Tid att ladda om

Vi hade legat på svaj under natten och på morgonen var det dags att starta motorn och ta upp ankaret, men allt som hände när jag vred på nyckeln var ljudet av ett klick nere från motorrummet. Inte den roligaste starten på dagen, men på Sarita kan man koppla om så att förbrukningsbatterierna, de som används för lampor, instrument, kyl och annat, också tillfälligt används som startbatterier. Och då brummade motorn igång utan protester. Men det var tjall på linjen någonstans som måste åtgärdas.

Vi var inne på de sista dagarna på vecka två med en gäst ombord så vi fortsatte med agendan, och det blev en del sköna seglingar. Veckan efter var inga gäster inbokade så då fanns det tid att titta närmare på problemet. Under tiden var det ett återbesök till Vonitsa i ”havslagunen” innanför Preveza, en av våra favoritplatser, med ett nytt besök på den lokala tavernan med de fantastiska musslorna. Där utmanade också besättningen Saritas mast med ett byte av glödlampa för ankarlanternan som bonus, både Lucina och hennes dotter Nora var uppe i toppen, drygt 20 meter över havet.

Vonitsa blev en fin sista kväll innan vi angjorde Cleopatra marina för avslutning av veckan. Vi ligger där på vintern och de har också en marina, men framför allt duktiga mekaniker och elektriker. Men felsökningen i huvudet hade börjat och egentligen fanns bara två alternativ. Antingen hade batteriet dragit sin sista suck eller så hade något relä eller regulator i startbatterikretsen gett upp. Men vid felsökningen upptäckte jag en del andra saker, våra voltmätare visade en dryg volt för mycket. Med andra ord hade jag mindre spänning i batterierna än jag trott, och därmed inte laddat dem tillräckligt ofta.

Men startbatteriet visade över 13 volt och om det var i någorlunda trim så borde det starta motorn, förbrukningsbatterierna visade till och med mindre spänning trots att de startade motorn. Men man måste också se hur mängden ampere batteriet generar, så det behöver inte vara friskt för det, men oron över ett elfel växte (det är lättare att ”bara” byta batteri).

Det fanns inte plats i marinan när vi kom till Preveza så Sarita placerades på bensinbryggan tills båtar lämnat och gett plats, förmodligen på måndag morgon då jag börjat min ensamma vecka ombord, Lucina måste hem och arbeta. Men på morgonen är det vindstilla så med hjälp av en kille från marinan som tog emot linor i land så förtöjde jag med häcken mot bryggan och en förberedd förtöjningslina (förankrad i botten) i fören som brukligt är här nere. I väntan på mekanikern tog jag fram ett förbrukningsbatteri jag bytte förra året och sparat för en regnig dag, och det kom nu väl till pass. Jag rensade under babord akterhytt där startbatteriet fanns. Jag bytte kablar till det ”nygamla” batteriet för att se om elfel kunde uteslutas, och motorn startade med ett tacksamt brummande. Skönt, nu var det bara att kontrollera att det ”nya” batteriet var i tillräckligt bra skick.

Mekanikern kom och konstaterade med sitt mätinstrument att mitt gamla startbatteri bara hade 470 ampere mot de 800 som det ursprungligen hade och skulle ha. Mitt nygamla var dock helt OK, så det var bara att installera det som startbatteri. Sen hade vårt förfilter till dieseln rostat ihop så vi inte kunde plocka isär det vilket behövdes för rengöring då vi fått så dålig diesel att det inte räcker med att byta filtret. Så mekanikern fick lite att göra ändå även om mysteriet med det försvinnande kylvattnet till motorn fortfarande är spekulation.

Vi bytte varmvattenberedare i vintras (den gamla hade börjat läcka) och vattnet värms med antingen en elpatron med landström eller en slinga med kylvattnet från motorn. Eftersom slingan var tom efter installationen är det naturligt att det går åt kylvatten för att fylla slingan, men vi har säkert fyllt på över 15 liter och varmvattenberedaren ligger över motorn så dess kylvatten bör inte ha dränerats vid bytet. Men då vi inte hittat någon läcka så är det den enda rimliga förklaringen så vi hoppas att vi snart inte behöver fylla på mer vatten (slingan är full). Tilläggas bör att det finns någon sorts spärr i motorn som gör att vi alltid haft tillräckligt vatten för kylning, temperaturen är stadigt den rätta (förutom första färden i år när vi försökte få plats med ett segel som blockerade ventilationen till motorn, då blev det för varmt – men det lösta sig när vi omplacerade seglet).

Så vad jag kan konstatera är att ladda om batterierna mellan gäster har en helt annan betydelse ombord på en båt och vi måste ha bättre laddningskällor med tanke på att voltmätarna visar fel. Solceller och vindgenerator är på listan, men även en kraftfullare generator på motorn skulle underlätta då vi ofta förbrukar nästan lika många ampere som vi får från generatorn och därmed så laddas inte batterierna tillräckligt, men frågan är om den får rum i motorrummet som det ser ut nu. En bättre hushållning med el måst dock till och vi behöver gå in till landström för att batteriladdaren skall få tid att höja grundnivån regelbundet. Några lärdomar jag funderar på när jag ser ner i ruffen på Sarita och inser hur mycket reservdelar och verktyg som måste tas fram varje gång något skall meckas med. Svårt att se att det skall bli en båt av allt igen, men jag vet att under all bråte finns en skönhet.