Hur känns det?

 

Castos strand

En egen strand

Den klassiska idrottsfrågan ”Hur känns det” har jag fått många gånger efter att ha kommit tillbaks till ett av höstfärger färgat Sverige efter drygt tre månader i den konstanta grekiska sommarvärmen ombord på en båt. Svaret blir gärna ett slentrianmässigt ”bara bra” men det har också gjort att jag tänkt igenom hur jag mår, hur jag haft det och hur jag vill ha det.

Hur känns det att byta ett boende på ca 15 kvm med en garanterad havsutsikt där samverkan med naturen är nödvändig och där handling och konsekvens har ett omedelbart samband mot en vardag på pendeltåg, olika kontor, möten och planerat umgänge. Hur jag formulerar frågeställningen avslöjar lite av vad jag känner inför allt detta, men det är med blandad skräckförtjusning jag kommer tillbaka varje år.

Magnus_Linden_310x310-239x239

Försöker kombinera jobb och båtliv

Jag kan ifrågasätta det meningsfulla att trängas bland andra kollektivresenärer i timtals för att komma till sitt arbete. Alla stressade människor som har sina huvuden böjda över vår tids informationskällor, nöjesmaskiner och kontaktytor till vänner – våra smartphones. Jag kommer ihåg när jag kom hem i mitten av 1980-talet efter sju års kringseglande på världshaven och glad i hågen började prata med människor i bank- eller busskön. Jag möttes då av en misstänksamhet och ignorerades oftast. Men jag återanpassade mig snabbt och med bara tre månader borta så hinner inte den tyste svensken inom mig försvinna.

Men det finns också en närhet, öppenhet och solidaritet hos svenskar när man väl hunnit fördjupa en vänskap. Och det storslagna landskapet, med skärgården med sina solvarma klippor som kronan på verket, är unikt för Sverige liksom ljuset runt midsommar som aldrig vill bli mörker. Något jag kan längta till även när jag är i Greklands övärld. Naturens skiftningar med årstiderna gör allt spännande och varje årstid har sin charm, även om mörka november kan tära på tålamodet. Så Sverige är unikt och kommer alltid vara mitt hem och ursprung och jag kan längta efter allt detta.

Jag känner mig mer trött efter hemkomsten, och det har inte bara att göra med ett inrutat liv där arbete, resor till och från arbetet och alla vardagsbestyr gör att tiden inte räcker till för en lång natts sömn, det kunde vara si och så med det också på båten, speciellt när det var oroligt väder. Nej det är snarare att sinnena har spetsats till på båten för att kunna notera vad som händer runtomkring. Synen, lukten, känseln, smaken och hörseln (även ofta det sjätte sinnet) används mer aktivt än utan ansvaret för båten och beroendet av naturen. Med sinnena öppna blir det här hemma ibland ett överflöd av intryck vilket stundtals resulterar i en trötthet jag inte upplever ombord.

På båten har jag svårt att koppla av med gäster ombord då jag som skeppare har ansvaret för att inget går fel. Jag lyssnar hur många gånger de pumpat toaletten så jag kan pumpa lite till för att undvika stopp. Jag tittar hur de slår knoparna så fendertarna inte ramlar ner vid tilläggningen. Jag är uppmärksam på hur de hanterar skoten då de flesta inte är vana med kraften från ett 80 kvm försegel som fylls med vind. Jag är på min vakt efter vindlinjer som kan innebära att jag måste reva snabbt. Jag planerar eftermiddagens tilläggning för att undvika för kraftig sidvind. På natten sover jag i sittbrunn för att kontrollera ankaret och grannbåtar vid vindökning eller vindvrid. Det gör att hjärnan är igång konstant med ett visst stresspåslag vilket är tröttande i längden.

P1080301

Inga måsten, bara utforska närområdet

Därför var det skönt när Lucina kom ner och vi blev två ombord, två som kan båten. Det tog några dagar innan jag undermedvetet slutade ”kontrollera” vad Lucina gjorde på samma sätt som med gäster. Men när det skedde kunde jag koppla av totalt när båten kändes säker. Och vi såg till att vi låg i vikar där vi kunde koppla av. Istället för att skynda på till nästa ankarplats så låg vi stilla flera dagar i sträck och utforskade omgivningen till fots, per jolle eller med snorkel. Vi bestämde att de tre veckor Lucina skulle vara ombord skulle vi ha två veckor av INGA MÅSTEN och istället koncentrera allt arbete till sista veckan i samband med upptagningen. Det behövde vi bägge två och de två veckorna utan måsten är något jag kan längta till att få mer av (vilket inte var detsamma som att vi inte gjorde något).

Att leva ett liv utan stress tror jag varken är möjligt eller önskvärt, stress gör att vi presterar bättre och kan agera resolut i kritiska situationer. Men det finns olika stress och jag märker jag bytt en stress som handlar om att bemästra den omedelbara situationen mot en stress för att prestera och hinna med allt, få ihop livspusslet som det vackert heter. Jag ser fler och fler omkring mig i mina uppdrag som jobbar nästan dygnet runt, avslöjade av e-mails skickade sent på kvällen eller på natten. Personer som ständigt har en arbetslista som aldrig tar slut, personer som aldrig kan koppla av från jobbet. Jag har blivit bättre på att inte ”ta med mig jobbet hem” men den pilttrogna svensken är inte lätt att skaka av sig och kan lätt utnyttjas. Med en stenhård konkurrens inte bara mellan företag utan också på arbetsmarknaden är det lätt att förvänta sig att man kör ända in i väggen. Men att stressnivån ökat är något jag ser med all oönskad tydlighet.

Allt drivet av behovet av konsumtion, både för att det enligt experterna är nödvändigt för hålla hjulen igång och öka vår levnadsstandard. Produktionen måste effektiviseras för att konkurrensen kräver det och då skall färre göra mer. Vi uppmanas att konsumera och jag får varje vecka ett nytt erbjudande om att låna pengar från någon finansiell institution, men till vad är det ingen som bryr sig om bara det konsumeras. Och vi konsumeras i allt större utsträckning onödiga lyxprodukter som vi inte behöver för att leva ett sunt liv. Och att komma från en segelbåt och livet ombord där utrymmet är begränsat men där allt som behövs ändå får rum och där det enkla känns lyxigt kan jag undra vad är egentligen levnadsstandard och måste vi, kan vi och framför allt är det önskvärt att öka den när man lyfter blicken till ett globalt perspektiv.

IMG_2421

För ankar i Schinoussa

Det är tankar som fyller min hjärna och skapar en känsla av frustration, melankoli med ett stort frågetecken vart vi är på väg. Jag har inga färdiga lösningar men jag känner att en förändring är nödvändig: från ett egoistiskt och girigt samhälle mot ett solidariskt och öppet samhälle. Men jag har också en känsla av tillfredsställelse av att försöka se det lilla och glädjas åt det. Människors engagemang i flyktingfrågan ger mig också hopp.

Så att förklara hur det känns är svårt under ett möte på 10 sekunder i en korridor på jobbet. Så det blir frasen ”bara bra”, men jag kan ju alltid hänvisa till bloggen om man verkligen är intresserad.

 

 

Share Button

3 thoughts on “Hur känns det?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.