Med Azizam i Västindien, Antigua

När konturerna av Antigua började synas vid horisonten den 12:e december på vår segling norrut från Isle des Saintes så kändes det lite pirrigt. Vi var på väg till English harbour och Falmouth på Antiguas sydkust, landets seglarcentrum, eller snarare Västindiens seglarcentrum. Det var den enskilda plats jag spenderat mest tid under min period som charter- och leveransskeppare, säkert två år om man lägger ihop alla perioderna och mest i början på 1980-talet. Det var över tjugo år sedan jag varit här senast och redan då hade förändringens vindar startat och frågan var om jag alls skulle känna igen platsen jag tyckte så mycket om och hade så många minnen från.

När vi kom närmare syntes ruinerna från fortifikationen vid Shirley Hights först och där hade jag spenderat åtskilliga söndagar med att se på solnedgången samtidigt som det serverades kyckling från grillarna med en underbar god sås och rom punsch och den lokala ölen Carib från baren medan alla stod och gungade i takt till calypsomusiken som kom från tonerna frambringade från oljefaten hos Steel-bandet Halcyon Cove. Senare på kvällen tog ett reagge band över, i bästa fall det lokala bandet Wadadli experince. Den traditionen var jag ganska säker på fanns kvar, Håkan som varit där senare försäkrade mig om detta också.

Sen kunde jag urskilja Green Island på Antiguas ostkust där vi kunde smita undan en period från allt folk och barliv och hitta ankarplatser där vi i stort sett kunde vara ensam bakom ett skyddande rev. Sen började master och konturer av stora motorbåtar dyka upp, höga master från lyxyachterna som låg kvar efter mäklarshowen i Antigua som hade slutat några dagar tidigare.

Jag hade själv varit med några gånger och med nyputsad och fejad båt med besättning presentera vad vi kunde erbjuda våra gäster så chartermäklarna skulle boka just vår båt. Det var mäklare som familjen Nicholsons som redan 1947 kom inseglande med sin båt Mollihawk och ”upptäckte” ett Nelsons dockgard i ruiner. De startade sedan charterverksamhet och började renovera Nelsons dockyard med de byggnader som stod kvar sedan den skyddade viken var en engelsk örlogsbas (där Lord Nelson var bas under en period). Resten är historia som det så vackert heter och idag är området ett levande museum där olika verksamheter är inhysta i de gamla byggnaderna som har restaurerats.

Sen kunde jag urskilja Hercules pilars, sandstensformationer i mynningen till inloppet till English harbour som vågorna har gröpt ut så det ser ut som en rad med pelare. Håkan bestämde att vi skulle åka in till English harbour för att se om vi kunde ankra där, det var närmare till myndigheterna för inklarering därifrån och om det inte fanns ankarplats så var det kul att få lite sightseeing runt Nelsons dockyard. Det fanns inte utrymme för oss att ankra men det var trevligt att se området från havet igen.

Jag kunde konstatera att renoveringen av ”the dockyard”, hade fortsatt. Alla byggnader användes och var i perfekt skick, så också omgivningens gräsmattor och palmträd. Nya lyxiga byggnader hade också vuxit upp på den norra stranden av English harbour där det funnits ett litet oansenligt varv tidigare, Antigua slipway. En ny kraftig kaj för stora båtar hade lagts till där jollebryggan tidigare legat i den södra delen av viken. På andra höjder syntes också nya lyxiga byggnader så hela området hade exploaterats ordentligt de senaste tjugo åren, egentligen inte så konstigt med tanke på dess popularitet och attraktion.

Glädjande nog så kunde jag konstatera att ”The Galley” var kvar. Det var den enkla baren inhyst i en skjutliknande byggnad där alla boat bums som inte var ute påa charter samlades för att idka terapi med varandra, dvs prata ut om alla oförstående ägare och oresonliga chartergäster, och fest loss efter en veckas återhållsamhet. Även om numera Falmouth  och dess barer Skullduggery och Seabreeze blivit mer av ett tillhåll för fler boat-bums så fanns det fortfarande en dragningskraft till the Galley, åtminstone för de som låg förtöjda i the Dockyard.

Andra minnen som kom upp var när jag kom in till kajen efter charter och ankrade med ett stävankare och akterlinor i land och det första man såg var tvätt-tanterna. De satt vid kajen och väntade på att just ”deras” båt skulle anlända med tvätt inför den nya chartern som väntade. De packade ihop tvätten i ett lakan, knöt ihop det till ett stort paket och slängde upp det på huvudet och bar bort det till tvätteriet. I början tvättade de för hand men sen fick de råd med tvättmaskiner. Man fick alltid tillbaks den vita tvätten skinande ren, men lakanens livslängd blev kort med allt klorin som användes. Jag hade Mrs Baltimore och en gång var hon inte där när vi kom in utan jag gav tvätten till Mabis eftersom vi hade en ny charter 24 timmar senare och allt var bråttom. Jag har nog aldrig blivit så utskälld någon gång som när Mrs Baltimore dök upp några timmar senare. Men nu satt inga tvätt-tanter längre kvar och väntade

På vägen från English harbour till Falmouth bay så passerade vi ytterligare nya prospekt med hus, en del var fortfarande under byggnation, på halvön som skyddar Falmouth från havet. Vi passerade också en stor motorbåt som hade en 40 fots (14meter)segelbåt på däck som leksak förutom helikopterplatta och lite annat gull-gull. När viken Falmouth bay öppnade sig så blev jag förvånad, trots att jag visste att det nyss varit mäklarshow och att det byggts nya marinor i viken. Det var storleken och mängden av framför allt motorbåtarna som förvånade mig ändå. Det låg två J-båtar, Valsheda och Rainbow, som såg små ut i sammanhanget och en katamaran från samma varv som Azizam låg vid en av kajerna, men den var 44 meter lång och såg liten ut i sammanhanget.

Vi ankrade och sjösatte jollen snabbt så Håkan kunde klarera in oss innan allt stängde, vilket han klarade med snäv marginal. I Västindien finns numera en hemsida som många av öarna är anslutna till där man kan föranmält sin ankomst med all information för att skynda på inklareringen (www.sailclear.com). Sen finns lite avgifter att betala som inklareringsavgift ( US$ 12 för 21-40 ft och US$ 16 för 41-80 ft) och ett seglingstillstånd (cruising permit) US$ 20för 21-40 ft och US$ 25 för 41-80 ft). Numera kostar det pengar att ankra i någon av vikarna i English harbour och Falmouth då det är del i en nationalpark, du betalar även dessa om du ligger i en marina (US$ 0,07 per fot och dag). Det finns också utlagda bojar man kan ta och det finns en många marinor att välja mellan om man vill ligga vid kaj.

Efter en solnedgångsdrink var det ingen som orkade iland, det fick vänta då vi planerade att vara i Antigua några dagar. Bland annat så var det bestämt att en inspektör som representerade Marshallöarna skulle komma hit för att inspektera/godkänna Azizam säkerhetsmässigt för att bedriva charter. enligt de regler som gäller där. Men Antigua är en bra ö för att få båtrelaterade saker gjorda, och det är trevligt i land med många restauranger, barer och affärer, så det var inget vi i besättningen hade något emot.

Som vanligt fick Azizam en sköljning i färskvatten även om det knappt kommit något saltvatten på däck under seglingen till Antigua då passadvinden nästan tillfälligt hade dött ut. Vinden var runt 5 m/s, mindre än hälften av vad som är normalt, men den skulle komma tillbaka efter någon dag, och det gjorde också de regelbundna regnskurarna, squallen. Programmet för båten var annars att förbereda inspektionen så att alla säkerhetsprylar fanns ombord och rutinerna för olika händelser var inövade. Eftersom Lucina och jag inte ingick i besättningen och därmed inte inkluderades i inspektionen fick vi mer ”ledigt” än vi haft tidigare. Visserligen använde Lucina den nya symaskinen för att tillverka och reparera olika tygprojekt för båten, bland annat skräddarsydda skydd för salongsmöblerna och en skavskydd runt motorn, och jag ordnade så att brandsläckarna var uppdaterade (vi lämnade in ett femtontal för påfyllning).

Ledigheten gav oss möjlighet att utforska området och röra på oss mer än vi gjort hittills. Vi gjorde flera utflykter i området med två långa promenader på de vandringsstigar som gjorts iordning. En av de första jag träffade på när vi klivit iland var en lärare från Barbuda som sålde CD-skivor ed lokala band som gjort inspelningar till förmån för offren för orkanerna Irma och Maria. Antigua har inte drabbats nämnvärt, jag såg lite avblåsta tak och krossade fönster på några utsatte strandvillor, men det mesta är helt intakt. Däremot Barbuda drabbades hårt och jag frågade läraren hur läget var. Fortfarande går det inte att bo på den låglänta ön utan man åker dit över dagen och jobbar, så det finns fortfarande stora behov. Jag frågade också vilket det bästa sättet att bidra med pengar var eftersom jag varit involverad i projektet med boken ”Mot en ny horisont” till förmån för orkanoffer. Och det verkar som om det bästa är att gå genom Antigua/Barbuda regering som administrerar hjälpen. Skall vidarebefordra det till de ansvariga för projektet.

Den första dagen tog vi lokalbussen till huvudstaden St Johns. Bara resan är värt besväret där lokalbefolkningen på väg till jobbet blandad med turister och boat bums, men de flesta från kryssningsfartygen undviker man då de tar taxibussarna. Det lugna tempot som råder på ön märks inte på körstilen, det är full fart där det går. Men tempot märks när det blir köer eller någon stannat och blockerat vägen. Inga hetsiga skrik och knutna nävar utan man väntar lugnt tills det ordnat sig. Stress lyser med sin frånvaro och det är skönt att glida in i tempot på ön. På landsbygden och de städer vi passerade hade det hänt mindre. Här var allt sig likt och inga nya stora byggprojekt. Det var en blandning av plåtskjul, trähus och lyxigare villor i betong och sten. Det mesta målat i starka färger där grönt, rött och gult är vanligt, rastafaris färger, och där det finns en blandning av välskötta trädgårdar med våra krukväxter som buskar och träd och hus där naturen vildvuxet tagit över både trädgård och husfasad.

Väl framme i St Johns så märktes det att vi anlänt till en större stad, och till råga så var fyra kryssningsfartyg inne samtidigt. Vid busstationen så ligger också marknaderna, fisk, kött och frukt-och grönsaker. På fiskmarknaden var det mest revfiskar som såldes, parrot fish, angel fish, red snapper och olika groupers. Mycket av grönsakerna var importerade, det syntes på förpackningen. Det odlas inte så mycket på ön, det som odlas är mest frukter som växer vilt verkar det. Ju närmare hamnen och kryssningsfartygen vi kom desto tätare blev affärerna och utbudet ändrades från lite t-tröjor och krimskrams till märkeskläder och klockor. Närmast de fyra enorma fartygen som reste sig över övriga bebyggelsen och där det strömmade ut dollarturister låg ett shoppingcenter med taxfree lyxprodukter. Vi blev också påminda om att julen är i faggorna då det var julskyltar här och där. Det blir inget samma julstämning med 30 graders värme och gnistrande sandstränder och vi kände tacksamhet att vara borta från julhetsen hemma. Vi gick in i ett par affärer och konstaterade att det var vackra kläder, speciellt de i linne och siden, men priserna var skrattretande för oss som vant oss vid 39 kronor kilot på Stadsmissionen.

Vi bestämde att istället gå bort från kryssningsfartygen och kom till utkanten av staden där St Johns ändrade karaktär. I centrum var allt renoverat och fint, i utkanten var det en blandning av enkla plåtskjul, ruckel och renoverade hus som var välskötta. Enstaka personer kändes det bäst att ge utrymme som i alla städer, men de allra flesta mötte oss med ett leende och en hälsning. Vi mötte ungdomar på väg från eller till skolan i sina skoluniformer. En majoritet av kvinnorna levde upp till skönhetsidealet på ön, former i överflöd, och hade kläder som framhävde det. Männen var mer muskulösa och de med rastafrisyr vara alla trådsmala, en följd av livsstilen. Alla gick i lugn takt med rak rygg och de flesta med en självklar stolthet och alla verkade känna alla och hälsade på varandra. Många hade också vänliga hälsningsord för oss med ”How are you darling” och liknande. Den spontana reaktionen var att nu vill de sälja något, men i de allra flesta fall var intentionen bara att hälsa. Vi blev glada att vandra omkring och i ett område kunde man i stort sett skymta en gammal symaskin (ofta Singer) i varje fönster, det var distriktet för sömmerskor. I en del hus hade verandan omvandlats till en lite restaurang med en grill och några bord. Det var enkel livsstil som rådde.

När vi kommit tillbaka från utflykten till St Johns bestämde vi oss för att gå till Galleon beach på English harbours norra strand. Men vägen vi trodde gick dit visade sig vara en återvändsgränd där nya projekt höll på att byggas. Vi hade dock passerat ett nytt resort, Amirals powder, som delvis var byggt på örlogsbasens krutförråd. Det var ett nytt ställe och var verkligen lyxigt med en pool med bar och utsikt över the dockgard. Vi la oss i en hängmatta och genast var en av servitriserna där och frågade vad vi skulle dricka, och det var OK att stanna där även om man inte var boende gäst, det räckte med att äta eller dricka där. Så vi beställde en Pina Colada att dela på då vi kände för att unna oss lite lyx.

De kom med två glas, ett extra med det som blev över när de mixade drinken. Vi gillade ställets attityd genast och njöt av att ligga i solstolar och läppja på en paraplydrink och se ut över poolen med ett levande museum med örlogshistoria bakom. Med lätta steg gick vi tillbaks till båten och även om vi kan njuta av lite lyx ibland så känner vi oss mer hemma i de lite enklare miljöerna bland boat-bums och lokalbefolkningen.

En annan dag tog vi vandringsstigarna var Middle Ground trail som följde den södra kusten på halvön som skyddar Falmouth harbor och passerar den vackra sandstranden Pidgeon beach. Vi beslöt att hoppa över den först och utforska stranden som låg på motsatta sidan av halvön och vette mot havet, Vindward beach. På vägen passerade vi området på udden där byggnationer av nya lyxvillor var på gång. Vi kom upp genom buskaget och helt plötsligt stod vi på Vindward beach med utsikt över en fri horisont över havet med vågor som rullade in över stranden. Nu var det mycket sandsten i strandkanten och höga vågor vilket gjorde det svårt att komma i och ur vattnet på ett säkert sätt. Men vi vandrade längs stranden, åt lite medhavd massäck och hittade en saltvattenspool innanför stenar där vi kunde sitta i havet säkert och njuta av vågornas dån i lugn och ro.

Men vi ville simma lite också så vi gick tillbaka till Pidgeon beach där Lucina hittade en conck snäcka som hon ville behålla. Problemet var att snäckan redan hade en innevånare, en eremitkräfta hade valt att ha den som tillfällig bostad. Lucina försökte locka ut den med nya bostäder, men eremitkräftan ville inte flytta och till slut gav hon upp och återbördade snäckan och kräftan till havet igen. Efter lite bad gav vi oss av på den egentliga vandringstiden som gick upp, upp och upp på åsarna runt halvön till dess högsta topp. Vyerna avlöste varandra och vandringen var njutbar även om det hunnit bli mitt på dagen och mycket hett. Det mesta av stigen gick i skugga av djungelliknande natur bestående av träd, buskar och kaktusar. Stigen gick runt hela halvön och slutade vid Nelson dockyard och efter nästan en mils promenad var vi trötta men nöjda när vi kom tillbaks till båten.

Men promenaden hade gett oss blodad tand så redan nästa dag gav vi oss av på en längre (1,5 mil) promenad upp till Shirley hights via Carpenter trail. Den börjar vid Galleon beach och att bara ta sig dit var en halvmils promenad så vi stannade till för att bada och äta medhavd massäck. Vi behövde också fylla på med mer vatten så vi gick bort till den första delen av stranden som tillhörde resorten ”The inn” och frågade i baren om vi kunde köpa en flaska vatten. Servitören sa lite ursäktande att de inte hade någon kontanthantering utan om man ville ha något så fick man köpa ett dagpass för resorten som kostade 80 US dollar (lunch och dricka ingick då också). Vi avböjde och fortsatte tillbaka till där vi lagt våra kläder, På vägen passerade vi ett gäng ungdomar från trakten som hade etablerat sig på stranden och börjat sparka fotboll och bada. De hade en stor kylbox med sig så jag frågade om de hade något vatten vi kunde få köpa. Den ena killen sa att de inte hade något till försäljning men den andra sa snabbt att vi hade nog tillräckligt med dricka för oss också och lyfte på locket. Välj vad du vill sa han och bland isbitarna låg vatten och cola. Jag tackade och efter tagit en vatten drog jag fram plånboken för att betala, men det blev vilda protester på en gång. Han vägrade att låta mig betala. Det var lite skillnad från 80 US dollar.

Efter lite badande och simmande så startade vi vår vandring mot Shirley hights. Igen följde stigen kusten up, upp och upp mot högre höjder och vackrare vyer. Kusten var vild med stora horisontella flak av sten gjorde att havets vågor kunde leta sig långt in i kusten. Stigen följde kusten ganska långt innan den tog av inåt landet och upp mot Shirley hights, och det var då den verkliga stigningen började och där var det ingen skyddande vegetation som skuggade, på sin höjd låga kaktusar. Men passadvinden fläktats så en viss luftkonditionering hade vi. Men det var två trötta individer som vandrade  förbi ruinerna av det gamla officershögkvarter och anlände till målet. Vi var nästan ensamma där, ett par satt i baren och några äldre damer satt på gården och försökte sälja krims krams, men de märkte snabbt att vi inte var från något kryssningsfartyg och därmed inte intresserade av deras varor.

Däremot var vi intresserade av utsikten från Shirley hights som ger en fantastisk vy över både English harbour och Falmouth harbour. Där kunde jag verkligen se förändringarna från tidigare med antalet båtar, marinor och byggnader. Men vackert och imponerande var det fortfarande. Restaurangen var öppen och klockan hade hunnit bli tre på eftermiddagen och vi var hungriga så en lunch kändes perfekt. Det var en av de godaste luncherna jag ätit på länge, hamburgaren med bacon och ost var helt ok, liksom Lucinas grillade kyckling med bbq sås, men det var känslan att vi hade förtjänat lunchen och miljön som gjorde den extra god och lyckad. Efter den styrkepausen gick den sista sex kilometrarna nerför på landsvägen tillbaka till Falmouth som en dans och vi prövade inte ens att lifta (vilket brukar gå ganska lätt).

Lucina skriver:

”Trails betyder för mig stigar som någon naturälskande människa noga har planlagt utifrån vad den vill visa för de som kommer vandra den. Det är som en förborgad hemlighet som sakta avslöjas allteftersom jag med lätthet eller stor möda upptäcker och överraskas över det som blir synligt. Spänning och förväntan då jag passerar startskylten och sedan ett lustfyllt driv allteftersom stigen slingrar vidare, som att öppna packet på julafton då jag var liten. Trails kan visa många olika saker och det är spännande att försöka få en bild av vad personerna som lagt denna har uppskattat mest och vill visa. Jag tycker om att i sakta mak lunka fram och stanna till vid varje ny vy som uppenbarar sig och insupa den tills känslan klingar av och jag har utrymme att ta till mig en ny upplevelse. Detta har jag gjort tillsamman med mina tre flickor sedan de var mycket små och idag tar de med mig och visar mig  sina upptäckta stigar i livet eller naturen då jag besöker dem i de länder och på de platser de just nu arbetar/studerar och lever på.

En stor lycka har varit att få göra detta tillsammans med Magnus här på Antigua då det inte bara blir upplevelser vi delar utan i lika grad visar vilka vi är för varandra.

Vi har nu gått flertalet trails och de är fantastiska på många sätt, milsvida utsikter över Atlanten avlöser små leriga stigar genom djungelnatur med många ödlor och småfåglar, kaktuslandskap och olika klippformationer som stupar ner i havet. Sluttningar med vajande gräsfält och partier efter stränder med vit sand och palmer.

Dessa trails kan varmt rekommenderas till de som vill vara  ensamma i naturen (vi stötte inte på några andra människor) och med sig själva/varandra.”

Efter två nätter ombord så hade också inspektören lämnat oss med ett godkännande av Azizam som charterbåt efter vissa kompletteringar (bland annat måste den nyinköpta linkastaren kompletteras med utskjutningsmekanismen eftersom den levererades utan denna!?) i dokumentation och säkerhetsutrustning. Men inte värre än att det kunde lösas via mail. Så nu är Azizam redo för chartersäsongen.

När detta skrivs är det söndag och vår tid på Antigua för denna gång lider mot sitt slut. I morgon måndag seglar vi till St Martin för att hämta en ny genua som inte hann levereras innan vi lämnade Europa och få lite annat gjort. Det är ingen slump att vi lämnar på en måndag, det innebär att vi har möjlighet att uppleva söndag kvälls jum-up på Shirley hights med calypso och reagera band medan solen sänker sig över English harbour och Falmouth harbour. Och med en rom punsch kanske vi kan se en green flash när solen dyker under horisonten, åtminstone planerar vi äta en grillad kyckling. Något att se fram emot som en härlig avslutning på en fin tid på en ö som har så mycket att erbjuda. Vi ses igen Antigua.

Om om du vill veta mer om våra upplevelser så har vi en Facebooksida som vi uppdaterar oftare.