Vi vandrar vidare

Vi har klivit iland och Sarita, som varit vårt flytande hem de senaste sex åren och som vi seglat de senaste elva åren, är till salu. Det var ett beslut som inte kom hastigt utan har mognat fram under en längre tid. Även om beslutet känns rätt så är det känslomässigt tungt och att ta avsked är svårt. Efter att ha spenderat två år på land och renoverat Sarita, och gjort mesta själva, känner vi henne utan och innan. Beslutet har inte blivit lättare av att vi nu har kunnat njuta av frukterna av vårt arbete. Bland annat med en båt som inte läcker efter att vi tagit bort teakdäcket, en nyrenoverad motor med ett skinande motorrum och att numera vara självförsörjande på el med en ny vindgenerator och nya solceller.

Samtidigt kostar det att ha en 52 fots båt, speciellt om vi inte är ombord och kan leva ett seglarliv med svajankring på fria ankarplatser. Vi har också känt en ökande oro med allt som kan hända ombord på en bostad som är väderberoende och som ständigt är utsatt för saltvatten och en stark sol, det är ett ständigt lagande och fixande och letande efter delar. Vi upplever också att vädret har blivit mer oberäkneligt de senaste åren med snabba frontpassager under årstider då det tidigare varit mera stabilt väder, som har ställt till det på ankarplatserna där vi dessutom sett en enorm tillströmning av stora charterbåtar, speciellt katamaraner och motorbåtar, ofta med besättningar utan tidigare erfarenhet. Vi har dock fortsatt en lust att segla och tackar gärna ja till att vara besättning på andras båtar och segla i oråden vi tycker är spännande, eller göra leveransseglingar när det finns tid och möjlighet.

Då vi flyttade ombord på Sarita för sex år sedan hade vi en längtan efter att segla långt och ständigt upptäcka nya platser. Den längtan har över tid ersatts av en nyfikenhet av att uppleva platser mer som återkommande besökare eller deltagare över längre tid, än som flyktigt besökande turister. Vi njuter av att gå på marknader där lokala odlare tidigt på morgonen kommer med sina färska varor och där vi möts av igenkännande leenden när vi återkommer vecka efter vecka, och ofta får lite extra frukt nerstoppad i påsen. Vi trivs med att tillaga färska grönsaker ombord och ha det turkosa vattnet tillgängligt runtom om Sarita för att enkelt kunna ta ett bad eller se på fiskarna som samlas under båten och där vi när som helst kan lyfta ankaret och segla till en ny plats.

Vi trivs bäst att segla utanför turistsäsongen och helst till små samhällen eller vikar med vacker natur och djurliv. På våra långa cykelturer till avlägsna vackra platser eller långa promenader har vi haft många fina möten med människor som bor i de byar vi besökt och fått insikt i eller tagit del av det vardagsliv som människorna lever där, och vi har stannat länge nog för att upptäcka mycket av det som vi inte skulle sett om vi bara varit där någon enstaka gång. Alltifrån var vi hittar de godaste fruktträden, var ett vattenfall med en bassäng att bada i finns till möten med våra grektanter som under pandemin gav oss hembakade kakor och frukt från sin trädgård, månade om oss och under flera år gav oss vägledning i våra funderingar kring deras kultur och seder och som sedan följt oss på sociala medier

Men samtidigt som vi upplevt allt detta har en lust att pröva nya aktiviteter växt och då upplever vi att ägandet av en stor segelbåt i Medelhavet snarare har blivit ett hinder från andra upplevelser vi vill göra, speciellt med en nyfunnen kärlek för fjällvärlden med vandring och skidåkning. Att komma upp på kalfjället med sina fria horisonter är inte olikt frihetskänslan vi får ute på havet i en segelbåt. Naturens skönhet med de imponerande vidderna samtidigt med utsattheten för vädrets krafter som vi hela tiden måste ha i beräkningen och ta hänsyn till. 

Så vårt första steg för att starta vår väg mot nya upplevelser var att sätta upp Sarita på marknaden och kontakta en mäklare för detta och samtidigt ta upp henne på land på Cleopatra Marina i Aktio (vid Preveza) och göra henne presentabel för eventuella köpare. Det var i början av juli och vi hann bland annat med att måla botten med primer, skura och städa Sarita både ut- och invändigt och organisera hela båten så alla våra privata tillhörigheter kunde samlas i en av akterhytterna. Planen var sen att flyga till Sverige och där köpa en skåpbil som passade alla våra kriterier som var förutom att kunna ta mycket packning också kunna sova i den, fyrhjulsdrift (behövs i svenska fjällen på vintern), dieselmotor, manuell växel och dragkrok.

Vi fastnade för VW Caddy maxi och såna med fyrhjulsdrift fanns inte begagnade i Grekland så vi hittade ett sista minuten flyg med Air Tours till Sverige. Vi hade redan innan avfärd börjat leta bil så efter några dagar efter ankomst var vi ägare till en vit bil som fyllde alla våra kriterier. Vi städade ur bilen, monterade bort väggen bakom sätena, bättrade på färgen där det behövdes och inhandlade fyra saker som inredning.  En portabel 12/220V kyl, en gardinstång för att hänga en filt bakom sätena, en matta att täcka lastutrymmets golv och en enlågig gasolbrännare med kokkärl. Med detta, och en madrass att rulla ut på golvet som vi redan hade, var vi redo att rulla söderut med bilen, som vi döpte till Caddy-Addy, som både transportmedel och bostad. Mer om de resorna senare.