Förödelsen efter Irma

Efter att ha upplevt ett av orkanen Irma sargat St Martin från Marigot och Simpson bay gav vi oss av till Orient bay på dess lovartssida. Vid en första anblick såg det mesta bra ut från ankarplatsen bakom ön Pinel. Även om öns byggnader var raserade så pågick återuppbyggnad. Det var när vi kom in till byn i den norra viken som följderna av orkanen Irmas krafter blev tydligare och rörde upp känslorna i den förödelse som mötte oss iland.

Vi började med ett besök på ön Pinel dit jag, Lucina och Zackarias simmade in till och Victor kom efter med hjälp av en av de Sea-bob vi har ombord. Området kring de förstörda byggnaderna på ön var avspärrade för att förhindra att de få gäster som hittade dit skulle få glassplitter eller annat i fötterna. Det var i stort sett bara bråte som låg kvar bland kala deformerade palmer, men bredvid bråten hade en restaurang och längre bort på stranden en bar börja ta form. Det var en handfull män som arbetade med att rensa upp bland bråten samtidigt som de byggde upp en ny bar. De hade också transporterat dit en liten grävskopa som användes för att bana väg och lyfta tyngre saker.

Vi började prata med en av dem som kunde engelska. Han hade varit på St Martin ett år och varit i ett hus i viken bredvid, Grand Case, under själva orkanen. En vik ökänd för sina fina restauranger, det fanns över femtio längs stranden men numera var bara fem som kunde ha öppet på grund av alla skador. Man kunde se när han berättade om orkanens kraft att det var något som skulle vara med honom resten av livet. Ljudet och det kompakta mörkret när den slog till var skrämmande, han liknade ljudet med att vara i en torktumlare. När de kom till Pinel var allt förstört, utom toalettbyggnaden som stod kvar orörd med dasspapper och allt.

De hade redan haft sina första gäster, en grupp amerikaner som hade betalat ett överpris bara för de ville hjälpa till. Vi frågade vilket det bästa sättet att hjälpa till och han svarade att komma och använda de möjligheter till turism som nu byggs är ett bra sätt att stödja arbetet med återuppbyggnaden.

Mitt i samtalet hejdade han sig och sa att de hade haft mycket djur på ön. Det var iguaner, höns och kolibrier som kom till baren. Iguanerna var så tama att de gick att mata med salladsblad från handen, men efter orkanen var de mycket försiktiga och mer rädda för människor. Det var några såna som han sett när han hejdade sig och frågade om vi ville mata dem med sallad. Så vi fick några salladsblad och närmade oss iguanerna försiktigt, med de ryggade tillbaka. När vi slängde lite sallad på marken så närmade de sig och åt bladen med god aptit.

Bara en höna hade överlevt och Lucina sökte kontakt med henne och lyckades nästa få henne att komma ända fram, men Lucina har stor vana med möns från sitt hus i Järna. De försökte också locka tillbaka koliberierna med honungsvatten och målet var att alla djuren skulle komma tillbaka som innan orkanen.

Lucina skriver:

”På förmiddagen simmar vi i land och ser att ett av flera små totalförstörda restauranger börjat renoveras, vi söker kontakt och samtalar med en av männen. Han beskriver medan han har blicken riktad ner i sanden full av krossat glas var han var och hur han kände under det dygn som orkanen ödelade ön och jag ser att han har ett behov av att berätta, han är ivrig och vill minnas och förmedla händelseförlopp och detaljer men jag ser också att han är tillbaka i känslan, det blir svårt att prata och han ser vädjande på oss, jag känner att han önskar förståelse, samtidigt inser vi att det inte går, vi kan inte känna det han känner. Han beskriver den kollektiva apatin, vanmakten och handlingsförlamningen hos alla då orkanen är över och de ser att nästan allt är ödelagt och krossat och då energi och handlingskraft skulle behövas som mest. Sedan lyfter han blicken och ser på mig och säger, jag vet inte vad det vi gör här eller vad det kommer leda till eller om någonting ens är möjligt men vi bestämde att vi ville bryta passiviteten och började röja här och med en gammal pråm frakta bort det som var obrukbart. Det finns inget byggmaterial att köpa, men vi försöker och har upptäckt att det känns bra att göra något tillsamman, att ha ett mål. Och igår ringde en charterskeppare och frågade om de fick komma med en båt med turister och om vi kunde servera tjugo personer dricka. De kom och de betalade mer än det vi begärde, de satt på stranden och trivdes och vi kände ett stråk av förr då detta var en vacker plats där människor gärna tillbringade sin lediga tid. Vi har märkt att då vi påbörjade återställandet att andra också har börjat känna hopp och jag tänker att detta kanske är en väg ur förödelsen.”

Efter besöket på Pinel beslöt jag, Lucina och Victor att ta jollen till den lilla byn som ligger i norra delen av viken. På vägen passerade vi ett vrak som låg på botten på vägen in som gav en försmak av vad som väntade. Vi förtöjde vid en brygga som byggts upp igen på fundament som klarat sig hyfsat bra och gick i land, Vi hade tagit med oss soppåsar som vi brukar vid landbesök, det brukar alltid finnas en sopstation. Vid basen av bryggan låg ett par containrar som vi passerade mellan och när vi kom fram på andra sidan kändes det konstigt att gå med tre fulla soppåsar och leta efter en sopcontainer. Hela området var fullt med bråte och såg nästan ut som en soptipp med en blandning av plankor, plywoodskivor, delar av båtar och bilar och mycket annat.

Den första byggnaden vi passerade var en skola, åtminstone så var det vad vi tror det var. Det var bara de yttre väggarna som stod kvar, alla tak, fönster och dörrar var bortblåsta, liksom inredningen. Det var en öde ruin vi gick in i som här och var visade spår av att det funnits människor här. Det var skrämmande att se med vilken kraft som orkanen måste haft för att skapa denna ödeläggelse.

Hela gatan upp var kantad av byggnader som mer var tomma skal, av cement där det var tillräckligt starkt byggda, och bråte i form av plank- och plywoodhögar på öppna platser där det stått trähus. Vi passerade också olika inhägnade områden med lite lyxigare hus som många av dem klarat orkanen relativt bra. Det blev tydligt att de enkla byggnaderna i trä var nästan ingenting kvar av medan de som haft råd att bygga cementfundament med armeringsjärn klarat sig bättre. Som vanligt är det de resurssvaga som drabbas hårdast i katastrofer.

De flesta husen stod helt öde, speciellt de som var uthyrningshus eller delar av hotell då gästerna lös med sin frånvaro och inte hade några fungerande lägenheter att bo i. All inredning och lösa inventarier var borta, förmodligen en kombination av att ägare tagit vara på det som varit värdefullt och den plundring som förekom direkt efter orkanen hade passerat och som krävde militär insats för att få bukt med. Plundringen märktes framför allt på alla bilvrak som låg spridda, ingen av dem hade hjulen kvar.

I husen där folk från byn bott fanns det här och var familjer som fortfarande försökte fortsätta sina liv utan fönster, dörrar och annat som som vi tar för givet. Det kändes generande att gå omkring som någon som tittade på förödelsen men som sen kunde lämna allt bakom sig och återgå till sitt liv ombord en lyxig katamaran. Att ta bilder av det upplevde jag skulle vara en skymf mot deras situation.

Den totala förödelsen kändes overklig och det kändes som en spökstad vi gick igenom där enstaka människor skymtade bland ruinerna. När vi såg järnjalusierna, som varit neddragna för fönster och dörrar på husen, så hade de brutits upp och böjts till oigenkännlighet av vindstyrkorna. Vad vi kunde se av förödelse, tillsammans med de historier som de som var här under orkanen berättat, insåg jag att det var inget jag skulle kunna förstå, Jag har sett klipp på Youtube som är skrämmande, men ödeläggelsen som blev resultatet ger insikter om att jag aldrig kommer fullt förstå hur det måste ha varit. Varken vad som hände under orkanen eller hur det är att fortsätta leva efter.

Lucina skriver

”Efter att från båten ha sett förödelse efter kusterna till de öar vi har seglat förbi med hus utan tak, nedblåsta palmer och söndertrasade bilar och båtar tog vi idag jollen i land.

Jag har aldrig varit på en plats där krig eller katastrofer har härjat, utan bara sett förödelse och mänsklig tragedi efter katastrofer i denna omfattning tryggt tillbakalutad i min soffa i mitt varma hus med ett välfyllt kylskåp tillsammans med mina välmående barn.

Jag var inte förberedd på den känslostorm som skulle gripa tag i mig då jag klev ner från bryggan och vände blicken framåt. Där står vi med tre soppåsar från båten och tittar efter de gröna sopkärlen vi är vana att se och prydligt slänga våra sopor i och ser plötsligt att hela landskapet är täckt av sopor.På kyrkogårdar finns ju en speciell stämning, det är tyst och stilla ,öde och livet har avstannat och ingen mänsklig energi finns där,den stämningen vällde över mig med skillnaden att jag plötsligt såg människor röra sig i ruinerna, och senare då jag tvingade mig att ta in det insåg jag att de levde sina liv i spillrorna av det som finns kvar av sina liv. Jag passerade en liten kyrkogård där de tunga cementblocken hade kastats om som brickor i ett dominospel. En skola utan tak och väggar och golven täckta av lera, en stol och en gympapåse något barn glömt. En kvinna kom gående med två kassar och vår maskinist Victor säger att det är matkassar hon bär hem från affären men där fanns ingen affär. Det är märkligt vad jag registrerar, det har jag tänkt på varje dag då jag från båten tittar hur det ser ut i land ser allting fint ut och jag måste anstränga mig och verkligen titta noga för att uppfatta att det ligger en sjunken båt alldeles nära, och ju mer jag tittar ju mer ser jag , bilar, hus, båtar, natur och människor som är trasiga eller saknas, så van är jag att allting alltid är helt och fint att jag har svårt att ta in att det inte kan vara så. I ett hus där hela framsidan saknas ser jag människor laga mat, det finns en stol några baljor och på en förvriden metallram står det några tallrikar och glas. Vi passerar ett hus som ser ut som ett påbörjat byggprojekt ett skelett av några innerväggar ett betonggolv och ett halvt tak, ytterväggar saknas, jag hör glad musik och flera barn leker och stojar. Magnus reflekterar över att det nog är farligt att leka där med alla utstickande armeringsjärn, glas och bråte och rasrisken, men familjen bor där, det är det enda de har kvar och de har inget annat val.

Jag känner avsmak och förakt för mig själv då jag går där, som en sight seeing på andras människors livs bekostnad. Som i filmer jag sett där den snyggt klädda rika vita västerländska kvinnan kliver runt i miljöer hon aldrig skulle kunna tänka sig bo i eller vilja vara en del av. Jag får allt svårare att vara kvar där, jag vill inte se jag vill inte känna och en iskall skräck tar ett stryptag runt min hals så jag nästan inte kan andas och vanmakten är stor. Detta är ingen film detta är verkligheten för dessa människor. Men jag tillåter mig inte att fly utan tvingar mig att hälsa och söka kontakt med de människor jag möter.Och jag bestämmer att jag ska försöka hålla kvar och återuppväcka den känslan så länge jag kan och använda den i de val och prioriteringar jag gör i min egen vardag och i min livsstil och även att jag med all nödvändighet vill förmedla  mina upplevelser till mina barn och involvera dom i mina tankar om hur och för vem  och på vilket sätt vi lever våra liv.”

Victor, maskinisten ombord Azizam, vill också dela med sig av sina upplevelser på St Martin.

”När jag först fick höra att vi skulle till St-Martin tyckte jag att det skulle bli riktigt spännande och komma till en paradis ö som jag har hört att den är och även sett mycket vackra bilder på dom finna stränderna. Men sen visste jag att ön hade nyligen blivit drabbad av en väldigt stor orkan (orkanen Irma)  Då blev jag ännu mer intresserad av att segla till ön. När vi först kom hit såg ön inte så skadad ut. Det var inte förrän man kom in i lagunen Simpson bay som vi kunde se alla hus som var utan tak, båtar som låg under vattnen och alla bryggor som var helt borta. Jag blev väldigt tagen av situationen och började genast tänka på dom värst drabbade som inte har något hem kvar. 

En kväll gick jag och Zacharias ut för att kolla hur utelivet var. Vi kom till en bar där vi frågade mycket om hur orkanen var och alla bartenders började berätta sina historier om orkanen. Den ena Killen berättade att hela undervåningen på sitt hus blev vattenfyllt så han var tvungen att simma upp till övervåningen där han kunde ta skydd. En annan av bartänderna fick både sin bar och sitt hus helt förstörda. Under orkanen kastade han sig ner på golvet och tog skydd under en stor madrass. Till slut orkade han inte hålla kvar madrassen så den flög iväg. Jag blev otroligt tagen av vad dom har varit med om. Det är väldigt svårt för en att förstå hur mycket skador som skett och hur människor har får lida.

Sen var det dags att åka lite längre upp på ön till Orient Bay, en liten lagun, där det skulle vara väldigt fint och som många turister kommer å besöker. När vi kom fram ankrade vi och badade direkt. Sen åkte jag, Lucina och Magnus in till den lilla byn för att se hur det såg ut och hur mycket som har blivit förstört av orkanen IRMA. Mitt första intryck var att nu är jag med i en film där jorden går under och det kändes även som om man kom till ett ställe där det precis hade varit krig. Vi gick runt i den lilla byn och kollade runt, jag tror vi alla kände att det var lite fel å gå runt och fotografera när man såg på folk att dom inte hade något hem kvar eller dom försökte bo i sina hem som saknade väggar så man såg rätt in i deras hus.”

Nedan följer ett album med bilder från förödelsen i lagunen Simpsons Bay och staden Marigot på St Martin, mer än tre månader efter Irmas härjningar. Vi skrev om det på vår Facebooksida också. Och det är fler öar som drabbats hårt, bland annat Barbuda, Jungfruöarna, Dominica och St Barths. Du kan stödja offren genom att köpa boken Mot en ny horisont, åka dit som turist för att generera intäkter för de som bygger upp nytt eller åka dit som volontär och arbeta.