Segling med sveda och värk

Ljudet när tampen gick av var inte högt och allt skedde så snabbt så när det sved till längst ner på vaden lyfte jag instinktivt på foten och undkom därmed att följa med skotet ut över relingen. Ljudet från den fladdrande genuan tog sen all uppmärksamhet så jag tänkte inte mer på svedan förrän jag kom tillbaks till sittbrunnen och tittade på vaden och såg att skinnet var bortslitet och det lyste rött i en linje runt halva benet där skotet glidit runt och bränt bort ytlagret, ungefär som när man glider på ett gymnastikgolv med bara ben.

Det var en rutinåtgärd ombord på Sarita, att byta skotpunkt för genuan, som gick snett då den svagaste länken brast. Jag har inte flytande skotpunkt så om jag vill flytta den, eller som i detta fall leda om skotet till utanför relingslisten, så behöver avlasta skotet. En åtgärd jag gjort åtskilliga gånger och då använt en tunnare lina med en ”rolling hitch”, en knop som inte glider, runt skotet och sen fästa linan i relingslisten. Sen går det att släppa på skotet så seglet tillfälligt hänger i linan medan man byter skotpunkt.

Misstaget var att använda en lina vars bäst före datum var osäker. Den fanns ombord när jag köpte båten och som ny är hållfastheten inget problem, men jag vet inte hur länge den utsatts för sol och saltvatten, men uppenbarligen för länge för den brast och då löpte det slacka skotet ut runt min fot med ”brännande” hastighet.

Vi har förband för sårskador ombord som vi la på där såret innesluts helt. Vi kunde se att det vätskade och blödde på insidan och förpackningen skall sitta på tre dagar men vi bytte efter ett par dagar. Varje gång jag ändrade läget med foten till ett lägre dunkade det i vaden med vi var ute med gäster så vi seglade på tills besättningsbyte i Korfu där vi la till i Gouvia Marina. Så efter fem dagar blev det besök på akuten på ett Grekiskt ”Public Hospital” en söndagskväll.

Sjukhusbesöket blev lite annorlunda än i Sverige. Vi hittade akuten och letade efter någonstans att skriva in oss. En från personalen såg oss och frågade om vi ville till en doktor. Då vi sa jag pekade hon i korridoren och sa dörren till vänster. Det var svängdörrar där patienter kom ut och in på vagnar och innanför var det bås avskilda med skynken där olika aktiviteter pågick. Här stod vi och väntade på vår tur. En familj pratade med en läkare som såg på en röntgenbild och det syntes tydligt att gav några slutgiltiga råd. På bänken bredvid avslutade just en sköterska en ombindning av en turist och när han gick så tittade hon på oss och nickade. Jag fick lägga mig ned och hon tog bort vårt förband och gav oss bannor för att inte kommit in tidigare då infektionsrisken är stor i värmen. Sen var det omförband och läkaren skrev ut penicillin, jod och en stelkrampsspruta. Allt skulle fås på ett apotek som öppnade på måndagen, dagen efter. Så en halvtimme efter vi kom in till sjukhuset var vi på väg tillbaks till marinan.

På söndag natt så mönstrade familjen som varit ombord en vecka av och vår nya gäst anlände. Så nästa dag handlade den nya besättningen mat för veckan medan jag gick till apoteket för att få ut medicinen och en stelkrampsspruta. Sen dess har ”syster” Lucina efter doktorns order bytt förband två gånger om dagen och penicillinkuren startats och allt ser ut att gå i rätt riktning. Så slutet gott allting gott.

Det är andra gången jag skadats under tiden på Sarita. Den första har ett liknande förlopp och båda kan ge erfarenheter som man kan lära sig något av. Den gången ankrade vi i en vik där vinden tunnlade igenom en dalgång med byar med kulingstyrka. Jag stod upp på fördäck och kontrollerade vårt ankarfäste när helt plötsligt vår ”snubbing line”, linan som hakas fast på ankarkättingen och fästs i en knap på båten för att avlasta ankarspelet, kom flygande. Ankarkroken som fäst i kättingen hade lossnat och med stor kraft träffade den mitt ben och slog upp ett jack. Om ankarkroken var felaktigt monterad eller inte vet jag inte, men en av ”krokarna” som ska fästa runt länken på kättingen hade förlorat sin böj, så något hade gått snett. Och jag inser att om kroken träffat mig någon annanstans kunde konsekvenserna blivit betydligt allvarligare än blodutgjutelse.

Gemensamt för händelserna är att jag stått i vägen för en lina som om något går snett kan träffa mig. Jag tänker sedan ankringsincidenten alltid på var jag står på fördäck när snubbing line är under belastning, aldrig i direkt linje från dragriktningen. Och jag blev smärtsamt påmind om att aldrig stå i vägen för en lina som kan belastas om något går fel, i detta fall ett skot. Och jag har nu ersatt linan jag använt till att avlasta skotet när jag byter skotpunkt till en ny och lite grövre lina.

Att skada sig på en båt ger ofta stora konsekvenser, man är beroende av att vara i fysisk trim. Det finns inte möjlighet att lämna över jobbet till andra och sjukskriva sig på samma sätt som i land. Därför blir riskbedömning och medvetenhet om hur man kan förebygga och minimera skador på både båt och människor är inte bara viktigt utan kan bli livsavgörande. Så att lära känna sin båt och sin egen kropp och se till att allt är i gott trim där ett ständigt arbete och tänk om att förebygga den svagaste länken blir en förutsättning för ett behagligt liv ombord.