Att lakka ur på ankringar

Vi låg i Lakka, en lagun med azurblått vatten på norra Paxos, och hade börjat slappna av för kvällen. Båtarna som kommit in hade ankrat och bevakningen att ingen lägger sitt ankare som äventyrar nattsömnen för oss på Sarita hade i stort sett avslutats. Det behövs då jag aldrig sett så många båtar i Joniska havet, det var över 100 båtar i en yta som motsvarar Säck i Stockholms skärgård. Då anlände If, en ca 30 meter lång lyxmotorbåt (kostar en halvmiljon i veckan att chartra).

Redan vid anlöpet anade jag oråd då båten drog av på gasen precis innan inloppet till ankarplatsen vilket förvandlade alla båtar till ryska dockor som vaggade fram och tillbaks så kaffekopparna åkte i durken när svallet vällde in. Inget ovanligt för dessa motorbåtar i och för sig men sen började jätten köra slalom mellan de ankrade båtarna med decimeter till godo på skrov och ankarkättingar.

Jag noterade att det inte var en uniformsprydd besättningsperson som styrde utan en man i bar överkropp. Han visade en nonchalant min allteftersom båtägare som han passerade tittade upp mot honom där han satt på flybridge runt sex meter upp. Bredvid satt en yngre man i vit skjorta och såg ner i durken, jag förmodade att det var skepparen som nu var förpassad till passivitet. Övriga i besättningen undvek ögonkontakt där de stod på fördäck beredda att ankra eller på akterdäck med landlinor.

När jag trodde att ägaren insett att det inte fans plats i lagunen och skulle ge sig iväg hörde jag rasslet från det första ankaret som gick i vattnet, mitt bland de ankrade båtarna. Att ägaren tyckte det var kul att manövrera sin båt och tyckte det var kul att visa upp sin ”skicklighet” gick inte att ta miste på. Men att det skedde utan omdöme med badande gäster omkring och utan hänsyn till att det kunde komma en kastby i den lugna lagunen som skulle kunna omkullkasta en planerad manöver. Det faktum att hans kätting nu korsade flertalet andras ankare  och kättingar verkade inte heller bekymra honom det minsta. Han släppte också ett andra ankare och backade mot klipporna mellan Sarita och vår närmaste båtgranne. Besättningen la också linor i land som gjorde att han kunde komma närmare klipporna och inte låg direkt vägen för båtarna som låg på svaj, även om hans ankare och kätting korsade halva lagunen..

Därmed var ägarens uppgift klar och han upplät åt besättningen att fixa resten medan han gick ned för att förmodligen äta middag i den luftkonditionerade salongen. Skepparen tog över och jag behövde inte upplysa honom om att hans ankarkätting gick under Sarita och att han inte kunde sträcka upp den. Han gjorde en urskuldande gest och backade båten så nära klipporna han kunde. Sen kom han över med jollen och faktiskt bad om ursäkt och lovade att ha kättingen till det ankaret slackt och ha ankarvakt hela natten. En både ovanlig och trevlig gest i detta sammanhang vilket gjorde att mina frostiga känslor tinade lite.

Resten av kvällen spenderade han i sin jolle och körde omkring i lagunen, som har klart vatten och är grund, för att lokalisera och memorera var de andra båtarna hade sina ankare i förhållande till sina egna. Kort sagt, han planerade avfärd som han visste skulle vara hans uppgift morgonen efter. Och det gjorde han med den äran med tanke på den prekära situation som hans ägare satt honom i. Det var inte stora marginaler, men han lyckades lirka loss bägge ankare utan att träffa någon anan båt eller rycka upp något ankare. Fast det var många båtägare som stod på däck och förfärade såg en vägg av motorbåt en meter utanför sittbrunnen under manövrerna.

Det är tyvärr inte första gången jag blivit utsatt för nonchalansen av stora motorbåtar. Min ankarvinsch fick sig en törn när en av dessa monster ankrade rakt över de flesta ankare i hamnen Fiskardo några år sedan. När jag påpekade det idiotiska i manöveran var svaret ”We have a diver”. Men dykaren lyckades inte reda ut allt trassel bland ankare så han fick med sig två ankare upp, varav ett var mitt. Och innan allt var löst så hade han ”ofrivilligt” dragit ut kätting från mitt ankarspel. ”Send a bill” var enda kommentaren.

Dessa ägare/skeppare vill ha den bästa platsen oavsett om den är ”upptagen” eller inte. De inte bara blockerar många av de bästa ankarplatserna, de kan också förpesta tillvaron för alla andra på ankarplatsen. Dels har de alltid en generator som går för att kunna ha luftkonditioneringen på (och massa annat). Men det brukar vara ett diskret ljud i jämförelse med när alla leksaker kommer fram. Gäster som leker med diverse vattenfordon hela dagen kan förvandla en lugn naturhamn till ett turistinferno med ljudnivå överstigande en rockkonsert. Värst är vattenskotrarna som gäster har en tendens att tycka är kul att köra slalom mellan ankrade båtar, bara för att det är kul. Jag har själv arbetat på en 48 meters lyxyacht, men nog visade vi mer hänsyn när vi la till i naturhamnar.

Men det är inte bara de stora motorbåtarna som kommer in och skapar problem på ankarplatserna. Vi har bara i år räddad en båt från att dragga mot klippor (ägarna var i stan under tiden), väckt besättning med mistlur då deras båt draggade mot en annan klippa och sett flera andra liknade incidenter. Speciellt i år då jag aldrig sett så många båtar i området. Förklaringen är nog flyktingsituationen då många väljer detta område istället för Turkiet, Tolvöarna och Kykladerna. Många charterbåtar har flyttat hit i år och marinorna är knökfulla på helgerna i samband med båtbytardagar. Tidigare år har vi kunnat få ett tillfällig utrymme i marinor även på helgerna utan att ha en fast förbetald båtplats. Men inte nu längre för även om vi försökte reservera plats ett par månader i förväg var det omöjligt på lördagar under högsäsongen.

Jag kan konstatera att det är få av charterbåtarna som backar på sitt ankare för att säkra ett grepp, så när sjöbrisen tilltar på eftermiddagen så brukar det vara en del som draggar. Och när vi ankrat så får vi spendera resten av tiden tills mörkret faller in med att bevaka att ingen ankrar farligt nära, Vi brukar göra det genom att peka på riktningen för vårt ankare och högt protestera om de inte fattar. Det verkar som om de flesta som hyr båt i området inte räknar med att vinden kommer att vända (vilken den oftast gör på natten då sjöbris ersätts av landbris).Svingutrymme verkar ett obekant begrepp och att olika båtar rör sig olika med vind och ström.

Speciellt kritiskt blir det när båtar ankrar och det är vindstilla. Då hänger båtarna på kättingtyngden och ankarna kan ligga i stort sett var som helst beroende på varifrån vinden blåste innan den mojnade. Då är det lätt att ankra alldeles för nära andras ankare utan att veta om det.

Så ofta är motivet för att sova på däck, vilket vi ofta gör, inte enbart att det är svalare. Det är också för att ha koll på vindförändringar och därmed vår och båtgrannars ankringar. Och det har visat sig nödvändigt mer än en gång då de som ankrat uppåt väggarna och är på krogen eller sover sött omedvetna (eller struntar i) om vad deras båt ställer till med (eller kan göra). Och åtskilliga gånger har jag sänt en tanke till de som som sovit ruset av sig i ruffen på sina båtar medan vi har bevakat att inget hänt även om det varit nära och mer tur än skicklighet, Ibland har vi dock varit tvungna att väcka folk för att göra förändringar. Och alla verkar inte hålla med om den oskrivna regeln att den som kommer sist till ankarplatser har ansvaret att först förflytta sig vid risk för kollision, oavsett när detta kan uppstå (oftast mitt i natten).

Om det är okunninghet eller brist på ansvar (eller en kombination) som är orsaken till så många situationer vid ankring kan variera, men resultatet blir att de är beroende av att andra agerar skyddsänglar (och som vi är vakna stora delar av natten). Så att jag ägnat nästan två kapitel om ankring i boken Bortom horisonten verkar fylla ett behov (och som finns tillgängliga som blogginlägg via länken).