Summering av sommaren 2015 i Grekland
Det kÀnns lite overkligt att sitta i en intensiv svensk grönska i dÀr temperaturen kryper ner mot 5 grader pÄ natten nÀr den aldrig varit under 20 under flera mÄnader. Samtidigt som jag saknar bÄde Sarita och livsstilen ombord sÄ kÀnns det skönt att komma hem till ett land med Ärstider. Men seglingen i den grekiska övÀrlden har varit en fantastisk tid med mÄnga hÀrliga upplevelser och fina möten med mÀnniskor.
Sarita ligger tryggt uppe pÄ land pÄ Cleopatra Marina i Preveza pÄ det grekiska fastlandet alldeles vid Joniska havet och ön Lefkas efter den fjÀrde sÀsongenen ombord pÄ min Solitaire 52 Sarita i östra Medelhavet. MÄnader fulla med sol, segling, vÀrme och nya möten med mÀnniskor. Visst kan jag sakna sommaren i den svenska skÀrgÄrden med kala solvarma klippor, morgondopp i kallt vatten, sill och potatis och det underbara försommarljuset. Men nÄgot mÄste man ge avkall pÄ för att kunna spendera hela sommaren ombord en underbar segelbÄt i varmt azurblÄtt vatten bland öar som andas historia frÄn vÄr vÀsterlÀndska civilisations vagga.
I Är rörde vi oss i den grekiska övÀrlden Àven om vi startade nÀra den turkiska kusten, pÄ Rhodos. Sarita seglade runt 1000 sjömil och tog sig frÄn Tolvöarna vid turkiska kusten, genom Kykladerna till Saroniska bukten för att gÄ igenom den spektakulÀra Korintkanalen och ut till Joniska havet och har dÀr seglat runt frÄn Korfu i norr till Ithaka och Kefalonia i söder. Vi har haft kuling frÄn Meltemin genom Kykladerna och stiltje pÄ förmiddagarna innan sjöbriser sÀtter in i Joniska havet.
För första gĂ„ngen pĂ„ fyra Ă„r har vi ocksĂ„ haft regn, bland annat en natt pĂ„ Korfu dĂ„ ett regnomrĂ„de passerade. Men framför allt veckan innan hemkomsten dĂ„ en kallfront passerade. Vi hade gĂ„tt in till lagunen pĂ„ östra Lefkas vid staden Vilkhi som Ă€r helt omgĂ€rdad av land. NĂ€r vi kom in i lagunen sĂ„ valde vi en ankarplats med fĂ„ bĂ„tar i nĂ€rheten för att ha sĂ„ fritt omkring oss som möjligt och backade pĂ„ ankaret ânorrutâ dĂ„ fronten skulle ge sydliga vindar. Det kom en Jeanneau-bĂ„t efterĂ„t och ankrade, utan att backa pĂ„ ankaret kunde Lucina notera eftersom hon numera gĂ€rna studerar hur andra ankrar ocksĂ„. Vi vaknade pĂ„ natten av ökad vind och regn. Vi hade redan stĂ€ngt de flesta luckorna men nĂ„gra Ă„terstod, de som var skyddade av soltĂ€ltet. De stĂ€ngdes snabbt och vi tog ocksĂ„ ned soltĂ€ltet snabbt dĂ„ bĂ„de vinden och regnet ökade i styrka samt blixtar lös upp den annars kolsvarta mĂ„nlösa natten. Innan vi hann fĂ„ pĂ„ oss regnjackorna sĂ„g vi i blixtarnas sken Jeanneau-bĂ„ten komma draggande rakt emot oss. Upp med fendertar och sĂ„ skrek vi till dem. Yrvaken kom en av de ombord upp i sittbrunnen samtidigt som de missade oss med nĂ„gra meter pĂ„ sin fĂ€rd mot lĂ€. Vi hörde ingen motor starta eller sĂ„g nĂ„gon pĂ„ dĂ€ck vid de blixtar som Ă„ter kom, men bĂ„ten stannade upp dĂ„ ankaret mĂ„ste ha fĂ„tt ett nytt grepp. Vi sĂ„g flera lanternor tĂ€ndas runt om i lagunen som tecken pĂ„ att det var fler som hade problem med ankaret. Men vi lĂ„g stadigt Ă€ven om kĂ€nslan var allt annat Ă€n behaglig i vindbyar pĂ„ runt 17-18 m/s. Men det lugnade ner sig efter en dryg timme och vi kunde konstatera att vĂ„ra vattenglas som stod under Biminin hade fyllts med 5 cm regnvatten pĂ„ en dryg timme, sĂ„ nog regnade det. Men regnen har varit undantagen som bekrĂ€ftar regeln med sol, vĂ€rme och behagliga vindar.
Lucina och jag hade ett par underbara veckor med mycket vila dÀr vi gjorde utflykter med jollen, med snorkelutrustning eller till fots medan Sarita lÄg still till ankars i nÄgon fin vik. Men inför upptagningen och pÄ land har vi jobbat hÄrt för att stoppa om henne för vintern. Olje- och filterbyte, byta av bÄde förfilter och huvudfilter för brÀnslet, nedtagning, vikning och förvaring av alla segel, avsköljning och stÀdning av bÄten, borttagning av de flesta tampar ombord och tvÀttning i sötvatten, rengöring av bÄten nere i ruffen, tömning av ankarboxen och förvaring av kÀtting och ankare, ta bort sprayhood och Bimini för förvaring, tÀta en del misstÀnkta lÀckor, med mera. Vi planerar ett Äterbesök för mer jobb innan sÀsongen startar, men det kÀnns som om Sarita nu kan ha en bra vinter. Vad Àr dÄ de bestÄende intrycken frÄn sommaren?
Det som gjorde mest intryck frÄn denna sÀsong Àr syriska flyktingar utanför hamnkontoren pÄ Semi och Kos, öar med fÀrjeförbindelser med Turkiet. Familjer med barn, vuxna och gamla med blickar som Àr tomma och utstrÄlar hopplöshet, men ocksÄ en del blickar med hopp Àven om rÀdslan ocksÄ syns. Framför sig har de en svart sopsÀck med alla tillhörigheter i. Det sÀtter vÄrt eget priviligierade liv i perspektiv. Efter att ha kommit hem till Sverige kÀnns det som om landet vaknat och insett allvaret av situationen och dÀr en medkÀnsla och förstÄelse för det helvete som flyktingar mÄste gÄ igenom har resulterat i spontana aktiviteter för att hjÀlpa till. Efter att ha sett dessa medmÀnniskor i ögonen sÄ kan jag och Lucina inte blunda för de umbÀranden och det lidande som familjerna gÄtt igenom för att ta sig frÄn stÀder och byar i ruiner, skottlossning och kaos och med livet som insats har lÀmnat allt. Om jag inte varit född i Sverige utan i Syrien kunde jag, om jag överlevt alla strapatser, vara den som satt dÀr och var utlÀmnad till andra för att fÄ hjÀlp. Den vetskapen gör ont och kÀnslan och insikten om hur verkligheten ser ut kan jag och Lucina inte bortse frÄn utan kommer att pÄverka oss i vÄr vardag.
Men Àven bÄtbyggarna pÄ Semi som med enkla redskap, ögonmÄtt och trÀd frÄn trakten skapar stor konst nÀr de bygger allt frÄn jollar till större fiskebÄtar. Att de sen Àr i 80-ÄrsÄldern och slÄr in en tvÄtumsspik med en slÀgghammare pÄ fem slag utan att missa höjer njutningen av att titta pÄ hur deras bÄtar vÀxer fram.
Hur Sarita hanterar vÄgorna som byggs upp i Kykladerna Àr ett annat glÀdjeÀmne. Det Àr en speciell kÀnsla nÀr man forsar fram i farten som Àr tvÄsiffriga med en 20 tons bÄt med revade segel och bara vid enstaka gÄnger fÄr en saltvattendusch. Sarita följer med mjukt i vÄgorna och man behöver inte slita vid rodret för att hÄlla henne pÄ kurs.
à terigen har jag lÀrt mig att man aldrig kan ha för mycket linor ombord. Att förtöja med ankare i fören och linor iland Àr vanligt i Grekland och Turkiet, och för det behövs lÄnga linor, gÀrna som flyter dÄ de Àr lÀttare att hantera. NÀr det blÄser sidvind sÄ sÀtts besÀttningen pÄ prov och alltför ofta driver bÄtarna ner pÄ bÄtgrannar i lÀ och skapar kaos. Att slÀppa iland nÄgon innan man lÀgger ankaret med en lina som fÀsts iland och först dÀrefter lÀgga ankare och backa in pÄ plats gör allt enklare och sÀkrare. DÄ kan man lugnt möta landlinan, som redan Àr förberedd, pÄ vÀg in och göra fast innan man driver ner mot lÀ.
Att segla i östra Medelhavet innebÀr stabilt vÀdret med solsken varje dag och en nödvÀndig flÀktande bris i vÀrmen som gör seglingen behaglig pÄ det intensivt blÄa havet dÀr badtemperaturen rör sig uppÄt under sÀsongen till runt 28 grader. Men framför allt de mÀnniskorna som bor hÀr, de som driver de smÄ affÀrerna, sÀljer frukt pÄ marknaderna, driver familjetavernorna. Vart man Àn kommer möts man nÀstan alltid av vÀnlighet och leenden. VÀrmen i luften och vattnet finns ocksÄ bland mÀnniskorna, finanskris till trots.
