På besök i tropikerna, del 9: Up, up and away
Varvet för upptagningen såg inte riktigt ut som vi tänkt oss. Det fanns ingen ramp att att lägga till vid för att en travel lift skulle lyfta upp oss. Det var istället en hög cementvägg med en stor lyftkran ovanför. Tiden var begränsad då upptagningen måste ske runt högvatten och det första vi hörde när vi la till vid väggen var att förstaget måste bort. Det var det ingen som sagt tidigare. Och när vi började lossa vantskruvarna till akterstaget gick de knappt att rubba även om vi använde smörjmedel, skruvmejsel och skiftnyckel. Det var inte riktigt som vi tänkt oss.
B&V marina fanns utmärkt på det digitala sjökortet, men utan det hade det varit svårt att avgöra var vi skulle ta upp båten. Området påminde allt annat än ett varv för fritidsbåtar. Det var en kommersiell hamn (det var grannen) dit fraktfartygen till Langkawi la till och just nu låg en pråm som lastades med sten och tog upp det mesta av platsen där vi misstänkte vi skulle tas upp, vi såg nämligen en gammal sliten travel lift på land där bakom. Däremot kunde vi inte upptäcka någon ramp där den kunde ta upp båtar. Flera mobila kranar fanns dock på området och bakom ett solitt plåtstaket syntes några master, så det fanns tecken på fritidsbåtar, och vi antog att någon av kranarna skulle lyfta upp Candela.
Vi hade förberett båten på ankarplatsen genom att ta ner alla segel och vika dem samt tagit bort det mesta uppe på däck som skulle förvaras nere i båten under perioden den skulle stå på land. Under tiden hade jag sökt kontakt med Barry, en australiernare som var huvudkontakten på varvet. Till slut fick jag tag i honom och vi kunde bestämma en tid för upptagning, vid eftermiddagens högvatten. Vi ville vara säkra på att inte missa tiden så vi åkte bort till varvet lite tidigare och rekade området innan vi ankrade på svaj utanför varvet.
Vid tiden för upptagningen såg vi också en liten katamaran kryssa fram emot varvet i den tilltagande sjöbrisen på eftermiddagen. Den svängde in mot cementväggen och då såg vi att en av kranarna sänkte sin krok. för Efter några försök då båten hängde snett fick de till det och lyfte upp båten som sattes ner på en tillhörande trailer. Det var bra att vi kunde se hur det gick till innan det var vår tur. Vi fendrade av ordentligt innan vi siktade mot cementväggen och kastade upp linorna till ett gäng som stod på kajen några meter ovanför oss.
Det var då Barry, som stod uppe på kajen, sa att förstaget måste av. Så vi tog fram verktyg och började skruva upp vantskruvarna. Det gick mycket trögt. På den ena sidan (det är två akterstag i en hanfot) var gängorna förstörda och det gick bara att skruva några varv, då med mer våld än som kändes bra trots WD 40, På andra sidan var gängorna mer hopgeggade och med lite smörjmedel och verktyg gick det sakta men säkert att lossa. Barry och ett par från varvet hoppade ner på däck och hjälpte till och han sprang omkring och gav order till de malaysiska arbetarna. Med lite tålamod, två fall som spändes hårt i fören för att avlasta förstaget, och lite våld så lyckades vi få ut sprinten till förstaget och kranen kunde sänka ner kroken för att lägga om slingen för lyftet.
Jag visade Barry en bild på undervattenskroppen för att vara säker på att slinget inte skulle hamna på propelleraxeln. Han var ett enrgiknippe som hela tiden hoppade mellan båt och kaj. Candela lyftes upp utan problem och sattes i position för att travel liften kunde ta över förflyttningen. Det var för det momentet som förstaget behövde tas bort. Sen körde travel liften genom en port i staketet som öppnats upp och där stod båtar på rad på en nygjuten cementplatta. Barry förklarade att hamnen ville åt området han tidigare blivit lovad att ha varvet på, så han fick flytta på alla båtar. Men de byggde staketet för det nya varvsområdet så snabbt så de nästan inte hann med att flytta båtarna.
Det var sen eftermiddag när båten kom på plats, och det var dags för gänget att gå hem så Candela fick hänga i slinget på travel liften med kölen på marken för natten. Lucina och jag fick nu tillgång till obegränsat med färskvatten så vi spolade av allt på däck och alla de olika tyger som skulle förvaras (sprayhood, soltak, sittbrunnsskydd och annat). Vi hade bestämt att vi skulle avsluta vår vistelse i ett stekhett Malaysia på ett luftkonditionerat hotell med pool. Så när vi var klara med jobbet på båten reserverade vi ett hotell via internet.
Men att ta sig dit visade sig inte så enkelt. Först skulle vi ta oss ut från varvet och den vägen gick via den kommersiella delen och inpasseringen dit var välbevakade grindar. Det var en lite promenad och vi fick ”vägbeskrivning” av båtgrannar. Vi insåg snabbt att det inte fanns någon ”taxiväxel” utan alla taxichaufförer hade en mobiltelefon som man måste ringa, om man hade numret. Eller så fick man gå till någon av taxistationerna, och det fanns ingen vid hamnen. Om de var upptagna kunde de ringa en kompis och höra om hen var ledig. Och de slutade lite när de ville, så att få tag på en taxi sent var en utmaning.
Vi frågade en av vakterna om de kunde ringa efter en taxi, men efter lite prat i kuren kom en hel familj ut och sa att de kunde skjutsa oss. De hade en lyxbil och han hade arbetat både för Interpol och Malaysisk militär. Nu arbetade han mot korruption i hamnen där varor kommer in till Langkawi. Så vi fick en ståndsmässig resa till hotellet där vi på knagglig engelska försökte hålla konversationen igång.
När vi checkat in (250 kronor per person och natt för vad vi upplevde som lyx i överflöd) kunde vi inte något annat än att vara nöjda. Hotellet överträffade våra förväntningar med att ligga centralt, ha fina rum med en riktig bred dubbelsäng, och vi hade utsikt över hotellets pool med havet i bakgrunden. Det var bara att njuta, och det gjorde vi i två nätter. Visserligen åkte vi tillbaks till Candela och gjorde det sista, bland annat sätta upp de nysydda solskydden på däck, men mest tid spenderade vi i det svala rummet och i poolen.
De tre veckorna på Langkawi och Koh Lipe ombord på Candela var verkligen en njutning. Det var varmt, en av de varmaste månaderna någonsin har vi fått reda på senare där El Ninjo effekten bidragit, men vi fick koppla av i en fantastisk miljö och möta mycket nytt. Nya intryck när det gäller mat, dryck, livsstil, religion, och kultur som gett minnen för livet. Området är attraktivt att segla i och vi hade förmånen att kunna utnyttja Håkans båt som redan var där, något vi är tacksamma för. Det troliga är att området kommer att bli mer och mer populärt allteftersom andra områden blir mer och mer kommersiella och fulla med båtar. Jag kan i alla fall rekommendera upplevelserna man får här och det kommer vara ett av områdena jag vill återvända till med egen båt.
