Sverigetiden

Efter sommarens seglingar med Sarita i Grekland och vår resa genom Europa efter att tagit upp henne på varv landade vi med färjan från Rostock i Trelleborg morgonen den 3:e augusti. Senare på dagen anlände vi till Järna. Där bodde vi ett tag i “Hångelboden” på Lucinas tomt vid hennes uthyrda hus i Nyäng. Det är en “manskapsvagn” som varit hönshus men som byggts om till övernattningsplats för de som ville vara ifred från övriga i det stora huset. Där bodde vi utan vatten men med el, så en kokplatta och vattenkokare gjorde livet till en lyx i det 8 kvm stora huset. 

Efter att ha betat av det mest akuta på åtgärdslistan, som att besiktiga bilen, förnya passen och städa upp runt Lucinas hus, längtade vi upp till de svenska fjällen där vi varit tidigare i omgångar, bland annat när vi blev fast i Sverige i samband med att pandemin började. Så i mitten av augusti åkte vi åter norrut och kunde återvända till den lilla fiskestugan i Tänndalen där vi tidigare bott. En charmig liten stuga utan el och rinnande vatten som ligger för sig själv bredvid den lilla vägen ner till Östersjön. 

Här återupptog vi våra vandringar i fjällvärlden och plockade svamp och bär när hösten nalkades. Hösten är tiden mellan sommar och vintersäsongerna i fjällen så vi mötte få andra vandrare på våra turer. Däremot så frodades djurlivet och vi hade många möten med renar, älgar, grodor, tranor, kungsörn, korp och andra fåglar. Vi har varit här förr för att hälsa på Lucinas döttrar som arbetat här uppe och dessutom när vi fastnade när Covid pandemin började (läs inlägg om detta). I omgångar har vi nu varit i området nästan alla månader på året och känner att vi trivs i området kring Tänndalen alla säsonger. Vi rensade bort lupinerna som var kvar på tomten innan fröna spridit sig på marken och slog sen gräset med lie. Vi eldade i vedkaminen när det blev kallt och vi kunde se när höstfärgerna sakta började ta över från det gröna på fjällsluttningarna. 

De första träden började tappa löven och vi pratade om att vi ville vara här längre, vi njöt av denna tillvaro nästan på samma sätt som livet ombord på Sarita. De öppna vidderna på kalfjället påminde om känslan på havet med fria horisonter. Vi pratade om att kanske till och med köpa en stuga i området. Det skulle passa bra också för att Lucinas döttrar alla jobbar inom friluftssektorn och Henny har arbetat många säsonger i området och Signe och Nora då och då. Både Henne och Nora hade fått jobb denna vinter i Funäsdalen och att hitta bostad för säsongsarbetare i fjällen är svårt så ett ställe för oss skulle vara bra för dem också. Så våra vandringar avbröts med utflykter till olika hus som var till salu och vi var med i någon budgivning som gick alldeles för högt för oss. 

Men till slut hittade vi en litet hus på 49 kvm i Åsvallen, ett vackert område drygt 800 meter över havet med utsikt över fjällen tvärsöver Tännsjön med Rödfjället och Vattafjället i förgrunden och de norska fjällen i bakgrunden. Vi skrev kontrakt i mitten av september med ett tillträdesdatum den 19:e oktober och även om vi inte ska bo här permanent så kan Lucinas döttrar ha tillgång till boendet.

Vi behövde åter åka ner till Järna för att ordna en del praktiska saker och sköta om huset som Lucina hyr ut så vi bodde åter i Hångelboden i väntan på tillträdet till stugan i Tänndalen. Hösten hade nästan gått över i förvinter i fjällen men i Stockholmsområdet fick vi uppleva en andra höst. Det innebar ännu mer svampplockning. Det blev så mycket att vi började torka svampen för att kunna njuta av den också under vintern. Garaget omvandlades till en svamptork där en kupévärmare gick dygnet runt med svampar i olika nivåer på brickor och brödbackar. Det var åtskilliga kilon av kantareller, trattkantareller, taggsvamp, karl-johan och andra sopp-svampar.

Den 19:e oktober åkte vi upp till Tänndalen igen för att flytta in i det nya huset. Flygbiljetterna till Grekland och Sarita bokades om till slutet på mars. Lucina började med att tapetsera om så alla blommiga och färgrika väggar blev behagligt enfärgat ljusa. En värmepump inhandlades och monterades och bygget av en lite skidbod började. Lucinas döttrar Henny och Nora flyttade in i huset på Åsvallen med oss. Vi fick lite dåligt samvete varje morgon när Nora åkte iväg till sitt arbete som skidlärare i Funäsdalen och Henny till butiken “Top Sport” i Funäsdalen och vi i lugn och ro kunde bestämma vad vi ville göra just den dagen. 

I Funäsfjällen finns Nordic Ski Center som är ett av världens längsta spårsystem, 300 km pistade och välskyltade längdspår och 450 km rösade leder mitt bland de höga fjällen. Bara hundra meter från stugan börjar några av spåren och med inköpta spårkort för säsongen är det bara att välja var vi vill åka. Dessutom ligger tre riktigt bra skidområden för utförsåkning, Tänndalen, Funäsdalen och Ramundberget, tio minuter med bil från Åsvallen. Så vi har också att göra på dagarna när vi inte stickar tröjor eller kartanker (Lucina) eller skriver texter för hemsidan (Magnus).

Vi passade också på att åka till Röros i Norge som bara ligger sex mil från Tänndalen. Stadskärnan är vacker med många gamla träbyggnader som är bevarade från stadens storhetstid då koppargruvan var aktiv, numera ett museum. Vi gjorde det i samband med målgången av Femundslöpet med start och mål i Röros. Det är världens största hundspannstävling sett till antalet deltagare. Här tävlar kvinnor och män 14-75 år tillsammans och hundarna springer som längst 650 km under 4-5 dagar. Under loppet förbrukar hundarna 10-12 tusen kilokalorier per dygn. Vi såg målgången av Thorvild Dahlen och Terje Erik Loftsgård. Det är helt otroligt vad dessa hundar klarar av, att följa obanad terräng i snöoväder och kulingvindar, där föraren såg slutkörd ut vid mållinjen så tycktes hundarna se stolta ut och taggade att springa sista metrarna till sin trailer.

Så nu njuter vi dagligen av en vacker utsikt som ständigt förändras och anpassar våra aktiviteter efter vad vädret erbjuder. Det är inte bara pisterna och de preparerade skidspåren som får besök av oss, ibland ger vi oss upp på kalfjället som ligger nära vår stuga. Där kan kosan ställas mot Skarvarna och Andersborg– eller Malmbäckstugorna, eller bara runt för att njuta av ensamheten och de vackra fjällvyerna med olika bergsmassiv i bakgrunden, alltifrån Mittåkläppen till Helags.

Batterierna börjar kännas laddade och längtan till Sarita, Grekland och alla nya vänner där börjar göra sig påmind liksom suget efter färska frukter och grönsaker inhandlade på de lokala marknaderna eller plockade direkt från träden. Allt har sin tid så vi ser fram emot en vår ombord Sarita även om vi nog inte sett de svenska fjällen för sista gången. Och om ni vill följa oss med tätare uppdateringar så får det bra på vår Facebooksida.