Lägg till i Medelhavet, del 2 Stadskaj

Skillnaden mellan vad jag benämner en stadskaj och marina är att stadskajen drivs av staden medan marinorna är privatägda och därmed ofta är större, har mer service och drivs kommersiellt. På en del stadskajer kan man ligga utan kostnad medan andra tar betalt även om det är betydligt lägre avgifter än i de privata marinorna. I Grekland har regeringen beslutat att man skall satsa på den “marina industrin” så en del hamnstäder får stadsbidrag till att bygga nya, bygga ut eller förbättra befintliga kajer, men då med fokus för att göra plats för charterturismen. Man får också se upp för “egeninrättade” hamnkaptener som kan komma och be om pengar utan att ha rätt till det, de kan till och med presentera ett kvittoblock. Hör efter med båtgrannar/långliggare om du är osäker.

Många stadskajer i Medelhavet har inga permanenta förtöjningslinor utan man förväntas använda sitt eget ankare vid tilläggningen även om fler och fler av stadskajerna börjar installera förtöjningslinor. Att vara väl förberedd är en bra start. Då menar jag att ha koll på vind och strömförhållande, planen hur tilläggningen skall gå till som är kommunicerad till alla ombord, rollfördelningen är klar, ankaret förberett för att släppas, aktertampar klara att användas och fendrar på plats, både längs sidorna och en kulfender i aktern och gärna en lös fender att använda där den behövs. Sen är det bra att ha en eller flera reservplaner som har diskuterats. En reservplan är alltid att avbryta manövern om det inte går som beräknat, då innan man hamnat i en situation utan återvändo. Jag kan ibland påbörja en ankring flera gånger i lite besvärliga förhållanden innan jag kommer rätt och slutför den. 

Ju mer det blåser desto “bestämdare” måste man manövrera, speciellt i sidvind. För att ha styrförmåga vid backning måste man ha fart vilket också gör att ankarfällningen bör ske i farten och med frifällning om man inte har en väldigt snabb utmatning av kättingen. Ju snabbare man backar desto bättre kontroll har man i manövern så länge det inte går så fort att man inte orkar hålla rodret rakt utan det trycks åt sidan och båten svänger tvärt, en ratt underlättar då styrandet. Men ett par knops fart bör båten ha, mer om det blåser hårt. En del vänder sig bakåt och står framför ratten när de styr. Finessen med det är att när man vill svänga är det som när man kör framåt, vrid ratten åt höger (babord) så svänger häcken åt höger (babord). Om man står med ryggen akterut så blir rörelserna tvärtom, vilken kan förvilla i en stressad situation. Personligen föredrar jag att ha kroppen riktad framåt när jag backar för att ha bättre kontroll över förskeppets rörelser och position. 

Ju mer det blåser, speciellt sidvind, ju snabbare måste de olika stegen göras. När det är vindstilla och ingen ström i vattnet kan man ta det lugnt vid tilläggningen. Men så här brukar vi göra på Sarita när vi bara är två ombord. Då sköter skepparen vid rodret aktertamparna och gasten ankarspelet men smidigast är det med fler ombord så rollerna kan delas upp. Ju lättare en båt är att manövrera desto smidigare brukar stegen gå så hur det sker kan skilja beroende på båt.

Steg 1: Välj plats för ankaret

När man väljer platsen för att fälla ankaret så gäller det att ha koll på vindriktningen, inte bara den nuvarande utan också den prognostiserade. Bäst är att ha ankaret lite i lovart om linjen mot land, men ofta ligger andra båtars ankare som begränsar valmöjligheten. Det gäller att inte korsa någon annan båts ankare om man inte kommit överens om det. Det kan t ex vara att man skall lämna innan båtgrannen och därmed minska risken för trassel. Man lägger ankaret lite till lovart om de andra båtarnas ankare tillåter det, och har därmed lite mån så båten kan förflytta dig mot lä till platsen där man skall in och att ankaret hjälper till att hålla up båten mot vinden när man ligger förtöjd. 

Steg 2: Påbörja backning och släpp ankaret

Det är också viktigt att båten ligger rätt när man släpper ankaret så man slipper manövrera fram och tillbaks när väl ankaret har släppts. Man måste därför börja backningen en bit utanför platsen där ankaret skall fällas vilket gör det viktigt att det löper fritt när man väl släpper det. Vi frifäller vilket är effektivt men med “snabba” ankarvinschar kan man hinna mata ut kättingen också beroende på hur snabbt man måste backa.

Steg 3: Reglera spänningen på ankarkättingen

Sen gäller det att låta kättingen löpa ut utan att bromsa båten förrän fören börjar driva mot lä och man har kommit en bit in och ankaret har en hyfsad dragvinkel. Då kan man öka friktionen på ankarspelet försiktigt för en kort stund för att få två effekter. Dels rätar båten upp sig och dels får ankaret en chans börja sätta sig i rätt position och börja gräva ner sig. Man får inte låsa ankarvinschen så båtens fart bromsas upp, den måste fortsätta akterut för att inte förlora styrförmågan. Sen låter man kättingen löpa ut fritt igen och gör om proceduren om det behövs. 

Steg 4: Kör in i vald plats vid kajen

Sen gäller det att köra in i öppningen mellan båtarna man valt, fortfarande med fart om det inte är så att det behövs puttas lite för att få plats. Då gäller det att ha ett par “mobila” fendrar redo, såna som inte är fastknutna, att bära av med och någon som har ansvar för att flytta runt dem efter behov. Störst behov är vanligtvis i lä där besättningen på grannbåtarna också brukar hjälpa till av självbevarelsedrift. Om luckan är stor är det full fart back tills man närmar sig kajen.

Steg 5: Kasta iland linor

Väl inom räckhåll för att kasta linor iland är det nästa steg, då med linan till lovart först. Det brukar dyka upp folk på kajen som vill hjälpa till och då gäller det att ha omdömet och se om det kan vara till hjälp eller stjälp. Båtgrannar som man ser har förtöjt vettigt kan vara hjälp och även noviser som gör som de blir tillsagda, men de som “vet” hur saker skall göras och inte lyssnar på hur du vill ha det kan vara stjälp. Med många i besättningen är det bäst om en hoppar iland med lovartslinan och gör sig beredd att ta emot den andra.

Steg 6: Gör fast aktertamparna och spänn kättingen. 

Sen gäller det att snabbt göra fast aktertamparna innan båten driver iväg, speciellt i sidvind. Idealet är att lovartstampen snabbt läggs runt en pollare eller genom en knap på kajen och sen kastas tillbaka till båten så den kan regelras från båten. Men ibland hinner man inte det utan får som första åtgärd göra några rundtörnar runt det som finns iland att förtöja i. Med fler ombord kan då någon ta hem på ankarspelet för att spänna kättingen och räta upp båten och se till att den inte slår i kajen, men gör det försiktigt så ankaret inte dras loss. Tills detta är gjort kan skepparen köra framåt på den lina som är fastgjord iland och därmed räta upp båten och hålla den från kajen. 

Steg 7: Justera

I värsta fall så draggar ankaret och hela manövern måste göras om. Om man drivit ner för långt till lä men har bra grepp och det inte blåser för hårt kan det gå att åka ut igen med kättingen släpande från fören. Styr upp mer till lovart än ditt ankare ligger, dock inte längre ut än ankaret för att undvika att kättingen kan trassla in sig i ankaret, och backa snabbt igen. Förhoppningsvis kan man då behålla tillräckligt mycket höjd så man kommer rätt den gången utan att kättingen som släpat på botten fastnar i ett annat ankare eller kätting. Det är dock säkrare att ta upp ankaret och göra om manövern.

Steg 8: Gör fast permanent

Om ankaret har fått grepp och bägge aktertampar är fast, då gärna som löplinor upp till vinscharna i sittbrunn (se del 1), och man är nöjd med avståndet till kajen kan man sätta på en kort snubberlina för att avlasta ankarspelet . Om man vill ligga stilla i sidled med häcken när man väl är förtöjd är det bra att korsa akterlinorna, styrbords aktertamp går snett över aktern mot land och tvärtom. Oftast ligger de i vägen för en landgång så de flesta lägger ankartamparna snett utåt på respektive sida. Om båtgrannarna har förtöjt på det visat och du korsar dina aktertampar lär grannbåtarna lägga sig mot din båt vid sidvind då de kommer röra sig mer i sidled. Om det finns möjlighet kan också ett spring mot vinden vara en extra säkerhetsåtgärd, men vid populära stadskajer finns det sällan plats för det. Med alla linor och fendertar på rätt ställe och bra ankargrepp är det bara att rigga upp landgången, sätta sig i sittbrunnen och njuta av folklivet.

Avfärd: 

Det är bra att en av aktertamparna är lite längre, jag hade en lina på runt 30 meter för min båt. Då kan jag vid avfärd med sidvind kontrollera att jag inte faller av genom att sakta slacka på lovarts akterlina som löper runt knapen/pollaren iland när jag lämnar kajen och tar upp ankarkättingen. Jag kommer då nästan 15 meter ut innan jag släpper kontakten med kajen och då kan köra ut en bit så jag är fri från andra båtar och kunna ta upp ankaret i lugn och ro. Linan bör vara runt båtens dubbla längd så man kommer ut med hela båtlängden.

Alternativ:

Skandinaviska båtar, och små båtar, är nästan de enda som har ankaret i aktern och går in med fören först. De flesta båtar som seglar bortom horisonten är lite större numera och har ankarspelet och ankaret i fören vilket gör det naturligt att ha aktern mot land. Naturligtvis går det lika bra att lägga till med fören mot land och det är lättare med manövreringen då man har bättre kontroll när man kör framåt än backar. Men det är besvärligare att ta sig iland, någon typ av stävstege brukar behövas. 

En annan metod som kan användas är den som många av färjorna i Medelhavet använder sig av, då speciellt om tilläggningen sker i ganska kraftig medvind. Man kör sakta framåt mot den valda luckan vid kajen och fäller ankaret på vald plats fortfarande på väg mot kajen. Kättingen släpps ut fritt under tiden och man kan då och då kort öka friktionen i ankarspelet lite grand för att få ankaret att lägga sig rätt. När man beräknar att svängradien gör att man går fritt från de övriga båtarnas ankarkättingar så låser man sakta ankarspelet. Om man har ett bra grepp med ankaret vänder sig båten tvärt med fören mot vinden som om man låg på svaj. När man svingar i rätt läge för vart man vill in, backar man och släpper på kättingen. Rätt gjort är detta en elegant lösning som färjorna använder inte bara när det blåser pålandsvind. De släpper kättingen i rätt ögonblick för att komma in till kajen även i sidvind. Men det finns flera saker som kan gå fel, som att ankaret inte får grepp, timingen inte blir rätt och att kättingen skaver mot bordläggningen. Manövern kräver också att det finns svängutrymme.

När saker trasslat till sig

En bra investering i Medelhavet är en ankarkrok. Den har man nytta av när paniken uppstår bland båtar som trasslat in sina ankare och kättingar med varandra, vilket inte är ovanligt i de trånga hamnarna i Grekland och Turkiet där man ankrar med eget ankare. Olika modeller av ankarkrokar finns att köpa i båttillbehörsaffärer i framför allt Grekland och Turkiet, men kan också hittas på nätet (då mycket dyrare). Kroken har två hål som man kan fästa tampar i. Den översta linan gör att kroken hänger rakt ner och används när man skall hänga upp något (företrädesvis grannens ankarkätting). Den bakre lägre linan skall vara slack ända till man vill lossa kättingen, då drar man i linan och kroken “tippar” och föremålet “glider av”.

Så när man fastnat i grannens kätting så tar man hem på ankaret tills grannens kätting kommer upp till vattenytan. Då sänker man ner kroken så man får tag i kättingen och tar hem på den översta tampen som fästs i en knap i fören. Sedan släpper man ner sitt eget ankare så det lossnar från grannens kätting som då hänger i kroken. Sen får man se till att det egna ankaret går fri från kätting och därefter är det bara att dra i den bakre tampen på ankarkroken så den tippar och kättingen glider ur kroken.

Om man inte har en ankarkrok får man fästa en tamp i knapen och trä den runt kättingen och upp med den lösa änden till knapen igen. Sedan sänker man det egna ankaret så det blir fritt från kättingen varvid man kan lösgöra tampens ena ände för att släppa ner kättingen. Fördelen med ankarkroken är att man kan ”få tag” på kättingen vid eller under vattenytan, något som kan vara nödvändigt om ankarvinschen inte orkar dra upp kättingen ordentligt (utan ankarkrok måste då någon kliva ner i en jolle för att komma åt med en tamp).

Läs gärna Del 1 i serien om Lägg till i Medelhavet som handlar om att förtöja i marinor med permanenta förtöjningslinor. Nästa del, Del 3 av Lägg till i Medelhavet kommer handla om tilläggning med eget ankare med linor iland. Något som är ganska vanligt i områden där ankringsvikarna är djupa och/eller det är trångt om ankringsutrymmet. Speciellt i Grekland och Turkiet är det en typ av tilläggning som görs ofta.
För mer tankar, erfarenheter råd och tips om att segla bortom horisonten finns nu min bok med samma namn för bara 130:- plus frakt. Klicka här för att få mer information.