På besök i tropikerna, del 3: Utflykt i paradiset
Väl ankrade i det skyddade sundet i ett av Langkawis naturreservat kunde vi börja koppla av. Hettan, och behovet av att inte ha några måsten efter en intensiv arbetsperiod i Sverige gjorde att vi skippade ambitiösa planer att segla långt upp i den Thailändska skärgården, vi beslöt att bara ligga stilla och njuta några dagar med bad, läsning och nedvarvning (och lite båtpul) på programmet.
Värmen gjorde att vi sov på däck, det fanns ett par dynor installerade på rufftaket, och sittbrunnen fungerade också bra som sovplats. Och det var bara innan gryning som temperaturen gjorde att man kanske behövde ett lakan över sig, termometer hade då rasat ner mot 25 grader. Men så fort solen kom upp vandrade kvicksilvret snabbt upp till över 35 igen.
Den enda båten som låg i sundet när vi kom på kvällen lämnade i gryningen och vi var ensamma. Nåväl, inte helt ensamma då ett par fiskare hade övernattat i sundet där de lagt ut nät. Men de försvann också på morgonkulan och ett morgondopp var om inte lika uppfriskande som ett morgondopp i svenska skärgården så åtminstone skönt. Vi passade också på att ta bort de flesta havstulpanerna från propellern och vattenlinjen där de börjat etablera sig. Vi borstade även bort mycket av beväxningen på skrovet.
Just när vi skulle njuta av stillheten efter frukost kom den första svärmen. När vi tänker efter hade vi blivit varnade av Hugh och Johanna. De hade sagt att sundet var ett populärt stopp för guidade vattenskoterturer med turister. Nu kom det första gänget och surrade som bålgetingar runt omkring i sundet. De stannade till och allt blev tyst, tills guiden med entusiasm skrek till för att visa vilket fint eko det var mellan bergen. Han fick ett svar från bergen och de modigaste av turisterna stämde upp med egna skrik. Sen bar det av igen till nästa attraktion innan de åkte tillbaks till stranden med hotellet där de startat från.
Det kom mellan 5 och 10 grupper per dag och de stannade till för att hojta och ibland ta ett dopp medan vattenskotrarna flöt med dem i strömmen. Vad de missade vad lugnet och alla ljud från land, speciellt på morgonen och kvällen. Då fylldes ljudrummet av, för oss, nya ljud. Det var klara lockrop från fåglar och tjatter från apor och andra diverse odefinierade ljud, en djungelskänsla. De missade också örnarna och gladorna som satt och spanade i trädtoppar och ibland majestätiskt gled i uppvindarna med imponerande vingbredd. Det fick vi uppleva och det uppvägde de korta stunder som dessa bålgetingar kom surrande, så vi låg kvar här i tre dagar.
Väl ankrade i det skyddade sundet i ett av Langkawis naturreservat kunde vi börja koppla av. Hettan, och behovet av att inte ha några måsten efter en intensiv arbetsperiod i Sverige gjorde att vi skippade ambitiösa planer att segla långt upp i den Thailändska skärgården, vi beslöt att bara ligga stilla och njuta några dagar med bad, läsning och nedvarvning (och lite båtpul) på programmet.
Värmen gjorde att vi sov på däck, det fanns ett par dynor installerade på rufftaket, och sittbrunnen fungerade också bra som sovplats. Och det var bara innan gryning som temperaturen gjorde att man kanske behövde ett lakan över sig, termometer hade då rasat ner mot 25 grader. Men så fort solen kom upp vandrade kvicksilvret snabbt upp till över 35 igen.
Den enda båten som låg i sundet när vi kom på kvällen lämnade i gryningen och vi var ensamma. Nåväl, inte helt ensamma då ett par fiskare hade övernattat i sundet där de lagt ut nät. Men de försvann också på morgonkulan och ett morgondopp var om inte lika uppfriskande som ett morgondopp i svenska skärgården så åtminstone skönt. Vi passade också på att ta bort de flesta havstulpanerna från propellern och vattenlinjen där de börjat etablera sig. Vi borstade även bort mycket av beväxningen på skrovet.
Just när vi skulle njuta av stillheten efter frukost kom den första svärmen. När vi tänker efter hade vi blivit varnade av Hugh och Johanna. De hade sagt att sundet var ett populärt stopp för guidade vattenskoterturer med turister. Nu kom det första gänget och surrade som bålgetingar runt omkring i sundet. De stannade till och allt blev tyst, tills guiden med entusiasm skrek till för att visa vilket fint eko det var mellan bergen. Han fick ett svar från bergen och de modigaste av turisterna stämde upp med egna skrik. Sen bar det av igen till nästa attraktion innan de åkte tillbaks till stranden med hotellet där de startat från.
Det kom mellan 5 och 10 grupper per dag och de stannade till för att hojta och ibland ta ett dopp medan vattenskotrarna flöt med dem i strömmen. Vad de missade vad lugnet och alla ljud från land, speciellt på morgonen och kvällen. Då fylldes ljudrummet av, för oss, nya ljud. Det var klara lockrop från fåglar och tjatter från apor och andra diverse odefinierade ljud, en djungelskänsla. De missade också örnarna och gladorna som satt och spanade i trädtoppar och ibland majestätiskt gled i uppvindarna med imponerande vingbredd. Det fick vi uppleva och det uppvägde de korta stunder som dessa bålgetingar kom surrande, så vi låg kvar här i tre dagar.
Nu var det en 15 hästare så det gick inte att bara lyfta ner den. Motorn var tung så vi tog hjälp av Mesanskotet som gick och lossa. Då hade vi ett bra block och talja system så vi kontrollerat kunde sänka ned motorn till akterspegeln. Med en 15-hästare och RIB kan man enkelt få upp ekipaget i plan med en bra hastighet, det var skillnad mot vår upplåsbara jolle med 6 hk på Sarita.
Så det gick snabbt mot vårt utflyktsmål även om det låg någon sjömil bort. Vi åkte på sen eftermiddag för att undvika den värsta turistströmmen och när vi kom fram till piren som stack ut i havet var det tomt på båtar, det var stängt för dagen. Det hindrade inte oss att kliva iland och in mot restaurangen som låg vid pirens fot. Det var lite folk kvar som städade upp, men framför allt hade aporna kommit fram för att se vad människorna hade lämnat efter sig.
Vi fortsatte uppför stigen över åsen och såg sjön på andra sidan, bara några hundra meter från havet. Nedanför var en liten turistanläggning med en brygga och ett hundratal paddelbåtar, en del i form av svanar. Vi kunde med lite fantasi se hela sjön på dagtid förorenad med dessa plastbåtar fyllda med turister. Nu låg alla flytetyg vid bryggan och vi var ensamma, förutom ett par apor som verkade betrakta bryggan som sitt revir.
Runt den närmaste kanten på sjön gick en på cementpålar uppbyggd trägång som vi började promenera på. Här och var stack ett träd igenom och andra träd hade en skylt som berättade vilken art det var. Ungefär halvvägs till änden av sjön låg ett träd över gången. När vi tittade närmare såg vi att det pyrde i marken ovanför i den branta sluttningen och flera träd hade kapats och låg som plockepin. Förmodligen hade det börjat brinna, cigarettfimp är en starkt misstänkt orsak, och personalen hade hindrat spridning av elden genom att kapa träd som föll ned i vattnet. Det hela var lite svårforcerat då själva gången också hade gått sönder, men vi lyckades komma ut på andra sidan.
Belöningen satt uppe i trädkronorna. Där satt en ny sorts apor, med vit täckning runt ögonen och långa svansar. De rörde sig hemtamt bland trädkronorna och en liten unge satt fastklamrad på sin mamma, och det var nog inte det lättaste. Vi stod och tittade ett tag innan vi fortsatte till änden på sjön. Där låg en sjunken svan, ja en paddelbåt i form av en svan. En sorgsen syn i den vackra sjön som omges av höga berg och tät vegetation.
Där gången tog slut gick stigen vidare upp på en ås och där låg havet direkt nedanför, bara den smala åsen skilde vattnen åt. Utanför låg en ny båt till ankars. Vi njöt av utsikten ett tag och vandrade sedan tillbaks tacksamma över att vi var där ensamma och inte tillsammans med hundratals paddelbåtar fulla av turister. Innan vi gick tillbaks över åsen tillbaka till jollen tog vi ett dopp i sjön. Det var skönt med färskvatten och rensa saltet ur håret och kroppen.
Sjön kallas för Lake of the pregnant maiden och har en historia förknippad med sig. En prinsessa fick en son som dog och som då fick sjön som sin sista viloplats. Prinsessan välsignade också alla jungfrur som hade svårt att bli med barn. Om de badade i sjön skulle de lättare kunna bli havande förtäljer historien. Vi får se hur stor sanningshalt den historien har.
Sista dagen bestämde vi oss för att göra en utflykt med jollen. Nu var det en 15 hästare så det gick inte att bara lyfta ner den. Motorn var tung så vi tog hjälp av Mesanskotet som gick och lossa. Då hade vi ett bra block och talja system så vi kontrollerat kunde sänka ned motorn till akterspegeln. Med en 15-hästare och RIB kan man enkelt få upp ekipaget i plan med en bra hastighet, det var skillnad mot vår upplåsbara jolle med 6 hk på Sarita.
Så det gick snabbt mot vårt utflyktsmål även om det låg någon sjömil bort. Vi åkte på sen eftermiddag för att undvika den värsta turistströmmen och när vi kom fram till piren som stack ut i havet var det tomt på båtar, det var stängt för dagen. Det hindrade inte oss att kliva iland och in mot restaurangen som låg vid pirens fot. Det var lite folk kvar som städade upp, men framför allt hade aporna kommit fram för att se vad människorna hade lämnat efter sig.
Vi fortsatte uppför stigen över åsen och såg sjön på andra sidan, bara några hundra meter från havet. Nedanför var en liten turistanläggning med en brygga och ett hundratal paddelbåtar, en del i form av svanar. Vi kunde med lite fantasi se hela sjön på dagtid förorenad med dessa plastbåtar fyllda med turister. Nu låg alla flytetyg vid bryggan och vi var ensamma, förutom ett par apor som verkade betrakta bryggan som sitt revir.
Runt den närmaste kanten på sjön gick en på cementpålar uppbyggd trägång som vi började promenera på. Här och var stack ett träd igenom och andra träd hade en skylt som berättade vilken art det var. Ungefär halvvägs till änden av sjön låg ett träd över gången. När vi tittade närmare såg vi att det pyrde i marken ovanför i den branta sluttningen och flera träd hade kapats och låg som plockepin. Förmodligen hade det börjat brinna, cigarettfimp är en starkt misstänkt orsak, och personalen hade hindrat spridning av elden genom att kapa träd som föll ned i vattnet. Det hela var lite svårforcerat då själva gången också hade gått sönder, men vi lyckades komma ut på andra sidan.
Belöningen satt uppe i trädkronorna. Där satt en ny sorts apor, med vit täckning runt ögonen och långa svansar. De rörde sig hemtamt bland trädkronorna och en liten unge satt fastklamrad på sin mamma, och det var nog inte det lättaste. Vi stod och tittade ett tag innan vi fortsatte till änden på sjön. Där låg en sjunken svan, ja en paddelbåt i form av en svan. En sorgsen syn i den vackra sjön som omges av höga berg och tät vegetation.
Där gången tog slut gick stigen vidare upp på en ås och där låg havet direkt nedanför, bara den smala åsen skilde vattnen åt. Utanför låg en ny båt till ankars. Vi njöt av utsikten ett tag och vandrade sedan tillbaks tacksamma över att vi var där ensamma och inte tillsammans med hundratals paddelbåtar fulla av turister. Innan vi gick tillbaks över åsen tillbaka till jollen tog vi ett dopp i sjön. Det var skönt med färskvatten och rensa saltet ur håret och kroppen.
Sjön kallas för Lake of the pregnant maiden och har en historia förknippad med sig. En prinsessa fick en son som dog och som då fick sjön som sin sista viloplats. Prinsessan välsignade också alla jungfrur som hade svårt att bli med barn. Om de badade i sjön skulle de lättare kunna bli havande förtäljer historien. Vi får se hur stor sanningshalt den historien har.
Tillbaka till Candela åt vi en god middag med grönsaker och ägg och planerade morgondagens förflyttning och plan att segla till Thailand. Skulle vi klarera ut från färjelägret vid yachtklubben eller ett ställe på Langkawis nordvästsida som också hade myndigheter i marinan. Tunga beslut att fatta så det fick bero till morgondagen. När solen försvann bakom horisonten kunde vi konstatera att vår grannbåt som legat där ett par dagar, hade vacker form. Den var byggd i Indonesien på traditionellt sätt och ombord fanns en svensk ensamseglare som var anledningen till att vi kallade ankarplatsen för Oveviken. Men den historien är värd ett eget inlägg.