Landstigning
Vi har klivit iland och båten vi bott på de senaste åtta åren, och seglat med de senaste tretton åren, i Medelhavet är såld. Det var ett beslut som inte kom hastigt utan har mognat fram under en längre tid. Vårt gemensamma intresse för segelbåtslivet har inte handlat om kappsegling och att komma fort och först fram utan mer den totala upplevelsen ombord på en båt på havet och de möjligheter och begränsningar som det ger. Det är mer känslan att bli ett med båten ute till havs och naturupplevelser, en frihetskänsla med fria horisonter och möjligheten att kunna utforska nya områden genom att lyfta ankaret och segla iväg. En respekt för djuren och naturen samt för vädret och vindarna som vi lever i en ständig beroendeställning till och känner ödmjukhet inför då vi ser vilka krafter som finns.
Vi ville också komma närmare varandra och oss själva och ombord levde vi med varandra alla dagar dygnet runt på en begränsad yta. Vi var också påtagligt mycket mer beroende av varandra då vi ständigt måste samarbeta under ibland utmanande situationer. Sen att vi ständigt lärde oss nya saker då vi gav oss i kast med allt som gick sönder ombord var för oss spännande utmaningar. Men kanske det viktigaste skälet var att vi ville råda över vår egen tid, vårt mål var att minska på alla måsten och låta lusten styra i möjligaste mån.
Men lusten för livet boende ombord på Solitaire 52:an Sarita har sakta minskat samtidigt som suget efter friheten att kunna göra andra spännande saker har ökat. Vi upptäckte att behovet att segla långt och ständigt upptäcka nya platser nästan försvunnit och ersatts av ett behov av att uppleva de platser vi besökt mer som deltagare än som flyktiga iakttagare. Vi kunde njuta av att gå på lokala marknader där odlarna kom med sina färska varor och sålde i sina stånd och där vi möttes av igenkännande leenden när vi återkom vecka efter vecka och ofta fick lite extra frukt tillsammans med ett leendet. Vi föredrog äta ombord ombord och ha vattnet på en armslängd avstånd för ett bad eller se på fiskarna som samlades runt om båten. Vi trivdes bäst att segla utanför turistsäsongen och till platser där den turism som eventuellt fanns var inhemsk. Lucina är duktig på att skapa kontakter vilket gjorde att vi fick många fina möten med människor som bodde i de byar vi besökte och stannade längre i och upptäckte mycket av det som vi inte skulle sett om vi bara varit där någon enstaka gång, alltifrån var vi hittade det bästa fikonträdet till var det fanns ett vattenfall med en bassäng att bada i.
Men vi har också sett hur charterflottorna ökat, både i antal och i båtarna i storlek. Speciellt stora katamaraner med hårt festande besättning med hög musik i högtalarna kan numera ta över en hel ankarplats. Säsongen för charterbåtar har också blivit allt längre. Ankarplatser där vi kunnat varit ensamma i maj månad har istället varit fyllda med stora charterbåtar. Värmeböljorna med temperaturer över 40 grader har blivit allt vanligare och höga vattentemperaturer har gjort att Medicanes förekommer oftare och åskfronterna har blivit kraftigare och fler. Antalet båtar i området har också bidragit till att antalet sköldpaddor decimerats medan farliga maneter ökat i antal då de trivs i den höga vattentemperaturen och att deras naturliga fiender sköldpaddorna blivit färre. Så vi kände oss lite färdiga med tillvaron i vårt älskade Grekland.
Även om beslutet kändes rätt så var det känslomässigt svårt att lämna Joniska havet, seglingsområdet som vi lärt känna och tycker så mycket om. Vi hade också spenderat två år på land och renoverat Sarita, det mesta själva, och kände henne innan och utan och kunde börja njuta av frukterna av vårt arbete. Det läckande teakdäcket var borttaget, tätat och nymålat, motorn var nyrenoverad med ett skinande rent nyisolerat motorrum, nya slangar för både gråvatten och svartvatten, solceller och vindgenerator installerade så vi var självförsörjande på el med mera. Samtidigt kostar det att ha en 52 fots båt. Både i underhåll när vi är ombord, även om vi mest ankrar på svaj utan kostnad, men framför allt blir det en stor kostnad om vi vill ta upp henne på land och åka bort. Så beslutet växte fram och även om trängsel och väder finns med i anledningarna så är det just behovet av att pröva nya spännande saker som är huvudorsaken. Då blev Sarita ett hinder då varken vår budget eller vårt samvete inte tillåter att både ha en båt liggande och samtidigt göra andra saker.
Vi hade flera gånger varit på besök i Funäsfjällen då alla Lucinas tre döttrar har arbetat i området, mellandottern i tio år. Vi blev förälskade i vad vi upplevde under besöken och ville spendera mer tid med att vandra, åka skidor och njuta av den vackra naturen, så vi beslöt att köpa en stuga i området. Det blev en stuga på 39 kvm i Åsvallen med utsikt över både Rödfjället och norska Storvigeln och nära till kalfjället och Skarvarna. Men för att göra den flytten behövde vi ett transportmedel som fungerade både som lastfordon när allt personligt skulle tömmas från båten men också fungera i fjällmiljön. Tidigare hade vi haft en Renault Clio som vi transporterat oss med och haft med ett tält för att kunna utforska platser på väg upp och ner från Grekland.
Vi ville vi ha en bil med manuell växellåda, diesel, fyrhjulsdrift, lastkapacitet för att transportera hem våra personliga tillhörigheter efter försäljningen, sovmöjligheter för att pröva “vanlife” och den skulle helst kosta under 100 000 kronor. Valet blev en VW Caddy maxi, som vi köpte i Stockholm och döpte till “Adde” efter den trevliga försäljaren. När vi öppnade skåpdörren upptäckte vi en klisterlapp från företaget Agera i Funäsdalen, så den var redan hemtam i området. Efter lite diskussion valde vi att inte bygga en inredning i bilen utan utrustade den med en madrass, en vattendunk, ett enlågigt campingkök, en gardin som mellanvägg till förarplatsen och en 12/220 V kyl. Vi kompletterade med solpanel för att ladda mobiler som är viktiga då Goggle Maps är vår guide på irrfärderna på land. Lucina fixade till billen med att se över den och åtgärda rostfläckar och snygga till inredningen med att måla tak och klä in sidopanelerna med tyg för att göra det lite hemtrevligt och klä in ett av vinterdäcken i tyg och hänga upp det på sidan som reservdäck. Vi köpte också ett par hopfällbara stolar och ett bord som kan tas fram vid behov och tog .
Så istället för att åka snabbaste vägen till Grekland och tömma båten på våra personliga ägodelar så har vi utforskat Europa på fyra däck. Vi har valt bort motorvägar och betalvägar vilket gjort att vi upptäckt många nya platser och gett oss många nya upplevelser. Med en liten van, som ser ut som en arbetsbil, kan vi också parkera på många ställen husbilar inte kan. Vi har aldrig stått på en camping. Det blev också billigare på färjor och vi fick alltid plats och slapp vänta i dagar/veckor under högsäsong då vi inte konkurrerade med lastbilarna.
Och vi upptäckte att vårt “vanlife” hade många likheter med båtlivet. Frihetskänslan fanns där, att kunna lyfta “ankaret” och uppleva nya platser. Vi hade med oss “huset” vart vi än kom med de bekvämligheter vi tycker är nödvändiga. Vi kunde utforska nya områden, uppleva ny natur och träffa nya människor utifrån vad vi tyckte såg spännande ut. Samtidigt behöver vi inte oroa oss för att ankaret skall dragga och blixten slå ner när åskfronter med slagregn och blåst passerar, något vi ständigt oroade oss för ombord på båten. När vi tömde vår båt så fylldes lastutrymmet snabbt upp med väskor och utrustning, men då sågade vi till en plywoodskiva som vi la ovanpå packningen och stöttade upp skivan med trästolpar. Ovanpå rullade vi ut madrassen och hade åter en sovplats fast på “andra våningen”.
Nu har vi varit på fler utflykter med “Adde” än den för att åka till Grekland och tömma vår segelbåt. Det har blivit fler turer runt i Europa, förra sommaren besökte vi elva länder på tre månader, alla med olika kulturer, möten och upplevelser. Det har också blivit ett par svängar till Norge där vi bland annat åkte upp till trakten runt Narvik genom Sverige och Abisko för att sedan åka tillbaka genom Norge och Lofoten. Även en en rundtur i södra Sverige har vi hunnit med. Vi har alla våra kläder i en väska som vi placerar på förar- och passagerarsätena när vi går och lägger oss. Med hjälp av Google Maps brukar vi alltid hitta en vacker plats att övernatta på där vi är ensamma. Det kan vara i en olivlund uppe i bergen i Grekland där vi får både skugga och en fantastisk utsikt. Eller vid en strand vid en badsjö i Småland där kan vi sen kan se fram emot en härlig morgonfika och frukost med en fin utsikt efter en god natts sömn och ett morgondopp. Nästan som att vara på en segelbåt.
Många av de skäl vi hade för att flytta ombord på vår båt i Medelhavet och vår livstil där har vi upptäckt är lika viktiga för vår flytt till fjällvärlden. Den fria horisonten till havs har ersatts av den vidunderliga utsikten på kalfjället. Seglen har ersatts av apostlahästar eller skidor. Istället för att städa på grekiska stränder ploddlar vi nu och rensar Ljusnan från skräp. Istället för att plocka frukt och bär från vilda träd i Grekland plockar vi nu bär och svamp i fjällskogen. Närheten och respekten för naturen har till och med förstärkts med kylan och en vind som gör att det kan snöa eller regna horisontalt. Vi använder numera inte våra SUP:ar för att besöka vikarna runt ankarplatsen utan för att iklädda våtdräkter utforska älvarna och sjöarna i Funäsfjällen. På samma sätt som havet var i konstant förändring från vår sittbrunn så ger oss naturen varje dag en ny fantastisk utsikt från vår altan på Åsvallen.
Att vandra parallellt med en porlande fjällbäck på väg upp till kalfjället och plocka hjortron och svamp är i största grad njutbart för oss och gör att vi inte saknar båtlivet för mycket. Vad som gör att vi trivs så bra i Funäsfjällen är inte bara den vackra och fantastiska naturen och de upplevelser vi får när vi vandrar och åker skidor, utan framför allt alla vänliga människor vi möter. Vi har tagit emot emot Vita och Gröna Bandare, de som skidor eller vandrar från Grövelsjön till Treriksröset, drygt 130 mil. Vi bjuder på övernattning i vårt extra sovrum, möjligheten att duscha och tvätta kläder, torka och reparera utrustningen och så får de mat med mycket kolhydrater. Vår belöning är möten med alla dessa fantastiska människor som tagit beslutet att ge sig ut på ett flera månaders långt strapatsrikt äventyr i den svenska fjällvärlden. Deras motivation, jäklar anamma och kärlek till naturen ger oss hopp om framtiden och samtalen vi har är så meningsfulla och öppna. Då är det extra roligt att det resulterade i att vi i år blev utnämnda till Årets Fjällfararvän av organisatörerna för Vita och Gröna bandet, nominerade av Bandarna själva. Tack för det!
Vi ser och uppskattar allt arbete som läggs ner lokalt för att bofasta och besökare ska kunna njuta av allt det fina här. Det är byalag som ordnar med marknader, forbönder som håller traditioner vid liv, pistmaskinsförare som på natten skapar manchester för utförsåkarna och alla i Ledbolaget som efter varje snöfall oförtrutet preparerar 300 km längdspår. Något vi i år har fått möjligheten att bidra till som ledvärdar. Vi tackar och bugar för all den energi och tid som ni lägger ner för att skapa trivsel för alla.
Men att vi trivs i fjällen och nu sålt Sarita betyder dock inte att vi vill sluta segla, vi längtar efter att kunna hjälpa vänner och bekanta som behöver besättning för att segla sina båtar runt om i världen. För som vanligt är vår plan att inte ha någon fast plan utan vara öppna för nya spännande möjligheter. Och nu har jag köpt en bostadsrätt mitt i Tänndalen som jag hyr ut så fler kan uppleva det fantastiska Funäsfjällen, läs mer här!
