Ankring bortom horisonten, del 3: Hjälpmedel

Efter att i första artikeln täckt de generella skillnaderna mellan att ankra i skärgården och bortom horisonten, och i den andra artikeln pratat om val av ankare så handlar den tredje artikeln om olika hjälpmedel som antingen gör livet lättare eller säkrare när man ligger till ankars på svaj. Det finns åtskilliga prylar som skall göra ankringen bättre men jag tar upp de som jag tycker är viktigast, snubber line, ankarsegel, ankarkrok, ankarvikt och triplina/markeringsboj.

Snubber line

Om ankringen gäller mer än bara över en lunch är det bra att installera en snubber line som en naturlig avslutning på ankringsprocessen. Det är en lina som fästs, antingen med en stopparstek eller med en specialdesignad krok, på kättingen och som sedan görs fast på knapen/knaparna i fören. Syftet med en snubber line är flera:

• Avlasta ankarvinschen
• Förhindra att ankaret lyfts om ankarspelet ”skenar”
• Ta bort oljud från kättingen för att kunna sova
• Undvika slitage på kättingen
• Minska risken för att båten ”seglar på ankaret”

Jag har en krok som kan köpas i de flesta tillbehörsaffärer. De kommer i olika storlekar för att passa till olika grovlekar på kättingen. Jag har valt att ha två linor splitsade, eller fastknutna, i kroken så jag kan leda upp dem till var sin knap på bägge sidor av fören. Kättingen sitter då i en hanfot och det lugnar ner båtens rörelser ytterligare och jag får en extra säkerhet om en av linorna skulle brista. Men en lina fungerar också.

Triplina/Markeringsboj

De flesta ankartyperna har antingen ett hål eller en bygel på ”baksidan” av sin stock. Här kan en tamp fästas som gör att man enklare kan dra loss ankaret om det fastnat. Dragvinkeln blir då åt motsatt håll från hur ankaret har kilats fast, t ex under en sten, kabel eller kätting. Man har då en mycket större chans att få upp det utan att behöva dyka ner och lossa det manuellt. Speciellt skönt när det är kallt i vattnet, vattnet är förorenat eller det är mycket djupt. Tampen skall ha ett flöte i vattenytan och längden kan anpassas efter djupet. Man kan också ha en lättare tyngd en bit ner på tampen så den hålls ner. Men den skall inte vara mycket längre än djupet, för då kan den trassla in sig på botten, eller i värsta fall andra båtar. Med för lång lina kommer flötet heller inte markera var ankaret ligger lika exakt, vilket annars är en annan fördel när andra båtar vill ankra i närheten.

Att inte fler använder triplina beror på dess nackdelar. Den är ytterligare ett moment att hantera vid ankringen. Men framför allt finns en risk att andra båtar kan trassla in sig i linan, speciellt i mörker. Det finns fall där fiskebåtar fastnat med propellern i triplinan har dragit upp ankaret innan propelleraxeln fastnat för gott och båda båtarna har i en frisk vind drivit mot land. Men även den egna båten kan trassla in roder eller propeller om vinden vänder eller om det finns tidvatten som gör att båten driver över boj och tamp. Så det gäller att använda triplinan med omdöme och endast när det finns stor risk att ankaret kan fastna, som då botten är stening eller har många korallhuvuden.

Ankarvikt

En ankarvikt är en tyngd som fästs på kättingen. Anledningarna kan vara flera:

• Hjälpa ankaret att få en bra dragvinkel för maximalt fäste
• Hjälpa kättingen med ökad flexibilitet i vindbyar så den inte sträcks ut
• Minska båtens egenskaper att segla på ankaret

Ankarvikten kan vara ett annat ankare eller en blytyngd. Här kan blyplätten komma till sin rätt även bortom horisonten, den är en utmärk ankartyngd. Tyngden bör vara cirka en tredjedel från ankaret av kättingens längd, men även närmare båten fungerar. Man får dit det på ett av två sätt. Antingen fäster man det i kättingen med ett schackel eller en tamp. Eller så gör man en anordning så tyngden kan glida ner på kättingen/linan av sin egen tyngd. Tyngden görs fast med en löplina från däck för att ta hem tyngden när den inte behövs längre. Det senare låter som det smartaste sättet, men utmaningen är att få tyngden att glida ner över kättingen utan att fastna. Ett stort schackel över kättingen fungerar hjälpligt, men på en grov kätting fastnar det gärna. En repögla kan också fungera liksom ett stort kastblock. Men prova i lugna förhållanden vad som fungerar bäst.

En ”omvänd” ankarvikt kan behövas i områden med många korallhuvuden. Då kan man använda en fendert som knuts fast i kättingen ungefär på samma sätt som en ankarvikt. Finessen är att fenderten håller upp kättingen när dragbelastningen på ankaret är litet och därmed lyfter det från botten för att undvika att fastna runt korallhuvuden. Dragvinkeln på ankaret är dock dåligt, men så länge det inte är något större drag i kättingen så är risken liten att ankaret släpper. När det börjar blåsa och trycket ökar spänns kättingen ut och fenderten sjunker under vattenytan och därmed blir dragvinkeln på ankaret det normala igen, när det som bäst behövs.

Ankarkrok

En ankarkrok har man mest nytta av i Medelhavet där det är lätt att på väg ut från trånga marinor och ankarplatser fastna med det egna ankaret i någon annans kätting. Olika modeller av ankarkrokar finns att köpa i båttillbehörsaffärer i framför allt Grekland och Turkiet, men kan också hittas på nätet (då mycket dyrare). Kroken har två hål som man kan fästa tampar i. Det översta gör att kroken hänger rakt ner och används när man skall hänga upp något (företrädesvis grannens ankarkätting). Det bakre hålet fäst en tamp i som skall vara slack ända till man vill lossa kättingen, när man drar i ett rep fäst i det hålet “tippar” kroken och föremålet “ramlar ur”.

Så när man fastnat i grannens kätting så tar man hem på ankaret tills grannens kätting kommer upp till vattenytan. Då sänker man ner kroken så de får tag i kättingen och tar hem på den övers tampen som fästs i en knapp i fören. Sedan släpper man ner sitt eget ankare så det lossnar från grannens kätting som då hänger i kroken. Därefter är det bara att dra i den bakre tampen på ankarkroken så den tippar och kättingen glider ur kroken.

Om man inte har en ankarkrok får man fästa en tamp i knapen och trä den runt kättingen och upp med den lösa änden till knapen igen. Sedan sänker man det egna ankaret så det blir fritt från kättingen varvid man kan lösgöra tampens ena ände för att släppa ner kättingen. Fördelen med ankarkroken är att man kan ”få tag” på kättingen vid eller under vattenytan, något som kan vara nödvändigt om ankarvinschen inte orkar dra upp kättingen ordentligt (utan ankarkrok måste då någon kliva ner i en jolle för att komma åt med en tamp).

Ankarsegel

I byig kraftig vind så seglar de flesta båtar på sitt ankare, hur mycket beror på båtens form och egenskaper samt ankarutrustning. Resultatet är att varje båt tar större plats än nödvändigt och om grannbåten kommer i otakt med den egna rörelsen finns risk för kollision. Belastningen på ankarutrustningen ökar vid rörelsen då kättingen sträcks i byarna. När vindstyrkan minskar tynger kättingen ner och båten rör sig framåt till nästa by som tar tag i fören och trycker den åt sidan tills kättingen blir spänd. Då upprepas proceduren. Varje gång kättingen spänns med ett ryck så belastas hela kedjan av ankarutrustning; ankarets grepp, kättingens brottgräns, snubber line och krokens begränsningar samt knapens hållfasthet. Rörelserna kan begränsas med både ankartyngd och flera ankare, men ett enklare sätt är ett ankarsegel.

För en ketch eller yawl är detta enkelt, det är bara att hissa ett revat mesansegel och ankarseglet är klart. På slup och skonarriggar är det svårare, men ett trekantigt segel som fäst runt akterstaget och hissas i dirken/reservstorfallet och skotas framåt mot mastfoten fungerar tillfredsställande. Stormfocken kan fungera om det har karbinhakar i förliket, annars är det inte så dyrt att få det från en segelmakare, eller sy ett själv. Ankarseglet lugnar rörelserna betydligt då häcken trycks ner med hjälp av vinden så båten ligger stadigare i vindögat

Nästa del handlar om själva ankringen.