Semester, med tid att utforska

 

PortLeonestrand

Viken vid Port Leone på ön Kalamos, Saritas första ankarplats denna vecka.

Sarita har på över två månader seglat runt 1000 sjömil alltid med gäster ombord och aldrig spenderat mer än två nätter i rad på samma ställe, nästan alltid med en taverna inom räckhåll. Hur trevligt det än är så har det varit en hektisk period. De senaste tio dagarna har Sarita bytt ankarplats tre gånger och spenderat endast en natt där en taverna har funnits. Dagarna har spenderats utan måsten utan bara utflykter, lite båtpul och skrivande, men mycket bara ta det lugnt. Semester i sin riktiga bemärkelse med andra ord!

PortLeone3

Sarita vid Port Leone, en väderkvarnruin i bakgrunden.

Efter sex veckors frånvaro med sitt arbete i Stockholm kom Lucina ned till värmen för att spendera de sista två och en halv veckorna på Sarita innan upptagningen för vintern. Det var ett kärt återseende och en skön känsla att det nu bara var vi två ombord för resten av säsongen. Vi behövde båda en period av återhämtning efter intensiva jobbperioder . Så beslutet var inga måsten.

PortLeonestrand1

Utflykt till vår egen strand utanför Port Leone.

Starten kunde dock blivit bättre, charterflyget som Lucina skulle komma ner med blev inställd på grund av tekniskt fel. Men ett dygn senare kom hon gående på bryggan på Lefkas marina. Det positiva var att batterierna var att det extra dygnet gjorde att batterierna var fulladdade efter att ha legat på landström och jollens smygpunka var reparerad.

PortLeonestrand2

Stranden var omgiven av klippor att snorkla vid.

Direkt efter ankomst bar det av mot Port Leone på ön Kalamos, en vik som är skyddad från de flesta vindriktningar och som har en del intressanta små stränder och klippor att utforska och en övergiven by med en levande kyrka. Man välkomnas av två ruiner av väderkvarnar på udden som skyddar viken. Kyrkan och en del husruiner med en tillhörande liten kaj dyker upp när man väl kommer in i viken. Byn övergavs efter den stora jordbävningen 1953, som förstörde mycket av bebyggelsen i hela området, då mycket av infrastrukturen med vatten och el slogs ut. Man tyckte helt enkelt det inte var värt besväret att bygga upp det igen utan övergav byn.

Vi låg i viken under tre dygn och gjorde utflykter i land och tog jollen till en strand mellan höga klippor där vi var helt ensamma. Efter lite snorkling och avkoppling åkte vi tillbaks till Sarita innan eftermiddagens sjöbris byggt på för mycket. Dels för att vara ombord när det blåste men också att bevaka så inga andra båtar (läs bareboats) ankrar farligt nära oss eller över vårt ankare.

Efter att ha tagit det lugnt några dygn orkade vi flytta oss en tre sjömil till grannön Castos. Jag har alltid tyckt om den lilla staden med sina vackert återuppbyggda stenhus (från grunderna lämnade efter jordbävningen) som fått nya funktioner som affärer, tavernor, kaféer och bostäder. Men nu behövde vi inte ankra vid en taverna så vi valde en vik med en strand och klippor att utforska på norra delen av ön.

Jag hade ankrat där en gång förut under dagen och upptäckt en grotta som gick djupt in i berget, då bara med jollen. Nu stod en snorkeltur dit på programmet. Men vi såg också att vägen (tror det bara finns en väg) på Castos gick förbi stranden. Så vi hann också med en morgonpromenad till staden för en frukost som bestod av en Frappe (kall kaffe med mjölk) och en hemgjord glass på det vackra kaféet nere vid stranden i staden, en vacker stenbyggnad. Det är inte vilken glass som helst utan den godaste glass jag ätit (och Lucina). Chokladglassen har en chokladsmak och konsistens som det känns att det är äkta vara, likaså vaniljglassen. Så förstärkta av en lite oortodox frukost stegade vi vägen tillbaks förbi vik efter vik, den ena vackrare än den andra.

CastosSyd5

Vår egen vik på södra Castos

Efter två dygn bestämde vi oss att det var dags för en taverna, men då jag var lite trött på grekisk mat blev det Pizzerian i Castos (två sjömil söderut). Där satt vi på deras balkong och njöt av utsikten över hamnen med Sarita ankrad utanför stranden alldeles utanför hamnens pir. Vi tog också en kvällspromenad till de vackert renoverade väderkvarnen på udden för en eftermiddagsfika.

CastosSyd1

Springlinorna försågs med vita fendertar

Efter en natt utanför en stad längtade vi till lugnet igen och jag vet en vik där det bara får rum en båt vid södra Castos. Så vi styrde söderut ytterligare ett par sjömil, men där var redan en hel del båtar. De flesta låg på svaj i den större viken, men det låg en båt med landförtöjning mot udden till viken jag tänkt mig. Han låg dock i en vinkel så vi kunde lägga ett ankare efter hans och ändå ha tillräckligt med kätting för att få bra vinkel på ankaret mot viken.

CastosSyd4

En ensam vik är lite av drömmen

CastosSyd3

Med ankarfe och fyra linor iland låg vi tryckt

Så vi gjorde som jag brukar i lite okända vatten. Först in med fören först för att kolla djup och se hur långt vi kunde backa in och om det fanns några stenar. Allt såg bra ut och då vi bara var två ombord och jag inte har någon fjärrkontroll till ankarspelet i sittbrunnen (står på önskelistan) så fick vi göra en lite specialare. Jag vände på båten och backade upp så långt i viken jag vågade så Lucina kunde ta med sig vår långa flytande aktertamp och simma iland. Med en ”nötlina” runt en sten så förtöjde hon linan och simmade ut till båten igen så linan flöt på ytan. Sen klev hon upp på båten och tog hand om ankaret när vi backade in. När var på botten och kättingen löpte ut långsamt allteftersom vi backade kom hon tillbaks till aktern då vår flytlina drivit åt sidan och behövde återerövras. Så medan hon hoppade i vattnet och hämtade linan gick jag fram till ankarspelet och låste kättingen med lagom längd, gick tillbaks till sittbrunnen och backade på ankaret medan Lucina kom ombord med landtampen. Det hela fungerade som planerat och vi låg still mitt i viken. Det var förmiddag och vinden var svag så vi ville också förbereda oss för en längre vistelse så Lucina simmade ut och kontrollerade ankaret, det såg bra ut. Sen åkte vår båtgranne iväg så vi blev helt själva – perfekt. Snart hade vi en kompletterande akterlina till babord också tillsammans med var sin lina tvärs år styrbord och babord. Nu låg Sarita fixerad i viken och nattsömnen var räddad (och vi var garanterade att vara ensamma i viken, linorna tvärs markerades med var sin vit fendert).

Här låg vi i två dygn och njöt av tillvaron. Vi tog en lång promenad på getstigarna iland och upptäckte en byggnad med ett intressant och mystiskt förflutet på syd udden. Jag hade sett taket från havet när jag rundat syd udden tidigare men inte vetat något om byggnaden. Det vet vi fortfarande inte men att det finns ett intressant förflutet var uppenbart. Runt byggnaden var vackert anlagda gångvägar anlagda med mycket arbete med sten och cement. De gick kilometervis runt området med bänkar strategiskt utplacerade där det var en vacker utsikt eller en träddunge med skugga för vila.

En av gångarna ledde ner mot viken på syd udden där en grävd brunn fanns (och vi råkade på en landsköldpadda som låg och gosade sig). Där fanns rester av en trappa ner i vattnet, så vi tog ett dopp där innan vi fortsatte vår utforskning.

Huset var omgivet av staket, det behövdes för alla getter som gick omkring i området. Men även fönstrena hade galler utanför sig. Alla fönsterluckor var tillbommade så det gick inte att se in i det övergivna huset. På altanen stod bord och en borste låg som om någon nyss lämnat den där. Genom glasfönster kunde vi se in i köksregionen med tre eldstäder, en för bröd, en för mat och en för att grilla kött och fisk på. Det måste varit god mathållning på stället.

På andra sidan huset var ett öppet fält med fruktträd. Runtomkring stod jordbruksverktyg, en harv, jordfräs och en övergiven traktor. Delvis övervuxna av vegetationen. På gången ner mot en vik på ”baksidan” stod fruktträd som var ympade, det fanns både äppel- och päronträd. Vid gångens slut kom vi till massa kaninburar och vad som visade sig vara den egentliga huvudingången. Den låg bredvid en odlingsyta där det fanns många fler fruktträd, inklusive vindruvor. En mur med ett järnstaket skyddade mot omgivningen och grinden var låst. Vi klättrade över och såg en text på grekiska ovanför porten. Vi tydde det till Pensionat och något namn.

Men det mest mystiska var att utanför porten så var en bred väg i cement och sten helt uppbruten. Någon hade lagt ner ett stort arbete på att förstöra vägen som ledde ner till en kaj vid vattnet i en skyddad vik lite norr om syd udden. Nu var det endast hemvist åt en stor grupp med getter som både hade vatten och mat vid kajen. Någon tog hand om getterna. Efter att ha gått igenom gruppen både ner till kajen och tillbaks utan incident, det var en bock som Lucina tolkade som ”andrehanne” som visade tendens till att sänka hornen – men han kom på andra tankar när Lucina stirrade ut honom).

Vi hade många funderingar om detta ställe som nog varit fantastiskt i sin glans dagar. Men när var det och vad användes det till. Var det en fruktträdgård eller ett pensionat, eller bägge? Var det en fejd som gjorde att man brutit upp den enda förbindelselänken till att få material och gäster till stället? Intressant var det i alla fall, kanske Google kan ge svar, vi får se.

Nu har vi lämnat vår ensamma vik och styrt kosan mot den helt omslutna bukten vid Vilkie. En front med regn och blåst skall passera i natt och det känns skönt att vara helt omsluten av land med en bra ankarbotten (seg lera). Snart är det dags att förbereda Sarita för upptagning och säsongen är över. Men ännu har vi några dagar utan måsten som vi ska utnyttja till en skön avslutning på semestern.

Share Button

4 thoughts on “Semester, med tid att utforska

  1. Hej!
    Tack för trevlig bloggläsning!
    Vad synd att din bok inte finns som e-bok. Då hade jag köpt den direkt. Som heltidsbåtboende har man inte plats för pappersböcker, tyvärr.
    Vad sorgligt att redan ta upp Sarita för vintern. Bär det hem till Sverige och kylan då?? Jag och Ron gör tvärtom; hemma i Sverige under det varmare halvåret och ute och seglar under den kalla delen. Fast vi har hittils varit på varmare platser än Medelhavet förstås. Men i maj/juni funderar vi på att segla över och hänga Medelhavet ett par år. Det ska ju finnas ställen där det går att överleva vintern…? Som södra Spanien? Annars får det väl bli Kanarieöarna.
    Vad tror du?

    • Johanna,
      Tack för återkoppling. Ja det bär hem till Svedala för ett 8-5 jobb under vintern men det finns planer för ett mer permanent liv ombord så snart som möjligt, och då ingår besök i Västindien och Centralamerika (San Blas-öarna vill jag definitivt till igen). Det går absolut att övervintra i Medelhavet men vädret är mer osäkert så många betalar årsplats i skyddade marinor och lever lite marinaliv med utflykter när vädret är bra under vintern. Spanien, Portugal, Grekland och Turkiet är populära områden. Men det finns ett gäng som övervintrar på Kanarieöarna också, så möjligheterna är många. Var också och tittade på er hemsida (har redan länkat till den från min länklista). Spännande att ni inte bara seglar bland öarna Jungruöarna och ner till Grenada utan också andra intressanta områden i Centralamerika som inte är lika turistiga :-).
      Fair winds and following seas!
      Magnus

  2. Du /Ni är verkligen värda semester!Bli soffpotatisar ett tag.Välkomna hem för LUGNA höstaktiviteter(segling på Ulvsundaviken?) i civivliserad temperatur!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.