakt och sex timmar vila då vi handstyrde hela vägen, något jag tycker om att göra, och det var ganska kallt på nätterna. För nattpassen blev det full mundering, allt jag hade med mig. Ett ullunderställ, mysbrallor och skjorta, en tunn ylletröja ett par arbetshandskar doppade i gummi och en mössa och så regnstället på det. Det var kallt men det fungerade även om det var skönt att komma ner i den varmare ruffen efter ett nattpass.

“Ikigai” hanterade halvvinden bra och trots att det är en centerbordsbåt så gick hon stadigt i sjön. Centerbordet hade börjat glappa lite så Tompa hade köpt både en ny bult och bussningar som han planerade att byta vid framkomsten till Madeira. Under tiden så låste han centerbordet i en position halvvägs uppe där den kändes stadig. Det blåste mellan 15 och 25 knop och vi hade revad stor och genuan delvis utrullad vilket gav bra balans och fart. Vi tuggade sjömil efter sjömil och fick upp en bra rutin. Vi hade förberett lite mat, bland annat köttfärssås med pasta, som vi bara kunde värma så även om det gungade på Biscaya så gick mathållningen galant. 

Jag fick sällskap ett par gånger av väskor och annat som ville över till min del av kojen när vi lutade till, men efter lite ompackning låg allt stadigt igen. Vid flera tillfällen fick vi besök av delfiner som lekte i bogvågen. En gång på natten kunde vi höra deras andning lite på håll innan de dök upp. Med mareld i vattnet förvandlades delfinerna till glödande torpeder som dansade runt i det svaga månskenet. Det var bara att njuta. Vi såg inte mycket annat liv eller båtar på vår väg efter vi lämnat fiskebåtarna vid den franska kusten förrän vi närmade oss den spanska kusten. Ibland kunde ett större fartyg dyka upp på AIS:en och vi kunde se lanternorna på distans, men det blev aldrig någon närkontakt. Jag kände att det var härligt att vara ute till havs igen. Det var ett tag sen sist, vår båt Sarita var såld och detta var första seglingen efter det. Lusten och njutningen av att känna vinden i ansikten och båtens rörelser och tryckt från rodret i ratten gjorde mig gott. Jag såg fram emot resten av seglingen. De 300 sjömilen över Biscaya avverkades på två och ett halvt dygn, ett snitt på dryga 5 knop

I gryningen fredagen den 16:e maj, vi minskade segelytan på slutet för att anlända i dagsljus, närmade vi oss den spanska kusten och Viveioro, som ligger en dagssegling öster om den mer kända orten A Coruña. Vi kom in i Viveirobukten “Ria Viveiro”, som öppnar sig söderut vid kusten och vid dess södra slut finns en vågbrytare och en kommersiell hamn. Sen fortsätter floden Lugo in och förbi staden, men den första delen är påbättrad och är mer som en kanal. Under tiden vi beslog segel så rundade vi ett par vågbrytare och kom in i kanalen och snart såg vi marinan på kanalens östra sida, den låg väldigt skyddad. Som de flesta marinorna i områden med tidvatten var det flytbryggor med båtbommar. Tompa hade fått kontakt med hamnkaptenen så vi visste vilken plats vi skulle ha, så det var bara att glida in och förtöja. 

Det kändes skönt att komma fram efter ett par kyliga nätter men också en härlig segling. Vi tyckte vi var värda en liten ankardramm så Tompa tog fram whiskeyn han hade med sig från Skottland. När vi satt och skålade så knackade det påskrovet och en medelålders man i en vit collegetröja stod vid pontonen. Han sa på bruten engelska att han var från tullen och ville komma ombord. Vi tyckte det var ett gott tecken att tulltjänstemän inte behövde ha uniform och hoppades att procedurerna därmed heller inte skulle vara så strikta. Det visade sig rätt, han satte sig i sittbrunnen och ställde lite frågor medan vi hämnade passen och båtpappren, sedan fyllde han i ett formulär och tackade för sig.

Vi hade nu anlänt till Galicien där man var i förberedelser för att följande dag, den 17:e maj, fira “Galician Litteraturs Day” där det galiciska språket och litteraturen hedrades. Tradition startades 1963 och blev en helgdag 1991 och dagen har dedikerats till en galicisk författare per år sedan starten. Även om det var fredag så var det ett myllrande folkliv i en stad som hade många historiska byggnader att visa upp. Vi gick förbi kyrkor, gamla fasader och en ringmur från medeltiden. Den äldsta kyrkan, “Iglesia de Santa María del Campo”, tror man började byggas på 1100-talet och klosterkyrkan “Iglesia del Convento de San Francisco” byggdes på 1300-talet. Ringmuren skyddade också staden från piratangrepp under 1600-talet. Det fanns ursprungligen sex portar i ringmuren, men endast tre finns nu bevarade. Porten “Puerta de Carlos V” leder direkt in till Viveiros gamla kvarter och till “Plaza Mayor” där stadshuset finns och som har ett solur på sin fasad. Men det finns också en modern del av Viveiro med en välsorterad Supermarcado nära marinan och en saluhall. 

Floden/kanalen förbi marinan var också full av mindre fiskebåtar som låg på botten under lågvatten. På torgen fanns tavernor och barer där nu folk hade samlats för att träffas, ofta hela familjer. Det var verkligen en levande stad när vi var där även om det bara lever runt 16 000 personer i kommunen. Men vi ville vidare så planen var att bara stanna över natten och sedan fortsätta västerut mot A Coruña och fortsätta utforska Galicien, men det blir ett annat inlägg.

För att se på en video som sammanfattar vår tid i Les Sables-d´Olonne och seglingen över Biscaya till Viveiro, klicka på länken nedan.

Ovni 385 “Ikigai”
Tillverkare: ALUBAT
Tillverkningsår: 2002
Material: Aluminium
Längd: 12,68 m
Bredd: 3,8 m
Djup: Centerbord nere 2,05 m
Djup: Centerbord uppe 0,52 m
Motor: Volvo penta D2-55 (2002)