Ett rum med insikt

IMG_2650

Min utsikt från sjukbädden

Det har inte blivit något blogginlägg på länge och förklaringen är enkel, jag har varit sjuk. Inte något allvarligt (hoppas jag) men tillräckligt sjuk för att bli inlagd på ett Grekiskt sjukhus och för att avbryta seglingssäsongen i Joniska havet. Det var första gången i mitt liv som jag varit inlagd på sjukhus. Jag har besökt sjukhus för att plåstras om, sy sår och gipsa brutna ben, men jag har aldrig varit inlagd. Att få den erfarenheten på ett illa underhållet allmänt sjukhus i Grekland (Lefkas) gav ytterligare en dimension av upplevelsen. Men trots det, eller snarare tack vare det, så inser jag hur lyckligt lottad jag är. Nu med lite distans till händelsen är det dags att dela med sig av de tankar som upptog min värld på sjukhuset.

IMG_2635

Första gången jag blivit inlagd, och med dropp.

(För de som undrar varför så visade sig anledningen vara akut prostatit, inflammation i prostatakörtel med förstorad prostata som följd. Och anledningen till att det gick så långt var att jag tog penicillin från vårt skeppsapotek, efter konsultation med husläkaren i Sverige, för urinvägsinfektion, ett penicillin som inte bet då det också blivit en akut prostatit.)

Så efter några dagar med hög feber och problem med att urinera var sjukhusbesöket nödvändigt. Jag avbröt den veckosegling jag var uppe i med gott minne av en förstående besättning som såg att det var dags att prioritera mitt tillstånd istället för seglingen. Det gällde även de som skulle kliva på. Så tack för den förståelsen och jag beklagar de besvär som detta orsakade för er som blev berörda. Jag gick till sjukhuset i tron om att få nytt penicillin utskrivet, men efter att blodprover analyserats och jag genomgått en undersökning så blev jag inlagd med dropp under fyra dygn.

IMG_2641

Jag har mått bättre, men sjukhuspersonalen kändes kunniga.

När blodvärdena förbättrades blev jag utskriven från sjukhuset och flyttade tillbaks på båten. Lite tunnare, tröttare och en erfarenhet rikare och beslöt att avsluta säsongen och åka hem till Sverige för att ta hand om min hälsa. Jag tog penicillin ytterligare en månad och gjorde ett besök hos en urolog i Sverige som jag skall på återbesök till i slutet av september när värden kan ge en mer rättvis fingervisning och vad nästa steg skall bli (prostatan är fortfarande förstorad – ett inte allt för ovanligt problem dock).

IMG_2658

Hygienen hade andra standard än vad jag var van vid hemma och alla hygienartiklar fick man själv ha med sig (eller släkten komma med).

Att ligga 24 timmar om dygnet i en säng i ett främmande land med ett språk jag inte förstår och inte ha tillgång till många andra intryck än mina egna tankar gav mig möjlighet att värdera vem jag är och vad som är viktigt. Tankarna rörde sig från egna tillkortakommanden och viktiga ledfyrar i mitt livs navigering till hur allting hänger ihop i den komplicerade värld vi lever i; hur det kan gå så snett när vi alla föds i grunden lika. Tankar och känslor jag känner igen som fragment från tidigare, men som jag aldrig har gett mig chansen och möjligheten att försöka få ihop till något samband som beskriver vem jag är på ett tydligt sätt.

IMG_2645

Min värld under fyra dygn, droppflaskor, trasig taklampa och jungfru Maria tavla.

IMG_2646

Det fanns både luftkonditionering och TV, men inget fungerade.

Annars har jag mest varit fokus på att göra vilket är naturligt för en person som jag som är prestationsinriktad och logisk och gillar utmaningar med hur man skall lösa saker och ting, för saker måste ha en lösning. När jag varit ensam med mig själv och mina tankar har det varit skönt att bryta av med något nytt projekt eller en mänsklig kontakt som bryter ensamheten.

Enda gången jag kan påminna mig om liknande situationer är på nattpassen under oceanseglingar. De vaktpassen kommer jag ihåg som höjdpunkter från seglingarna och kan längta tillbaks till. Det blev mycket planering av vad jag ville göra och hur jag skulle genomföra det snarare än filosofiska rummet och det fanns en gräns för vad som var bekvämt med mig själv och mina tankar. Efter ett tag fick jag gärna bli avbruten med vaktavlösning eller att väcka stand-by vakten för ett snack. Det var som jag inte fullt ut vågade vara med mig själv och mina tankar.

IMG_2652

Varje skrå verkar ha sina egna lösningar på utmaningar. På sjön kan allt repareras med WD 40 och Silvertejp. På sjukhus är det uppenbarligen gasbinda och plåster som gäller.

IMG_2653

Min droppställning saknade ett hjul och de fyra andra satt fast, så det var styrkelyft som gällde vid varje förflyttning till toaletten.

Det var skillnad i sjukrummet i Lefkas. Jag var ingalunda ensam, i de två övriga sängarna låg en döende man (svårt att tänka mig något annat i hans tillstånd) och hans fru som ständigt fick besök av släkt och vänner, något som visade sig vara nästan nödvändigt för att överleva på sjukhuset då släkten gör grundarbetet. Jag fick kalla in delar av besättningen för att leverera tvål, toalettpapper andra hygienartiklar och någon enstaka glass, för det står inte sjukhuset för.

Det var nästan ett kontinuerligt sorl av grekiska i rummet och korridorerna, men det blev efter ett tag en sorts bakgrundsmusik till mina tankar. Men det var framför allt på nätterna när jag vaknade och det var tyst tankarna blev påtagliga. Men tankarna var inte skrämmande utan blev mer ett spännande och behagligt sällskap som hjälpte mig på min famlande väg att mot tydlighet och klarhet i vem jag är och vägen framåt.

IMG_2643

Sjukhusfrukost

Vad som stod ut för mig var hur mycket vi i Sverige tar för givet. Vår levnadsstandard är något vi inte bara försvarar med näbbar och klor, vi har också förväntningar på att den ständigt skall öka. För detta krävs att vi hoppar på konsumtionståget, för om vi inte konsumerar alla nya produkter så kommer företagen som tillverkar dem inte vara lönsamma och då kan vi inte få löneförhöjning för att öka vår standard genom konsumtion av nya statusprylar. Och de som inte för en politik som gör detta möjligt har vi inget förtroende för även om vi kanske inser att något måste ändras för att miljöförstöringen inte skall förstöra vår planet och att den egoistiska girigheten har urholkat den solidariska människosynen.

Jag har inga enkla lösningar, det finns sällan på komplicerade utmaningar även om de som påstår det oftast har lättast att få anhängare, människor vill ha enkla lösningar på sådant man har svårt att förstå. Det är ju religionens och Sverigedemokraternas framgångsrecept (tro på gud och du får ett liv efter detta och förhållningsorders vad som gäller respektive allt är invandraringens fel). Men jag känner att jag mer och mer tar avstånd från livet som går ut på att visa att vi har råd med massa prylar vi egentligen inte behöver och där ytan är det viktigaste att underhålla och visa upp.

På samma sätt skräms jag av diskussionen om invandringen. Hela diskussionen utgår från hur vi ska kunna ta emot ett begränsat antal för att döva vårt samvete och fortfarande kunna leva som vi alltid gjort (eller helst lite bättre – rekord i julhandeln varje år). Sällan hör jag ämnet beröras med utgångspunkt från de flyktingar som flyr för sina liv undan krig och bomber och som har en flyktväg med livet som insats till en fristad. Människor som inte har lyxen av att ha något val. De kommer till länder som rest en mur. Länder som många gånger har skapat sitt välstånd på bekostnad av andra länder och varit med och skapat förutsättningar för de konflikter som gjort det nödvändigt att fly. Länder som många gånger själva varit beroende av att andra öppnat gränser och solidariskt funnits där.

P1100298

Säsongen för Sarita kortades ner och hon togs upp på land inför hemfärden.

P1100324

Nu står Sarita på land och väntar på nästa säsong.

Visst kommer det bli stora utmaningar, men när jag låg där på sjukhuset så kände jag att det är just attityden och hur man resonerar som jag vänder mig mot. Att bara för att jag betalar skatt och har haft den otroliga turen att födas i ett land som just nu har ett fantastiskt ekonomiskt välstånd (vi har under tider varit beroende av att andra länder öppnat gränser för oss i vårt armod), att detta ger det mig rätten att just jag skall ha det tryggt och bra, inte de som flyr för sina liv. För mig grundar sig det i en människosyn som går ut på att jag är mer värd än andra, en attityd som skapar konflikter som börjar i smått med mobbning på skolgården (bland annat) och slutar i med våld och krig.

Det var tankar som flög genom huvudet på en sjukling på Lefkas sjukhus. Och mycket var rannsakan av mig och min personliga utveckling och mitt bidrag till samhället. Det blev en del dystra tankar, men mitt i allt detta finns mycket hopp och människor som kliver fram och gör skillnad. Det finns som sagt inga enkla lösningar, men jag fortsätter att försöka sätta ihop alla tankar till något som känns bra för mig och som jag kan stå för och förhoppningsvis leva efter.

 

 

Share Button

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.