Oroligt vårväder
Efter att periodvis legat helt ensamma vid den långa stranden öster om Mytikas lämnade vi ankarplatsen då nya frontpassager var prognostiserade och då är Mytikas helt öppet mot söder varifrån de starkaste vindarna skulle komma. Åter föll valet på Tranquil Bay på Lefkas östkust, om det fanns plats, annars vidare in i lagunen Vlikho Bay som är skyddad för alla vindriktningar. Men så här tidigt på säsongen, i slutet av april, hittade vi en bra ankarplats i Tranquil Bay,
Vi fixade lite på båten och tog promenader iland då vädret tillät och provianterade i den relativt nya affären Market Inn i Nidri. En tidig morgon tar vi våra två tomma gasolflaskor (all kokning av disk o kaffevatten o matlagning sker på en gasolspis) in till Nidri, här finns mycket båtar och flera charterbolag. Vi börjar i en båttillbehörsaffär där det brukar säljas men fick nej och inte heller på bensinmacken i närheten fanns det. Men en supermakt på andra sidan stan fick vi tips om. Efter att ha irrat runt i diverse fruktaffärer, olika vägbeskrivningar och ännu fler huvudskakningar så hittar vi rätt affär, men de har slut på utbytesflaskorna så vi fraktar slutligen tillbaka de tomma behållarna med jollen till båten igen och festar på färska bougatsa till eftermiddagsfikat.
Vi hade en stor katamaran som granne som nog legat där länge, han var där när vi anlände. När han tog upp sitt ankare för att segla vidare flög plötsligt tre svalor ut från båten och började leta efter sitt hem som försvann i horisonten. Länge flög de i panik i cirklar över platsen men började sedan titta mot oss och cirkla runt Sarita. Först skrämda och rädda men sedan alltmer lugna och nyfikna. De undersökte vår båt noga och letade i skyddade platser mellan solceller och bimini och träffades sedan på mantåget och kvittrade ihop sig. Beslut togs och tillsammans flög de sedan in till land och försvann i bland de höga träden där. Vi kunde bara säga hejdå till de nya vännerna och tacka för besöket och möjligheten av att njuta av er närvaro och kvitter.
När det ostadiga vädret tillfälligt stabiliserats i slutet av april så lyfte vi ankaret och slöseglade dit den lätta vinden tog oss i det lugna innanhavet innanför Lefkas, det blev bukten vid Paleiros på fastlandet. Men istället för Paleiros där vi varit flera gånger bestämde vi oss för att besöka den lilla byn på andra sidan bukten, Pogonia. Bukten är helt öppen från syd men vinden var svag och vi planerade bara att vara där under dagen så vi ankrade utanför den lilla fiskehamnen och tog jollen iland. Turistsäsongen hade inte startat ännu så de flesta tavernorna och hotellen var stängda men det var många byggprojekt igång, de flesta med lyxiga villor som slutresultat. Bakom staden bredde sig stora olivlundar och fält ut sig och bredvid fiskehamnen fanns en lång strand som ännu inte städats så sjögräset låg fortfarande i stora drivor på stranden.
Efter besöket till Pogonia bestämde vi för att åter segla till Meganisi. Ön erbjuder fint skydd i sina vikar på norra sidan för alla vindriktningar utom just från nord och nu förväntades sydliga vindar och lite mer regn. Vi gillar “mittenviken” Abelaki då den är tillräckligt grund och bred för att ankra på svaj i, vilket inte alla vikar på Meganisi ger möjlighet till utan kräver att man ankrar med linor iland, och har gångavstånd till staden Vathi. Denna gång landsatte vi inte cyklarna utan tog en promenad över till Vathi och köpte de goda bougatsa i bageriet där bagaren kände igen oss från förra gången vi var där och gav oss ett extra leende när han pudrade vaniljsocker på bakelsen. Sen promenerade vi tillbaka till båtyen och vidare till den finaste stranden vi hittade när cyklade runt. Varma efter promenaden och inbjudna av det turkosa vattnet var beslutet för ett bad inte svårt även om vattentemperaturen ännu inte nått 20 grader.
På valborgsmässoafton var det dags för nästa frontpassage med sydliga vindar och i regnet kunde vi mysa nere i ruffen på Sarita medan regnet smattrade mot däck och vindbyar gjorde att ankarkättingen sträcktes upp och det knarrade i snubberlinan som sitter i en krok i kättingen. Men ett nytt ettrigt lågtryck var på väg med lite osäker bana och därmed vindriktningar och då Meganisivikarna är öppna från nord tog vi för säkerhets skull beslutet att återvända till Tranquil Bay under första maj. Nu hittade vi en ankarplats ovanligt långt inne i viken och därmed ett bra skydd. Dagen efter började det regnade och det höll på i fem dagar med lite korta uppehåll emellanåt innan lågtrycket som låg stationärt hade fyllts ut och både regn och vind avtog. Maj i Grekland började inte som det brukar med ett mer stabilt väder med sol, värme och en sjöbris från nordväst på eftermiddagen utan lågtrycken och fronterna låg på rad i Medelhavet. Men vi hade det bra ombord och kunde känna tillfredsställelse att Sarita numera är en tät båt och vi har ett 40 kilos Rocna ankare vi känner oss trygga med.
Men den femte maj gav lågtrycket upp och solen sken och en behaglig vind gjorde att vi kunde gå genom Lefkas kanal. Vi kunde bara konstatera att det blir fler och fler båtar i området, speciellt charterbåtar. Stadskajen i Lefkas har nu flera utstående pirer reserverade för charterbåtar där förr privatbåtar kunde lägga till. Det finns möjlighet att ligga där i veckorna om charterbåtarna är uthyrda men antalet platser för privatbåtar minskar ständigt överallt. Även “kajen” mot vägen till bron används nu för tilläggning, även där charterbåtar. Prevezas stadskaj har också delar som upptas av charterbåtar så det har skett stora förändringar sen vi kom hit första gången. Men svängbron över kanalen, som egentligen är en färja, är som vanligt och vi passerade genom det sista hindret för att ta oss ut på öppet vatten där vi satte segel och seglade norrut mot Preveza vid inloppet till Amvrakiko Bay. Där stannade vi till vid sjömacken vid Preveza marina och fyllde på med 150 liter diesel och lastade av våra cyklar för lite planerade cykelutflykter runt staden. Sen bar det av till ankarplatsen öster om marinan, det vi brukar kalla för sjukhusviken eftersom Preveza sjukhus ligger på landremsan längst in, men egentligen heter nog viken Margarona.
Vi välkomnades till Preveza av delfiner som cirklade runt båtarna på ankarplatsen och de var nog efter samma mat som fiskarna som i ovanligt stort antal samlats runt båtarna på ankarplatsen. Fiskarna med sina öppna vackert målade båtar med puttrande inombordsmotorer snackade ihop sig var de skulle lägga näten guidade av delfinernas rörelser., det blev bland annat runt vår båt. Förmodligen var det tid för någon sorts fisk att passera, lite som strömmingen i Stockholm. Näten fick inte ligga i så länge och när de tog upp dem så såg fångsten mager ut så det kanske inte var riktigt dags ännu. Men vi fick i alla fall njuta av de vackra båtarna som cirkulerade runt oss med sina stolta ägare.
Dagen efter hade fronterna åter tagit en paus så vi tog jollen iland för vår planerade cykelutflykt, Vid fiskemarinan så träffade vi på flera bekanta, det var katter som vi matat när vi låg i Preveza marina en vinter. De kände igen oss direkt och kom fram och “svassade” runt benen och naturligtvis hade Lucina med sig kattmat, så det blev ett kärt återseende.
Cykelturen gick österut. Vi var nyfikna på halvön som sticker ut in mot Amvrakiko Bay där den lilla orten Agio Thomas ligger. Vi blev förvånade när vi såg alla lyxiga hus vi passerade men insåg att fiskodlingarna i vattnet utanför nog adderat rikedom till området efter olivträden och frukt- och grönsaksodlingar inte blivit lika lönsamma. Det var vackra landskap där böljande fält blandades med fruktträd och skogar. Vägen var mer kuperad än vi trott så en del av de branta långa uppförsbackarna fick vi gå uppför och bromsa ordentligt i nerförsbackar. Vi kom ända till fiskeodlingarna och den lilla “insjön” Pogonitsa på den sydöstra delen av udden innan vi vände tillbaka. På vägen tillbaka passerade vi Lidl för att proviantera lite innan vi åter tog jollen ut till Sarita. Den sjunde maj var det dags att åter lyfta ankaret för att återse en av våra favoritplatser runt Joniska havet, Vonitsa i Amvrkaikobukten.
