På grekiska fastlandet

 

Kea Nikolaoubukten

Nicolaouviken på norra Kea med byn Vourkari till vänster, byn Korissia till höger innanför halvön med fyren vid inloppet.

Kea blev den sista ön med våra nuvarande gäster ombord på vår väg över Kykladerna där vi under tio dagar seglat över 200 sjömil. Med en väntad period med lite starkare Meltemi, med byar över 15 m/s, så lockade en skyddad marina under vår vänteperiod till nästa gäng som anländer söndagen den 5:e juli, så vi styrde kosan mot Olympic Marina just söder om Lavrion alldeles vid det grekiska fastlandets sydostligaste udde.

Kea och ankringen utanför Vourkari var sig likt sen mitt besök där för 16 år sedan. Den största skillnaden var att antalet semesterhem, både att hyra och privata, hade ökat, liksom antalet byggnader som inte slutförts utan står där som cementerade skelett som symbol för den grekiska ekonomins utveckling. En tyvärr alltför vanlig syn numera, projekt för egna eller EU-pengar som helt avstannat.

En annan skillnad var att bussen till den vackra Choran, bergsbyn, hade slutat gått. Numera var det taxi som gällde så det blev en promenad till fyren på udden vid infarten till ankarbukten. Som vanligt vid utflyktspromenader på de grekiska öarna så dök allehanda djur upp längs vägen, i detta fall ett par kor som betade vid en ödetomt, ett gäng ankor som dåsade i skuggan vid en strand och ett gäng välmående hönor och en tupp vid vägkanten. Vi passerade också en utgrävning med ruiner från någon gång i kulturens vaggas begynnelse och intressanta växter, de flesta med taggar på, på väg ut till fyren.

Hela vägen på stigen till fyren fanns en slang som försörjde fyren, som också har ett boningshus i fundamentet, med vatten. Avloppet såg vi gå med ett rör rakt över klippkanten. I den skyddade gården i fyren hängde tvätt på tork och snart kom en medelålders dam med en yngre man (son) bärande på en stege som skulle in i förrådet. Vi hälsade med ett ”Kalespera” och ett leende och fick ett tillbaks. Promenaden från närmast plats dit en bil kan nå var nog ett par kilometer i kuperad terräng, så det blev nog mycket bärande för fyrvaktarna, om det var det de var.

Keasegling2

På väg mot fastlandet

Sailing film

Klicka på bilden för att se filmen

Efter frukost onsdagen den 1:a juli var det dags för den 15 sjömil långa seglatsen till Olympic Marina på det grekiska fastlandet. På vägen dit var vi tvungna att runda sydudden på ön Makronisos som låg ”i vägen” innan vi skulle en kort bit nordväst till vår destination. Vinden var frisk, runt 10 m/s, och sjön byggde på, men vi seglade för lite öppen vind (runt 60 grader relativ vindvinkel) så vi gjorde god fart i sjön, upp mot 10 knop ibland. Vid rundningen av Makronisos rullade vi in lite segel för att börja kryssa, och det räckte med två slag för att nå Olympic Marina. Det innebar att vi låg på en babords bog för första gången sen vi startade vår färd västerut från Kos i den nordliga vinden!

OlympicMarina

Olympic Marina där vi ligger vid yttre piren och kan se hur vågorna byggs upp i sundet utanför.

Greece

Vår väg genom Kykladerna och vidare till Joniska havet.

Marinan såg betydligt mer skyddad ut än den i Paros där dyningen som smög in i hamnen orsakade ett otäckt sug med slitage på våra sex aktertampar (vinden blåste oss dock bort från kajen vilket var lite lugnande i alla fall). Jag hade bett om en skyddad plats och när vi kom in så blev vi anvisade platsen i det inre hörnet på yttre piren, innanför en halvstor motorbåt. Vi fick två förtöjningslinor i fören vilket också kändes tryckt och vi skulle bli blåsta ut från piren. Så med dubblering av aktertamparna och ett akterspring kändes det bra inför den väntade blåsten. Onsdagen gick i städningens tecken och Sarita var glad att bli ren både invändigt och utvändigt. Och nästa dag lämnade besättningen oss så nu har vi tre dagar för reparation och underhåll innan nästa gäng anländer.

Share Button

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.