Priser jag inte visste fanns

Det är speciellt när uppskattning kommer på sätt man inte ens visste existerade. Det hände mig i mitten av december då jag fick ett mail med rubriken Imraypriset. Det var från Medelhavsseglarna, en sektion inom Svenska Kryssarklubben som har en utmärkt medlemstidning som heter Odyssé. Jag har skrivit lite artiklar till tidningen då och då och nu hade Medelhavsseglarna beslutat att mina artiklar renderade mig Imraypriset, ett årligt pris för uppskattade artiklar till tidningen. 

Priset var en valfri bok från Imray, vilket i mitt fall blev “Ocean passages and landfalls”, en uppskattad bok att ha i skeppsbiblioteket. Det är bara att tacka ödmjukast och ta emot. Priset är en fin gest då de som skriver för tidningen gör det utan ersättning, liksom för Oceanseglingsklubbens tidning Oceanseglaren som också en utmärkt medlemstidning. Artiklarna om mina lärdomar finns som inlägg i lite annan version, del 1 och del 2 och även artikeln om Messolonghi.

Motivationen löd: “Svenska Kryssarklubbens Medelhavsseglares jury för Imraypriset har beslutat utdela priset 2023/2024 till Magnus Lindén för artiklarna ”Lindéns lärdomar” i Odyssé nr 372022, 2/2024 och 3/2024 med viktiga iakttagelser om olika sjöincidenter samt artikeln ”En pärla i Patrasbukten” i Odyssé nr 3/2023 med utförlig beskrivning av Messolonghi med omgivningar – en skyddad hamn på grekiska fastlandet där Joniska havet öppnar sig för dem som kommer från Korint och sluter sig för dem som skall österut.”

Men det var inte första gången jag blivit överraskad av ett pris. I mitten av 70-talet fick jag ett samtal från Carnegie stiftelsen där de frågade om jag gjort en livräddning med mitt eget liv som insats. Jag blev lite ställd innan jag förstod vad det gällde. 

Vi var fyra barndomskamrater i de övre tonåren som köpte en underbart vacker Fife-ritad R-10:a i Norge som hette Unda och som tidigare och numera heter Magda IV. Vi blev förälskade så att kölplankan var rutten och det var gamla urblåsta bomullssegel och båten stått på land under en längre tid var inget som vi kände hade någon större betydelse. Hemseglingen från Arendal kan du läsa om här och hela historien om olika träbåtar jag seglade på under ungdomen som en e-bok här. Hur jag återsåg Magda IV i Örnsköldsvik förra året är också en händelse jag skrev ett inlägg om.

Men nu var det redogörelsen för upprinnelsen till frågan från Carnegie stiftelsen som gällde. Efter anlänt till Sverige med nöd och näppe tog vi genvägen genom Göta kanal på vägen till Stockholm och började då i Trollhätte kanal. Det var en kylig septembermorgon och jag stod vid rodret och styrde. Helt plötsligt skrek någon till. Det låg något och flöt i vattnet föröver och jag gjorde en undanmanöver. När Unda passerade föremålet såg vi att det var en människokropp, en gammal dam, som flöt med ansiktet nedåt i vattnet. Vi konstaterade snabbt att någon borde göra en hjältemodig insats och hoppa i det kalla och skitiga kanalvattnet. 

Eftersom jag hade dokumenterat min simkunnighet med magistermärken av olika ädla metaller valdes jag snabbt och resolut som tillförordnad hjälte och hoppade i vattnet. Medan resten av gänget startade med försöken att få stopp på Unda, vilket inte var lätt ombord en tio ton tung båt med en lågvarvig gammal Volvo Penta utan backväxel för vår framfart, simmade jag upp till mot det livlösa föremålet. På väg fram mot kroppen började fantasin skena om hur den gamla damen skulle se ut när jag vände på henne. En uppsvullen skalle med hålor istället för ögon där vita maskar krälade överallt. Men väl framme såg jag att ansiktet tillhörde en normal gammal tant som efter vändningen stirrade upp mot himlen med livlösa ögon. Jag lyckades bogserade in henne till kanalkanten som var en drygt meter hög stenmur. 

Flämtande av kraftansträngningen hängde jag där när Lars, en av delägarna, kom springande. Han hade hoppat iland i farten och medan de övriga ombord gemensamt försökte stoppa Undas framfart var han först fram till mig och kanalkanten. Med gemensamma krafter drog vi upp den tunga damen över murkanten. Hon var i 80-års åldern, korpulent och hade endast på sig ett par gummistövlar och en negligé. I ärlighetens namn såg hon motbjudande ut där hon låg. Det var Lars som fick börja de första trevande försöken till mun-mot-mun-metoden. Jag hade ett alibi eftersom jag var för andfådd efter simturen. 

Lite tafatt höll Lars på några minuter. Ingenting hände. Den gamla tanten låg fortfarande livlös på marken. Lars tittade upp mot mig, lite bedjande. Ingen av oss hade något stort behov att fortsätta den närgångna behandlingen av den gamla damen. Hon kunde ju legat i vattnet i flera dagar. Vi såg på varandra och sedan mot kvinnan och sa till varandra nästan samtidigt: “Hon är nog död”. 

Då kom Arne springande mot oss, en av delägarnas pappa som var med ombord. Med erfarenhet från Finska vinterkriget var en motbjudande livlös tant ingenting som berörde honom. “Undan pojkar” sa han och dök ned och började blåsa med kraft. Det tog någon minut men sen började tanten hosta och rossla och upp kom halva kanalen.Någon annan i besättningen hade under tiden ringt ambulansen från en telefonkiosk i närheten, det var långt innan mobiltelefonernas tid, så den anlände snabbt och vitklädd personal bar iväg tanten för vidare behandling på sjukhuset. Hon överlevde, men om hon var tacksam för vår räddningsaktion vet jag inte. Hon hade rymt från ett hem i närheten och om det var en olycka eller självmordsförsök vet nog bara hon själv. 

Polisen kom och förhörde oss om händelseförloppet. Följande dag var vi på löpsedlarna i Trolhätte Nytt. “Rådiga ungdomar räddar kvinna från att drunkna”, stod det. En diskutabel rubrik om man ser till verkligheten. Men förstasidesstoff var det i alla fall. Förmodligen har Carnegie koll på “livräddande insatser”, kanske genom polisrapporter. Oavsett hur de fått reda på det så var det denna händelse som personen som ringde upp mig refererade till. Villkoret för att uppmärksammas av Carnegie stiftelsen var dock att livräddningen skett med fara för eget liv. 

Sanningsenligt kunde jag bara informera dem om att jag bara var en del av livräddningen, den del som bogserat tanten till kanalkanten, men att den verkliga hjälten var pappa Arne. Men de ansåg att min bogsering var viktigast men frågan var om det var med min eget liv som insats. Jag var tvungen att tala om som det var, att den största faran för mitt liv var att bli förgiftad av förorenat kanalvatten men att den risken var liten. Så det blev ingen medalj. Därmed trodde jag ärendet var utagerat. 

Men någon månad senare ringde det i telefonen igen. Denna gång från något som hette hette Roséns stiftelse. Jag hade aldrig hört talas om stiftelsen men personen i andra änden av telefonlinjen talade om att de ger bidrag till insatser som inte berättigar till en Carnegie-medalj. Så helt plötsligt fick jag ett bidrag på 1000 kronor i form av en check att lösas in på närmaste bank. Pengarna gick oavkortat till ett välgörande ändamål, det bottenlösa ekonomiska hålet som renoveringen av Unda skapade i delägarnas gemensamma båtkassa.