Två skönheter i en lada

Efter att ha tillbringat en eftermiddag med Bosse Eriksson är mitt huvud fullt av fantastiska seglingshistorier där kända klassiska träbåtar som Pen Duick, Moonbeam och Kentra blandas med båtflolk som Eric Tabarly, German Frers, Olin Stephens och Elizabeth Meyer. Det gemensamma är att de har beröringspunkter med Bosse som har en outsinlig skattkista med historier att ösa ur. 

Anledningen till mitt besök utanför Örnsköldsvik är ett gemensamt intresse för en Fife-ritad båt från 1904 som jag var en av fyra delägare av på 70-talet och som Bosse köpte av oss 1979 för att segla upp till sina hemtrakter i Örnsköldsvik. Båten hette Unda när vi köpte henne 1974 utanför Arendal i Norge. Nu har hon fått tillbaka sitt ursprungsnamn Magda IV. Hon var långt ifrån en segelfärdig båt när vi sålde henne, hon hade varken inredning eller motor och seglen var urblåste bomullssegel från tidernas begynnelse. Men skönheten i linjerna kunde ingen ta ifrån henne. 

Vi hade slitit hårt med Unda då vi vid köpet visste att hon hade en undervattenskropp som behövde bytas ut, inklusive kölplankan, men för fyra förälskade lite naiva ungdomar var det inget problem. Med hjälp av eget arbete och professionella båtbyggare (som vi försörjde med studielån och extraarbeten) lyckades vi sjösätta Unda efter ett par år på land efter hemkomsten till Tranebergs SS i Solna. Vi hann med några seglingssomrar i Stockholms skärgård där seglingskunskaperna sattes på prov varje gång vi skulle lägga till med en 16 meter lång och 10 ton tung båt utan motor. Och vi hann med det stora målet med att vara med på Segelbåtens dag innan andra intressen pockade på som flickvänner, skidåkning och i mitt fall en Atlantsegling, så tid, pengar och energi för Unda var i avtagande och Unda sattes upp till salu.

Jag har skrivit en del om mina kärleksaffärer med segelbåtar i trä från ungdomen, från en gisten koster döpt till Arken, via Jog-kryssaren Ellinor och Skärgårds 55:an Carina till skönheten Unda. Läs gärna om hemseglingen med Unda från Norge eller hela historien om båtarna i min ungdom (som pdf).

Men åter till Bosse i Örnsköldsvik. Jag var i Västindien då Unda såldes så jag träffade aldrig Bosse men hörde att han var en seglare och båtbyggare. Men när jag träffar honom så blir bilden av honom vid tillfället för köpet en annan, Definitivt en trygg norrlänning med båtintresse, framför allt för klassiska skönheter, men när han köpte Unda hade han enligt egen utsaga varken någon erfarenhet av segling eller av båtbyggande. Han lockades med in i köpet av kompisen, som sen snabbt försvann ur bilden. 

Segelkunskaperna har han nu kompenserat med råge efter att kappseglat med gräddan av den internationella eliten ombord på många klassiska träbåtar förutom sina egna. Bristen på erfarenhet av båtbyggande kompenserade han med en fantastisk uppfinningsrikedom, en stor portion händighet och en passion för gamla träbåtar som slår det mesta, han kallar sig själv för träbåtsnörd. Han har blivit en förkämpe för renoveringar av klassiska segelbåtar och fått priser för sina renoveringar av både Magda IV (Unda) och Ester, ett projekt som han tog sig an efter Magda IV och som blev hans stora och mest omtalade projekt. Ett projekt som blivit omskrivit både i Sverige och internationellt och har resulterat i en bok. Mer finns att läsa på Esters hemsida. Men projektet har också tagit all tid så Magda har snällt fått stå på land under många år medan arbetet med Ester pågått.

Men nu satt jag med Bosse i den stora lada han leasar och som förutom en rikligt utrustad träbåtsverkstad innehåller de två klenoderna. De står där på var sin vagn tålmodigt väntande för vad som skall hända härnäst, Ester på en förmodad sjösättning till våren för mer klassiska kappseglingar medan Magda IV väntar på en ny ägare som har tid, energi och pengar att slutföra en totalrenovering för att få henne i originalskick då hon nu behöver en nystart. Hon är således till salu till rätt ägare.

Men för mig uppstod två olika känslor vid besöket. Att få vandra på Esters däck och se alla detaljer på henne, både de som syns som de fernissade blocken och masternas skåror för salningen och de som är dolt för ytan som de ihåliga nitarna för att spara vikt. För Unda, förlåt Magda IV, blev det mer en resa tillbaks i tiden. Även om hon stod lite inklämd i ladan så kunde de vackra proportionerliga linjerna skönjas och även färgen flagnade på sina ställen så slogs jag åter av henne skönhet. Jag klättrade upp och satte mig i sittbrunnen och såg ut över däcket och förflyttades tillbaka i tiden. 

Den underbara känslan när vi på en slör i skärgården kunde, med den över 20 meter höga masten, fånga vinden över öarna som andra båtar inte fick tag i och hur vi gled förbi alla i vår närhet, inklusive deplacement motorbåtar, med den absoluta närheten till det porlande vattnet utanför bordläggningen. Men med hård kryss gjorde de urblåsta bomullsseglen med rullrev att vi mer lutande än fick framåtdrivande kraft, men hon rörde sig ändå gracilt i vattnet. Även däckslinjerna och detaljer som knaparna gör fortfarande att hjärtat slår lite extra slag och jag känner mig tacksam över att fått uppleva en tid med henne. Magda IV är en skönhet som jag är tacksam att sådana som Bosse bevarar för eftervärlden, och där kan jag känna att även vi tidigare delägare har bidragit på det sätt vi kunde.

Medan Bosse pratade om Magdas historia satte han fram två bockar i ladan och la en bräda emellan och hämtade dokument från bilen. Där radades ritningarna över Magda IV upp, många av dem i original som han kommit över genom olika vindlingar och kontakter. Även ett album med foton och brev från tiden med Magda IV och ett unikt dokument med tecknade bilder av båten Pen Duick. 

Bosse hade grävt djupare i Magdas historia än vi gjorde så jag fick ta del av en del som var nytt för mig. Hon beställdes av den norska affärsmannen Alfred Larsen, ritades av William Fife III och byggdes 1904 på Anker & Janssens varv i Asker i Norge. Det var för 120 år sedan vilket bara det är en hissnande tanke. Hon designades efter “Danmarksregeln”, men hon kan även mäta in som en R10:a när den regeln introducerades 1907. Hon var den fjärde båten som den norska grosshandlaren  Alfred Larsen ägde och alla hette Magda efter hans fru som var från Sundsvall. Andra ägare har bl.a. varit Fredrik von Blixen pappa till  Bror Blixen, gift med den mer berömda Karen Blixen. Under andra världskriget lyftes hon upp på land och fick stå där till 70-talet då ett par norrmän köpte henne, förmodligen lite på spekulation. De fixade bara det nödvändigaste innan de satte ut en annons som vi såg, en R-10 till överkomligt pris. Att priset också var påverkat av båtens skick blev vi varse ganska snart då första försöket till hemsegling resulterade i snabb följd av att storseglets mastlik rappade ur, det ruttna fockskotet gick av och vår kompis kom upp från ruffen och frågade om det skulle vara en fontän med vatten från skrovet. Men vi tog oss hem efter en äventyrlig färd. 

Bosse i sin tur hittade vår annons i en nästa ett år gammal tidning. Vi lämnade över båten efter att ha haft professionella båtbyggare som bytt kölplanka, förstäv, akterstäv, bottenstockar och bordläggning upp till vattenlinjen. Vi bidrog med att riva och enklare jobb som att basa spant och nåta om däcket. Men så mycket mer orkade vi inte efter det och sov i hängmattor och på plywoodskivor under våra sommarseglingar innan vi bestämde oss för att sälja. Så Bosse tog över ett vackert tomt skrov som han sedan förvaltade så väl att han fick pris av Gaff Yacht Society för bästa renovering 2001. 

Förutom en inredning, ett nytt däck och styva upp rigg/mast genom att förbinda röstjärn med mastfot så var den stora förändringen att återskapa den ursprungliga riggen med gaffelsegel och bogspröt. Och hur riggen kom till förtjänar en fördjupning för det ledde till en vänskap med Eric Tabarly. Fife byggen är unika i den klassiska båtvärlden då de står för skönhet, snabbhet och kvalitet med sina båtar som är och förblir gräddan av klassiska segelbåtar i trä. Så ägarna till dessa skönheter har oftast en förståelse och respekt för varandra. Bosse berättar:

Jag fick reda på att Tabarlys Fife båt Pen Duick från 1898 hade hetat Magda tidigare så jag blev nyfiken om det var samma ursprungliga ägare som Magda IV så jag kontaktade honom och frågade, det var 1993. Det visade sig då att det var en tillfällighet att båten bar samma namn och det hade inget med Alfred Larsen att göra, men Tabarly blev intresserad av Magda då hon var Fife-ritad i ungefär samma storlek som Pen Duick. Vi höll kontakten och när Eric var med på en kappsegling som slutade i Stockholm så mötte jag upp honom där och sen kom Tabarly upp och seglade med mig ombord på Magda IV. Där fick jag höra många historier ur hans rika seglarliv.

Bosse blev även erbjuden att komma ner och segla ombord på Pen Duick till Brestfestivalen 1996 vilket Bosse gärna tackade ja till. De hade trevligt under seglingarna och han fick då ett nytt erbjudande, denna gång att komma ner med Magda IV till 100 årsjubileumet för Pen Duick som skulle ske i Tabarlys hemort Benodet lite syd om Brest två år senare, 1998. Han tackade omedelbart ja så två år senare skeppades Magda IV ner till Brest ombord på ett fraktfartyg och var med på jubileumet. 

Men innan dess ville Bosse med hjälp av Tabarly återställa ursprungsriggen på Magda IV med gaffelsegel och bogspröt. Bosse hade bytt rigg redan 1989 till gaffelsegel och bogspröt, men han lyckades inte få tag i några originalritningar utan fick nöja sig med gamla fotografi av Magda IV från 1904. Men efter kontakten med Tabarly fick han hjälp av att göra en detaljerad riggritning och göra justeringar innan båten skeppades ner till Pen Duicks 100-årsjubileum.

Samma år hade initiativet till att ha en Fife-regatta i Skottland tagits så efter 100-årsjubileumet i Benodet så seglade flera Fife-båtar, bland de Pen Duick, Kentra och Magda IV, norrut mot Skottland. De startade från ön Ouessant utanför Brest i Frankrike efter att ha legat inblåsta medan kulingar härjade så när de seglade i väg var det en grov sjö och de hade handhållna VHF:er för att kunna hålla kontakten. Bosse berättar:

Det var den värsta sjön jag någonsin sett och fortfarande starka vindar och det gick fort ändå i medvinden, jag tror vi seglade över 100 distans på 13 timmar med stormstor utan den stora bommen och en fock upp till Newlyn vid Lands End i England. Men där blev det nordlig kuling så vi låg inblåsta där också. När vi stack därifrån hade vinden mojnat något men sjön var fortfarande stökig med en dyning och vågor blandat. Vinden vred mot syd så vi fick bra fart på vår väg norrut och framåt skymningen försvann Pen Duick i mörkret framför oss då Tabarly oftast hade mer segel än oss uppe. Sen ökade vinden och vi anlände till norra Wales ovetande om vad som hänt under natten.

Vad som hände var att Pen Duick, som hade fullt segelställ uppe, bestämde i den ökande vinden i en båt som gungade från sida till sida att ta ner gaffelseglet och beslå det för att sätta den mindre stormstoren utan bom. Tabarly var själv uppe på däck och besättningen hade fått ner och fixerat bommen på bomgalgen och Tabarly kämpade med att få in seglet och binda fast gaffelbommen. När han höll på så krängde båten kraftigt och gaffelbommen flög ut åt sidan och när båten sen krängde åt andra håller kom bommen tillbaka med väldig kraft och träffade honom i bröstet så han flög överbord i nattmörkret. Tabarly hade aldrig någon säkerhetssele på sig när han seglade så inget hindrade fallet. Försök gjordes att hitta honom men i mörkret, hällregn och vågor letade de förgäves och Frankrike förlorade en av sina stora seglarlegender den natten. Det finns flera artiklar om vad som hände, en i Classic sailor och en i Classic Boat.

Besättningen ombord Magda IV blev bestörta när de dagen efter fick reda vad som hänt. Men de, tillsammans med övriga Fifebåtar inklusive Pen Duick efter den chockade besättningen bytts ut, fortsatte seglingen upp till Fairlie i Skottland för den första av nu vart femte år återkommande Fife-regattor. Pen Duick deltog inte i seglingarna utan låg stilla med flaggan på halv stång under regattan och den första Fife-regattan blev också en hyllning till Eric Tabarly.

Som nämnt fick Bosse ett välförtjänt pris för sin renovering av Magda IV av Gaff Yacht Society och både han och Magda IV har dykt upp i den internationella båtpressen då och då. Men det var med projektet Ester som uppmärksamheten tog fart ordentligt. En extrem kappseglingsbåt som sopade rent på kappseglingsbanorna i början av 1900-talet. Hon beställdes av Waldemar Wallin, ritades av den 28-åriga ingenjören Gunnar Mellgren och byggdes 1901 av Stockholm Båtbyggeri på Liljeholmen. Hon beställdes för att framför allt vinna den då prestigefulla Tivolipokalen, vilket hon gjorde. 

En över 15 meter lång segelbåt byggd i trä som vägde 3,8 ton krävde många speciella lösningar för att spara vikt men behålla hållfasthet. Nitar som var ihåliga, skotskenor där underdelen var av ek inte järn, en rund trämast med oval inre profil för att spara vikt där det gick och så vidare. Ester sjönk efter en brand i pentryt och hennes saga skulle vara all om det inte vore för träbåtsälskare som Bosse Eriksson. Efter mycket efterforskningar som började 1991 hittades Ester vid Höga kusten 2012 på 50 meter djup i dyn, ironiskt nog på en plats som Bosse kan se från sitt hus. Hon bärgades 2015och restaurerades med speciell omsorg för att alla detaljer skulle bli som originalet. Hon seglar nu igen sedan 2019 och är fortfarande närmast oslagbar på kappseglingsbanorna mot gelikar. Premiärregattan var Monaco Classic Week. Läs mer om Ester på hennes hemsida.

Att få ha sett Magda IV, Ester och inte minst den verkstad som byggts upp i ladan under renoveringen är imponerande. Att dessutom fått en guidad tur runt skönheterna i ladan och förklaringar över allt arbete och tankemöda som lagts ner och alla historier som följer mer är ett privilegium. Och vilken tur för kulturen, för dessa fantastiskt vackra och välseglande gamla träbåtar är kultur, att det finns människor som Bosse Eriksson.

Nu ligger Ester för tillfälligt stilla i en lada utanför Örnsköldsvik men när man ser henne är känslan som att besöka en tävlingshäst i spiltan, skrovet ser ut att vilja ut och segla snabbt. I samma lada ligger Magda IV, men det är inte första gången de bägge skönheterna har stött på varandra. Ester och Magda IV tävlade mot varandra under Göteborgsregattan 1905, och nu nästan 120 år senare är de sammanförda igen av en passionerad träbåtsnörd. 

Fakta:

Magda IV
Byggår: 1904
Design: William Fife III
Byggare: Anker & Jensen i Asker i Norge
Längd: 16,20
Bredd: 2,80
Djup: 1,80
Deplacement: 10.4 ton
Segelyta: 174 kvm (84 kvm storsegel, 27 kvm toppsegel)

Ester:
Byggår: 1901
Design: Gunnar Mellgren
Byggare: Stockholm Båtbyggeri, Liljeholmen
Längd: 15,38
Bredd: 3,08
Djup: 2,00
Deplacement: 3,8 ton
Segelyta: 100 kvm