Två båtägares vedermödor och lycka, historien om skotskenor

Att ta bort och sätta dit skotskenor kan låta som en enkel uppgift, men på en äldre båt som Sarita kan de 90 genomgående bultarna för de drygt 5 meter långa skenorna med tillhörande mothållsskenor under däck vilja annorlunda. Det krävdes en hel del osande eder, frustration, demolering av inredningen, förstörda gängor, felmontering, extra kostnader, hjälp från vänner och nya lärdomar, bland annat ett tätmedel som överträffade våra förväntningar. Följ med på resan i skotskeneland.

Vi har nu legat på land i över ett år med olika projekt på båten (över 100 på arbetslistan) där borttagandet av teaken på däcket är det mest omfattande och det som står högst på prioriteringslistan. Vi har under många år haft läckor i båten och är vana med att balansera yoghurtburkar på omöjliga ställen då de kraftiga åskregnen har härjat. På land har vi sluppit oroat oss för att dragga men har under sex månader haft 90 hål rakt ner i båten vilket vållat oro och varit nästan lika ångestladdat som oron för att ankaret skall släppa när det blåst upp på natten.

När vi beslöt att ta bort teaken på däck och måla däcket i stället så ingick det att montera bort skotskenorna. Det svåraste momentet då, och det som kändes mest smärtsamt, var att ta bort inredning för att komma åt alla muttrar under däck. Den enkla biten var att ta ner innertaket, det satt med kardborrband. Den smärtsamma delen var att såga i inredningen för att komma åt alla muttrar. Vi upptäckte att skotskenorna måste ha monterats innan inredningen byggdes då alla bultar var avkapade nedanför muttrarna (förmodligen med vinkelslip). 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

De över 5,3 meter långa skotskenorna sträcker sig över flera utrymmen i båten. På styrbordssidan går den från salongen, genom toaletten till garderoben i akterhytten och slutar i själva hytten. På babordssidan börjar den på toaletten, går genom ett skåp i pentryt, sen i taket på pentryt, genom fläktmonteringen, vidare till taket i pentryt över navstationen in i akterkabinens garderob och slutar i akterhytten. Alla nymonterade LED armaturerna var bara att montera bort igen och knipsa alla sladdar. Och som båtägare vet, varje gång man behöver åtgärda något på ett ställe så behöver allt flyttas till något annat ställe där det redan är fullt och när man åtgärdar en sak så dyker det upp följdverkningar. Numera har vår båt, med sina fem hytter och nio kojplatser,  två hytter som är beboliga (med utrustning under kojerna).

Att skenorna var monterade innan inredningen och bultarna var avsågade innebar dels att det på sina ställen var omöjligt att komma åt muttrarna utan att såga i den vackra teakinredningen och att de flesta av bultarnas gängor var förstörda. Nu var det inte så många av bultarna som krävde att demoleringsexperten Lucina delikat härjade med vinkelslip och multiverktyg. Däremot var det ett fåtal av bultarna som gick att återanvända, det hjälpte nog inte gängorna att vi var tvungna att slå upp en del genom däck då de låg i spänn i mothållsskenan i järn som låg på undersidan av däcket för att sprida belastningen, en mycket bättre lösning än enskilda brickor. 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Det arbetet gjordes i våras och gick relativt smärtfritt eller så har vi förträngt hur besvärligt det var. Sen dess har all teak avlägsnats, epoxi och epoxi filler har lagts för att täcka de 3000 hålen vi borrat i skruvhålen och för att torka däcket, med slipningar och skrapningar mellan varven. Men för några veckor sedan tyckte vi delar av däcket var tillräckligt slätt för att måla med grundfärg (vi har valt De Ijssels färger efter lite marknadsundersökningar). Det var bland annat området runt skotskenorna som fick två lager med grundfärg just med tanke att vi ville få dit skenorna innan de värsta regnen under vintern skulle anlända. Hålen rakt igenom båten har alltid varit ett orosmoment när regnen faller, och det brukar smattrar på bra i de frontpassager som sker på höst/vinter/vår även i Joniska havet. Vi har tejpat över hålen och det har fungerat tillfredsställande men oron för läckage har alltid funnits där så att montera tillbaka skenorna låg högst på prioriteringslistan.

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Ingen av oss är speciellt förtjusta i att arbeta med Sikaflex. Inte för att produkten är dålig utan för att den är så kladdig, svår att ta bort överflödet när det är lite trånga och krångliga ytor, som under en skotskena och att det är svårbedömt med tätheten då det väller ut. Så med lite YouTube-klipp som grund blev vi mer och mer intresserade av Butyl-tejp. Det har används i byggindustrin länge, framför allt vid fönstertätning, men har också nått marin användning. Båtar har visat upp elastiska och täta monteringar av Butyl-tejp som gjorts för över trettio år sedan. Vi sökte efter någon grekisk distributör på nätet utan framgång och hörde oss för i alla båttillbehörsaffärer i området (finns en hel del), men ingen hade hört talas om Butyl-tejp och än mindre visste var man skulle få tag på något. 

Det finns tydligen lite olika kvalitet också, så vi tog det säkra för det osäkra och beställde en Butyl-tejp som var utvecklad för marint bruk från USA och som rekommenderades av flera användare, inklusive några varv, Bed-it Butyl tape från Marine How To. De kostade under 200:- för en rulle på runt 16 meter. Vi beställde tre rullar då bredden på tejpen var halva skenans bredd och vi då behövde två längder per skena plus för lite andra beslag och reserv för framtiden. Men det var när vi skulle betala som vi såg att frakten skulle kosta runt 700:- med UPS. Men vi hade tittat på långtidsprognosen och visste att vinterregnen var på väg så vi bet i det sura äpplet och fullföljde beställningen, det var flygfrakt och tiden var en viktig parameter. 

Vi tittade också på vilka bultar vi skulle ha. Många av de gamla hade som sagt trasiga gängor och de var olika längd eftersom de kapats på plats efter montering. De var i tum, så det kändes bättre att gå över till motsvarande metrisk dimension som var M8 (nästan identisk grovlek). Vi mätte i hålen och kom fram till att minsta gemensamma nämnaren för längden var 50 mm. Vi ville helst ha bultskallar med spår i form av insexskalle för bra grepp, men de bultarna hade för stora huvuden, de gick inte ned i försänkningarna i skotskenan (och därmed kunde inte skotvagnen passera fritt över dem). Så vi fick ta bult med stjärnskalle som hade samma dimension som de gamla bultarna med tum mått, som vi både vi mätte och testade på skenan. Sen var det bara att hitta 100 stycken M8 50 mm bultar. Till slut länsade vi förråden i tre affärer i Lefkas för att komma upp i 86 stycken, sen fick vi byta stad för att hitta de sista exemplaren. 

Vi tittade också på YouTube klipp om hur man skulle lägga på tejpen, och det såg enkelt och smidigt ut, inget kladd. Vi tittade på de ställen vi hade haft svårt att nå för att ta bort muttrarna och tog på sina ställen bort lite mer av inredningen för att komma åt bättre med de olika verktyg vi hade för att dra åt muttrarna. Det var både hylsa på ”skruvmejsel, fasta hylsnycklar och ledade hylsnycklar. För att inte förstöra tätmedlets fäste runt bulten så var vi tvungna att skruva på muttern och låta bulten vara stilla. Vi borrade också upp hålen i däck för att få bort det tidigare tätmedlet och så de nya 8 mm bultarna lätt skulle passa samt försänkte hålen för att där ge plats för lite extra Butyl-tejp som skulle pressas ner under skenan. Under tiden fronter passerade med regn så tejpade vi hålen och de höll bättre tätt nu då vi spacklat omgivningarna släta så vattnet hade svårare att smyga sig under tejpen. 

Nu väntade vi bara på tejpen. Vi kunde följa dess väg genom en app från UPS till New York, till Zürich, till Aten – och sen tog det stopp i en vecka. Vi fick förklaringen när paketet anlände den 29: november. Marinan, vars adress vi haft som ℅ adress, hade tvingats betala ytterligare drygt 300:- i tull och moms för tejpen. Nu hade frakten kostat dubbelt så mycket som produkten, men vi höll den i våra händer.

Då vi behövde ett par dagars uppehållsväder var vi tvungna att vänta med vår skotskeneattack. Det passade ganska bra då Lucinas dotter Signe skulle anlända den 1:a december på sin väg mot Svalbard där hon arbetar efter att jobbat som volontär i flyktinglägret Moria på Lesbos under en månad. Även hennes pojkvän Vladimir var med på besöket. Och det kunde vara bra med fler personer då skotskenan skulle på plats.

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Vi fick vänta tills den 6:e december innan väderluckan med ett par dagars uppehållsväder siktades. Så vi dammsög alltihop och gjorde rent med Aceton, både skenan och däcket. Vi förberedde babords skotska för montering (det var solsidan och hade torkat bäst i daggen). Vi la skenan upp och ner och vek tejpen dubbel för att få rätt tjocklek och slet av små längder som vi virade runt bulthuvudet. Sen klämde vi fast bulten underifrån så den stack upp under skenan. Med Butyltejpen var det inget problem, den hade ett fantastiskt grepp och var ändå formbar. Den hade så bra grepp så den nästan slet av skinnet på fingertopparna när vi formade strängarna.

När alla bultar var på plats la vi en sträng av tejpen under skenan på ena sidan av bultarna, bredden på tejpen var ungefär halva skenans. Tejpen stack upp lite vid bulten så vi plattade till den lite där. Sen la vi tejp på andra sidan på samma sätt. Sista momentet med tejpen var att göra nya strängar som vi virade runt bulten alldeles under skenan. Det var tätmedlet som skulle pressas ner i försänkningarna på bulthålen i däcket. Det såg snyggt ut så det som återstod var bara att vända på skenan och passa ner bultarna i hålen. Nåja, vi skulle få igenom bultarna och fästa och skruva fast muttrarna också.

Vi var fyra personer som vände på skotskenan och måttade ner bultarna i hålen. Sen började arbetet med att få bultarna genom mothållsskenan under däck innan vi kunde sätta på låsbricka och mutter. Det visade sig vara besvärligt. Både skotskenan och mothållsskenan kan ha slagit sig lite i värmen, men framför allt berodde det nog på att teaken var borta och skotskenan sänkts med ca 1,5 cm och bultarna kunde då fått en lite annan vinkel ner genom däck. Det blev i alla fall en hel del brutalt våld för att få ner bultarna genom skenan under däck. Obehagligt då vi var medvetna om att risken för skadade gängor fanns även om vi i möjligaste mån försökte bända skenan istället för att tvinga bulten igenom, men utan våld hade det inte gått.

Det kändes underbart att ha den på plats, nu var det bara att skruva åt muttrarna kvar. Vi började från fören och tog en mutter i taget. Jag höll emot på däck och Lucina skruvade på låsbricka och mutter, det gällde att inte bulten skulle röra på sig för att inte äventyra att tejpen skulle släppa. Efter ungefär halva skenan så ville jag att Lucina skulle skruva lite till för huvudet stack fortfarande upp en bit ovan skotskenans försänkning. Men det gick inte. Då insåg jag den dystra sanningen. Försänkningarna i skenan var inte likformiga, något som visade sig när vi kontrollerade flera som bulthuvuden som stack upp. Men det var inte bara försänkningarna i skenan som varierade visade det sig när vi mer noggrant kunde undersöka det hela, bulthuvudenas diameter varierade också lite. Vi hade testat flera bultar i ett flertal av skotskenans som alla fungerade, men över tio av de bultar som nu skulle hålla skotskenan på plats stack upp någon millimeter. Jag provkörde skrotvagnen och den stoppade vid första bulten som stack upp. 

Vid det här laget var Lucina beredd att köra iväg med bilen med campingutrustning och vända båten ryggen. Glädjen byttes till frustration. Vi hade väl egentligen tre alternativ. Att byta de bultar som stack upp, slipa ner bulthuvudena så de kom i höjd med skenan eller att rycka upp skenan och se till att alla bultar gick ner i försänkningarna och göra om allting. Vi lockades av de enkla lösningarna med att byta bultar eller slipa ner bulthuvudena, men de var farliga genvägar. Att byta en bult kunde riskera att förstöra tätningen, och nu var det ett tiotal som behövde bytas och åtgärdas. Att slipa ner bulten skulle innebära att ytskyddet slipades bort både på skenan och bulten och att spåren i bultskallen skulle bli grundare med en ökad risk för att slinta vid en eventuell borttagning av skenan. Bäst var att ta bort skenan och göra om. Vid något annat alternativ skulle vi få leva med vetskapen om att vi valde den enkla vägen istället för den besvärliga vägen vilket vi har erfarenhet av att det finns en risk att det kan straffa sig senare på sätt man inte räknat med.

Så skotskenan måste monteras bort igen och allt göras om från början med åtgärder som gör att inga bultar sticker upp. Vi gick till den mekaniska verkstad för rostfritt som finns på området och frågade om de kunde försänka hålen ytterligare en bit. Hans leende gick inte att misstolka, han förstod vad vi hade försatt oss i. Hans medkänsla gjorde också att han erbjöd sig att pausa arbetet han höll på med och prioritera våra skotskenor. Så vi gick tillbaks till båten och letade fram bulten med det bredaste huvudet (så vi visste att alla bultar skulle passa) och tog styrbords skena och gick bort till verkstaden så han kunde börja borra upp försänkningarna ytterligeare. 

Sen togs alla muttrar bort från babords skotskena bort som sedan lyftes bort, eller snarare tvingades bort under stora ansträngningar. Det positiva i frustrationen var Butyl-tejpens vidhäftningsförmåga och seghet. Vi fick ta en kniv och skära av tejpen som spändes upp under skenan allteftersom vi med stor ansträngning bände upp den med bräckjärn decimeter för decimeter. Vi var imponerade av egenskaperna hos tejpen. När den sen gick att rulla upp utan kladd, men inte utan ansträngning, i en stor boll som kunde återanvändas blev vi ännu mer imponerade. När skotskenan var fri från tejp så levererades den till verkstaden..

Men vi märkte också att när vi använt våld för att få ner bultarna så hade gängorna på över hälften av dem skadats. Men vi hade en gängsats ombord så det var bara att starta arbetet med att gänga om dem, att jaga nya bultar kändes inte som ett bra alternativ. Samtidigt så började arbetet med att borra upp mothållsskenan under däck för att bultarna lättare skulle passa. Vi fick till och med såga av skenan på ett ställe då det var omöjligt att passa in alla hål samtidigt. Vid det här laget hade det blivit för sent för ett nytt försök och väderluckan hade därmed bara en dag kvar.

Följande dag, fredagen den 7:e december, var det dags för nästa försök, så fort daggen torkat upp. Vi hade nu fått rutin på Butyl-tejpen och det gick snabbt att preparera både bultar och skena. Vi kunde använda den gamla tejpen för strängarna runt bultarna medan för strängarna på skenan använde vi ny tejp för att få en jämn tjocklek. Sen hade vi mer fokus på att få ner bultarna så bra som möjligt, så efter att ha vänt på skotskenan och passat in bultarna i hålen så jobbade Lucina, Signe och Vladimir med att få mothållsskenan i position för att kunna få ner bultarna. Det tog nog tre timmar att få ner alla bultar på ”ett säkert sätt” och vi kunde börja skruva åt muttrarna tills Butyltejpen började pressas ut från under skenan. Det blev sen eftermiddag innan var vi klara med att ha första skotskenan på plats. Det kändes härligt och under arbetet hade vi fått ett stort förtroende för butyl-tejpen.

Resten av dagen tillbringade vi med att förbereda styrbords skotskena genom att borra upp mothållsskenan och hålen för att underlätta arbetet när vi skulle börja monteringen. Det började bli tidskritiskt då vi ”missat” en dag och nästa kallfront var på väg med regn i över en vecka. Det skulle börja på eftermiddagen dagen därpå. Och naturligtvis när vi borrade så gick borren av och det var sista borren med rätt dimension, och butiken på varvet hade redan stängt och skulle inte öppna förrän efter helgen. Men det fanns affärer i Lefkas som fick morgontidiga besökare på lördagen som gjorde att vi kunde slutföra förberedelserna.

Och med erfarenheterna från babords skotskena så gick arbetet med styrbord snabbare även om lirkandet med att komma ner med bultarna rätt fortfarande tog ett par timmar. Molnen började torna upp sig så när vi började skruva fast muttrarna var det bara en tidsfråga innan regnet skulle börja, vilket det gjorde en halvtimme efter allt var klart. Och sen har det regnat riktigt hårt i flera dagar med åskväder och frontpassage, och inte en droppe har synts. Det var något vi kände när vi skruvade fast muttrarna; att både arbetet med Butyl-tejpen och dess egenskaper överträffade vår förväntan. 

En erfarenhet rikare känner vi nu en inre glädje och tillfredsställelse med att ha skotskorna på plats på ett sätt som känns både säkert och vattentätt. Vi har lärt oss att alltid kontrollera allt innan montering, även om bultar kommer från samma låda kan de variera i storlek, och bara för att en bultskena ser standardiserad ut så kan den skilja sig på detaljnivå. Och att det alltid lönar sig att lägga ner den där extra tiden på att göra förberedelser innan man gör själva jobbet, men det visste vi redan för det gäller alla arbeten. Men nu är det dags att fira att de sista hålen genom däck är täckta och vi numera inte har läckage någonstans i båten. Tjoho!!.